Tillbaka till gymnasiets hackordning
I veckans fredagskrönika tar jag vägen via gymnasiets korridorer till Kulturväven.
……………………………………
Vi var ett gäng svårmodiga typer med rosa, blå och korpsvarta kalufser som hade samlats den där tisdagskvällen 1997. Platsen; ett lysrörsupplyst konferensrum i Örnsköldsviks stadsbibliotek. En mer passande lokal, enligt vår outtalade uppfattning, hade väl något rökinpyrt kyffe med rödvinsfläckar varit, gärna i Berlin, Prag eller Paris. Men året var 1997 och vi var fast i gymnasiets ändå trånga hägn – dessutom, just denna kväll hade trots allt viss doft av den stora världen – gästlärare vid aftonens skrivarkurs var nämligen Mikael Niemi, i dag högaktuell, men vid den tidpunkten ännu några år före det stora genombrottet. Dock lite lagom underground enligt vårt tycke och ändå; en riktig författare.
Dessutom utan later, för i stället för att orda om sitt eget författarvärv sattes vi i arbete inom kvällens givna genre; skräck.
Vad resultatet blev i text har sjunkit i historisk glömska, men det blev sannolikt en del slafsig goth och säkert också en del hovsamma Kyrkdjävulen-plagiat.
Hade vi blåhåriga gymnasister vid denna session varit klärvoajanta hade vi kanske skrivit en framtida skräckskildring om ett arbetslinjens 2012 och Moderatpolitiker som velat oss sköra estetsjälar ont. Velat rycka kolstift och trumstockar ur händerna på oss och ha oss alla in på företagarspåret eller åtminstone på de breda säkra natur- och samhällsprogrammen.
Kanske hade vi kunnat skriva om den utbredning som skulle komma, en framtida kultursyn där hierarkierna från gymnasiet aldrig upphör och där hackordningen från hockeykille, företagarelev, ner mot esteterna fortsätter gälla i storformat i ett helt samhälle.
Men så framsynta var vi förstås inte, vilket väl i någon mån var bra.
Jag minns i stället ett litet sentimentalt skimmer från kvällen då vi sveptes in i en suggestion av att den kreativa drömmen faktiskt låg inom räckhåll. Här fanns någon som hade just den svarta glimt i ögat som utstrålar; kör på bara, var inte så jävla rädd – världen är öppen.
Och vi, vi körde väl inte direkt på, men hankade oss vidare till student. Blev vi lönsamma?
Kanske, kanske inte – allt beror på mätredskap. Några hockey- eller företagarmiljoner blev det ju inte och vid en snabb uppföljning 2012 via Facebook kan mellan tummen och pekfingret kanske en tiondel av oss som läste konst och form, musik eller teater försörja oss på det vi gymnasieutbildade oss till.
Ett resultat som sett till rena fakta oundvikligen stöder Tomas Tobés argument i utspelet häromveckan om att skära ner antalet estetplatser i gymnasiet, anpassa utbildningarna efter arbetsmarknadens behov.
För vi blev ju inte konstnärer. I stället rörde vi oss mer eller mindre långt från de estetiska ämnena och landade någonstans i närheten eller på helt andra ställen i våra yrkesliv.
Håller vi arbetslinjen, bidrar vi? Återigen, det beror på mätredskap och på vid vilken tidpunkt vi räknar hem vinsten. Men mellan tummen och pekfingret ser de flesta ut att i dag vara på platser där de är lyckliga. Vem vet, kanske någon av oss som fick utrymme att vara gymnasiala drömmare, ackumulerade energi som i dag är lönsam på annan plats än inom konsten?
Tobé-förslaget fick nu välförtjänt mothugg – betryggande många anser fortfarande att ungdomar mellan 16 och 19 mer än att forma sig själva till produktionsenheter behöver lika delar grundläggande bildning, träning i självständigt tänkande och en tro på att kunna bli större än sig själv.
Trots det; varje litet utspel i Tobé-anda för mig snabbt tillbaka till gymnasieverkligheten, till lågstatusgänget i hockeystaden.
Det brukar gå snabbt att skaka av sig, ett enstaka utspel är inget att oroa sig över. Det är när de kommer alltför tätt de börjar äta sig in i en.
Det är när vi lägger utspelen av samma karaktär intill varandra som vi får en obehaglig vision. Av en alltmer steril kultursyn, ett ökande bildningsförakt, av en ordning där kulturen alltmer sorteras in i en upplevelseindustri som smörjmedel för att skapa effektivitet i ett tillväxtsamhälle snarare än som ett potentiellt grus i maktens maskineri.
Ett annat obehag som äter sig in alltmer rör vår egen Kulturväv, som sedan start varit ett projekt med många uppenbara problemområden sett till kultursyn och demokrati. I veckan kom det senaste illavarslande i processen, då VK:s Karin Bernspång på nyhetsplats kunde redogöra för omdisponeringar av ytor där kommunal verksamhet i ett hastigt omtag får maka på sig för Balticgruppen, enligt en diskussion som varken kommunen eller Balticgruppen tydligt vill redogöra för.
Att ytor omförhandlas under en byggprocess är väl i sig inget märkligt, det som verkligen oroar är oviljan hos parterna att redogöra för de beslut som tas i slutna rum under arbetsgången. Särskilt anmärkningsvärt är detta i skenet av det faktum att Umeå kommun i arbetet med Kulturväven genom bolagsbildandet med Balticgruppen borde ha ålagt sig själva ett extra tydligt uppdrag att värna öppenheten utåt genom processen.
För att bevara förtroendet hos allmänheten, för att denna allmänhet ska kunna känna sig trygga med att de folkvalda driver den vision de säger sig vilja fylla huset med.
Att kommunens företrädare under ett pågående stort projekt i nära och nyetablerat samarbete med en privat aktör väljer att sluta sig snarare än sträva efter ökad öppenhet, inger hos mig samma känsla som i gymnasiets korridorer.
Esteterna förpassade till trapphusen, rökrutorna – medan företagarprogrammen och de breda samhällsnyttiga programmen låter entreprenörsandan fylla ljusgårdarna och ta höjd mot taket.
Senaste kommentarerna