Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

När balansen rubbas mellan tyngd och lätthet

Av , , Bli först att kommentera 4

På senare tid har fina hybridformer mellan lättsam litteraturbevakning och traditionell kritik vuxit fram där litterära samtal förs med muntert allvar – men så dyker någon upp och utropar att "läsning är lyx!" och förstör den ömsesidiga respekten mellan det smala och det breda…. Om detta i veckans fredagskrönika:

……………………………………………….

När jag sätter mig för att skriva detta lägger sig en stor trötthet över mina axlar – har jag inte skrivit just denna krönika om litteraturkritikens förfall några gånger för mycket redan? 

Är inte allt redan utlagt och färdigtuggat? 
Bör inte större krav på ständig förnyelse kunna ställas på en kulturredaktör? 
Modstulet tänker jag allt detta – men så tittar jag ut på höstlöven och påminner mig om att livet levs i cykler och att det vore en större synd att negligera det nogsamma kommenterandet av vardagens smygande föränderlighet än att förbli tyst av rädsla för att vara träigt långrandig: även om den sluttande utförslöpan behöver vi prata.
Bokmässan är ett bra tillfälle att göra just detta, en årlig hälsocheck av kritiken – och med årscyklisk regelbundenhet har också litteraturkritikens förestående död traditionsenligt utropats med lite gällare tonfall än annars om året under upptakten inför årets mässa. 
I veckan sjöngs DN: kulturens svanesång i recensionerna av Åke Lundqvists nya bok om tidningens kultursideshistorik – detta just efter att gravölet sköljts ned efter beskedet om SvD-kulturens stympade resurser och död som egen tidningsdel – i krönikor, essäer och recensioner har också alla tillfällen tagits att påtala hur nära kollaps litteraturkritiken befinner sig. Det målas svart med breda penslar. 
 
Dessvärre går det inte att avfärda svartmålandet som elitistiskt eller reaktionärt gnäll – både sett till utrymme, textomfång och bildning hos kritikerna kan en verklighet av sämre villkor och status för litteraturkritiken konstateras. Bland hot som ofta nämns finns en ökad populariseringen av kulturen, amatörkritik på nätet, ett utbrett tyckande i stället för väl underbyggd analys. Krönike­språket.
Inget av det uppräknade är nu egentligen något hot mot den seriösa litteraturkritiken, vilket den bästa av veckans analyser av situationen visar, utförd av tidningen Svensk Bokhandel, som i sitt senaste nummer har just temat ”Kritikerkris”. Här går man direkt på siffrorna och leder i bevis hur kritikens förflackning alltid börjar i ekonomi. 
Kritikens allt skakigare ställning beror inte vare sig på okunnigare kritiker eller förslappade läsare utan helt enkelt på att pengarna styr. När skäliga arvoden inte kan utbetalas (i dag ligger ersättningen för en bokrecension på 44 kronor i timmen räknat på standardarvodet hos merparten av landets dagstidningar), har självklart ingen längre råd att ägna sig åt seriös kritik. Så enkelt och så svårt är läget. 
 
Länge har det sett ut som att kritikens förfall haft förlorare i båda ändarna – den övergripande tendensen har varit att det smala blivit smalare och flyttat från dagspress till tidskrifter, medan det breda blivit bredare, uttunnat och jamsigt. 
Men på senare tid tycks ändå en skör balans mellan konsumentkritiken och den traditionella kritiken ha börjat etablera sig i takt med att olika nya forum funnit sina former. Bland lyckade hybrider av seriös kritik och litterär kuriosa kan bland annat Vi Läser och Babel nämnas, forum med pålästa redaktioner i grunden där både böcker och läsare behandlas med samma muntra allvar, där det får vara översiktligt utan att det blir ytligt. 
Dessa är exempel på hur en lättsam och mera författarfokuserad litteraturbevakning i sin bästa form kan fungera på samma sätt som den kontroversiella samtidskonsten gör för dagsdebatten: de mediala aspekterna är överordnade innehållet, men de drar uppmärksamhet till eldhärdarna och till de snackisar som är värda att omtalas.
 
Samtal om böcker i tillgänglig ton är alltså inget hot mot en traditionell kritik så länge den sistnämnda har ett erkänt existensberättigande och tillräckliga resurser för att utgöra resonansbotten för det lättsamma samtalet.
Problemet, det som skapar onödiga schismer mellan konsumentkritiken och den tunga kritiken – är de undermåliga boktidningar och tidskrifter som ibland dyker upp och rubbar balansen, de som gör det enkelt att orättvist avfärda hela det lättsammare litteratursamtalet som trams. Där målgruppstänkande och livsstil går först och där litteratur behandlas som i första hand en produkt att positionera sig med som stilmarkör.
I går landade den senaste av sådana på mitt bord, Books & Dreams, Carina Nunstedts nya boktidning där heta författare i tiden frontar omslaget. Det handlar i tidningen om författares favoritplatser, ett hemma-hos- reportage hos ”bohemsköna” Emma Hamberg, om att träna som en stjärna och om kittlande självbiografier. 
Kortrecensionerna ger ungefär den information man får av att läsa en ljum baksidestext, varken mer eller mindre – och det hela kunde vara rätt oförargligt om det inte var för det provocerande utropet i chefredaktör Nunstedts ledarkrönika: läsa är lyx!
Jaha, tänker jag surt – hur är det med folkbiblioteken? Bildning? Demokrati? Är det också lyx?
 
Tröttheten igen, när jag måste plocka fram den där förutsägbara magsura hållningen, när jag inser att jag kommer att behöva skriva samma krönika om kritikens förfall i september 2013. 
Att jag kommer att behöva fortsätta masa mig upp på barrikaderna till försvar för det långsamma allvaret, för tyngden och för hållningen att litteraturen är större och viktigare än ”sköna läsupplevelser”. 

Gott slut på sagan om Tintin

Av , , Bli först att kommentera 4

Så rätt du tänkt, så fel det blev – trots goda avsikter och med ett demokratiperspektiv för ögonen var Kulturhusets Behrang Miris utrensning av Tintin och andra böcker som faller utanför vår samtids värderingsramar ur sitt bibliotek för unga, en akt i så dramatiskt felaktig riktning att det enda rätta var det snabba medgivandet av feltänket. Det är betryggande att konstatera att vaksamheten kring tillgång till ett kulturellt arv och sammanhang, som ska vara extra skärpt i hantering av barn och ungas kultur, denna gång följde den logiska kedja baserad på principen om att inget uttryck kan tillåtas få vara för brännbart för att vi ska våga tala om det. 

 
I stället för att rensa ut de kulturhistoriska avtrycken av en tid långt borta från vår i värderingar och demokratisyn, måste vi förstås lyfta dem högt i ljuset och lysa rakt igenom dem. I stället för att plocka bort de mörka kapitlen ur barnlitteraturhistorien måste vi naturligtvis samtala med de unga om etniska stereotyper och dess historiska kontext. 
Många troll har spruckit i offentlighetens starka sken och barn är ofta rätt bra på att resonera klarsynt och själva detektera och punktera unkna värderingar om vi vågar låta dem hantera kulturens hela spektra, även de mörka delarna. Men förmågan att tänka kritiskt kräver övning – för att lära sig avslöja stereotyper krävs det att man som barn utsätts för dem och får träna sig i att avväpna dem. 
Genom att skapa en tillrättalagd värld där allt är gott och kulturen sanerad från skavande inslag ger vi våra unga usla förutsättningar för att senare i livet kunna urskilja icke demokratiska tendenser i samhället och det är gott att Kulturhuset själva agerade snabbt på denna insikt. 
 
Resonemanget bakom Kulturhusbeslutet om att plocka bort de historiska avarterna går naturligtvis att förstå och beslutet kan synas som en begränsad och rationell åtgärd, men frågans allvar inskärps och de värden som sätts på spel får en besvärande tyngd när vi följer en sådan inslagen väg vidare till dess naturlig förlängning: för en inslagen censurväg är alltid större än det enskilda verket eller den enskilda delen av ett kulturarv. En inslagen censurväg är svår att backa från och dess mekanismer smittar av sig på ett större demokratiskt samtal. 
Med principen om öppet kritiskt samtal i stället för censur åter på sin plats intill Tintin i hyllorna slutade Kulturhushistorien denna gång lyckligt. 
 
Om vi vill att våra barn ska få leva lyckliga i alla sina dagar krävs det att vi i stället för att rensa i deras bokhyllor låter litteraturen fyllas på i riklig mängd – men att vi rensar golven fria för möten och samtal där hela kulturhistorien får plats och där det finns gott om utrymme för de unga att ge ordentliga rallarsvingar till de dova historiska kapitel de själva kommer att upptäcka om de får tillgång till det kulturarv som också tillhör dem.
 

En oemotståndligt mediemässig drabbning

Av , , 2 kommentarer 5

Om påtvingat systerskap i Kulturväven och om politisk moral handlar veckans fredagskrönika:

——————————–

För ett par veckor sedan Tyskland – om några dagar Paris, sedan Stockholm, Sverigeturné – världen … 

Den Umeåfödde koreografen Björn Säfsten har i dag en internationell arena som arbetsplats – men är alltid lojal mot hemmapubliken i den stad där han fått sin konstnärliga skolning. I veckan var det premiär på Norrlandsoperan för hans nya verk, där ytterligare en Umeåskolad danstalang medverkar, Anja Arnqvist. 
De konstaterar båda, när jag träffar dem för intervju i samband med nya verket och då vi oundvikligen kommer in på de senaste veckornas dystra kapitel i den lokala danshistorien, att det är konstigt hur ett konstnärligt arv behandlas så lättvindigt – förstår inte politikerna att Umeå utifrån betraktat är en stor dansstad? 
 
Tja, det snabba svaret är väl att nej, just de senaste kapitlen i sagan om dansstaden Umeå, där arvet i stället för att skrivas fast rejält i form av danssalar i kulturmonumentet väven, plötsligt syntes lågt prioriterat bland kulturverksamheter. 
Men riktigt så enkelt är det förstås inte, det finns många bispår och undernivåer i konflikten kring dansen och väven. Även om de senaste veckorna utan tvekan haft en rak och fängslande dramaturgi, inte minst genom att de visat upp nya motspelare i berättelsen om väven; där motparterna i mediedebatten kring Kulturväven tidigare varit kultur mot kapital gäller nu konflikten kultur mot kultur med lutning åt ännu en undernivå: kvinnor mot kvinnor. 
Dansarna mot kvinnohistorikerna – en levande verksamhet av kött och blod mot en ännu diffus institution, hittills utan större förankring hos medborgarna. 
En oemotståndligt mediemässig drabbning.
 
För en tid sedan, i ett informellt samtal med en kvinna, M, i kulturvärlden, kom vi som man vanligtvis gör kvinnor emellan, snabbt in på manliga härskartekniker och hur de inte alls är på utdöende om någon trodde det utan bara mer och mer subtila med tiden och den ökade genuskorrektheten.
”Jag ska fan i mig skriva en ny handbok om hur vi kvinnor ska hålla ihop” – sa M; en uppföljare till 2000-talsdängan ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Det behövs, menade M, en ny örfil mot medsystrar som slagit sig till ro och låtsas att allt är bra, att vi inte längre behöver hjälpa varandra utan kan spela med i männens spel på männens villkor.  
Och visst, enligt en basal logik stämmer kanske resonemanget: om vi instämmer i att män som grupp gynnas på bekostnad av kvinnor som grupp, då framstår det som självklart att kvinnor inom sin grupp måste hjälpa varandra på de punkter och i de situationer där det manifesteras hur de, som grupp, hålls nere. 
Men påtvingat systerskap gynnar knappast den som befinner sig i ett strukturellt underläge. Kan i värsta fall leda till inbördes fajt och om två i underläge tar ut varandra förlorar båda i underläge. Medan patriarkatet ler och lutar sig tillbaka. 
På samma vis i fråga om de nya motspelarna i Kulturväven; om vi instämmer i bilden av att vinstmaximering och tillväxtmål har ett strukturellt övertag över kulturen i ett samhälle vore det lätt att börja argumentera för att kulturen i alla lägen ska hålla ihop som grupp gentemot kapitalet och systerligt fördela – ja i detta fall, antal kvadratmeter mellan varandra; mellan dansen och det kvinnohistoriska museet. 
Fajtas inbördes. Kanske förlora och se, ja ni fattar – pengarna – luta sig tillbaka och le.
 
Men nu är det som det är – och systerskap eller ej gynnas nog den fortsatta processen bäst av försök att finna så goda lösningar som möjligt för både dans och kvinnomuseum. Som Britt-Marie Lövgren (FP) påpekade i början av veckan; i bland måste man tänka om. Även om det hedrar den demokratiska processen att nu pengar skjuts till åt kvinnomuseet helt i enlighet med tidigare fattat beslut, kanske det finns utrymme att förhandla om ytor? 
Kanske kan samarbeten med andra institutioner – HUMlabX till exempel, göra delar av museet virtuellt och frigöra lite fysiska ytor? 
Kanske finns det faktiskt andra, bättre, lokaler för dansen utanför huset? Kanske kan man komma ganska långt genom att jobba med befintliga scener i kulturväven för att få in dansen?
Det var dramaturgiskt oundvikligt att dansen skulle komma att ställas mot det kvinnohistoriska museet i debatten när kommunens ytor krympte, men det finns ingen anledning att befara dansens utdöende – våra kulturpolitiker är naturligtvis väl medvetna om både det materiella och immateriella värdet av dansarvet och kommer självklart att säkra dansens fortlevnad, innanför eller utanför Kulturväven, trots att det politiska förfarandet just nu kan tyckas indikera det motsatta. 
 
Mer bekymmersam är den politiska hållningen som blivit synlig i samband med arbetet med vävens innehåll, där en enskild verksamhet utnyttjats på ett vis som ter sig både cyniskt och beräknande. 
Okej, inget fanns skrivet om att Balettakademien skulle säkras plats i väven, men ett muntligt löfte fanns – och inte bara lät man Balettakademien tro på en flytt till Kulturväven, de var dessutom den verksamhet som lanserades hårdast gentemot medierna för något år sedan, då det handlade om att vinna legitimitet åt Kulturväven. Då var nog Balettakademien bra att ha med sig, men i dag, när ytorna ska fördelas i skarpt läge – ja, då hamnar saken i ett annat läge. 
Går vi till protokollen har inga fel begåtts, följer vi det skrivna har politikerna ryggen fri – men bör ha svårt under en tid att se Balettakademien i ögonen.
Att bete sig ohederligt är inte detsamma som att ljuga, men moraliskt är det lika illa. Vilket kan vara något för den politiska falangen att tänka på nästa gång det planeras för stora saker som kräver ett gott kapital av förtroende från befolkningen.
 

Hen-debatter, bloggstormar och småskräp

Av , , 1 kommentar 2

Undergångsstämning i veckans fredagskrönika om yttrandefrihetens yttersta tid.

……………………

 

Det är sent på jorden – det konstaterade konstnären Max Book i P1 i ett kulturnyttinslag häromveckan med anledning av hans nya, starkt apokalyptiska, utställning Stagnelium på Kalmar konstmuseum. 

Det är sent på jorden, men – tillade Book – det har det väl alltid varit. Människan har bara så konstiga tidsperspektiv, så begränsade. 
Hur många system vi än bygger upp är de dömda att gå under. Förgänglighet råder på alla nivåer. 
Och så är det väl, det rådande nuet är väl alltid den yttersta av tider. 
 
Men – vid betraktande av somliga samtida system känns det svårare att vifta bort stämningar av, om inte undergångskänsla, så i alla fall en påtaglig oro. Känslan av att kontinentalplattorna bryter sig loss en liten aning, att flöden ändrar riktning, att fundament bryter sig loss och sätts i rörelse – på kollisionskurs. 
Jag tänker förstås på alla de krafter som just nu rör sig i stora globala svep i fråga om det fria ordet, hur det i just detta nu skälver, böljar och buktar – hur det under ett par veckors tid ter sig som att hela världens medieuppmärksamhet riktar sig mot händelser där frågor om yttrandefrihet finns i någon slags mittpunkt. 
 
Skulle någon ta ett borrprov från nyhetshändelser som uppmärksammats under sensommar och tidig höst 2012 – i en tid då ordet med ny tekniks vingar aldrig flugit så snabbt över världen – skulle hen framför sig kunna lägga upp en rad glödande provämnen där skiktade lager av kamp om ordet och om rättigheter och skyldigheter i yttrandefrihetens namn skulle visa upp en motsägelsefull och komplex bild av ordets status och frihet världen över. 
Hen skulle bara under en och samma vecka genom att läsa dagstidningarna i ett litet land på norra halvklotet kunna studera en dramatisk och spretig rad exempel på strider om rätten att uttrycka sig fritt i offentligheten. 
Kunnat läsa om återbördandet av två fängslade journalister från ett land där ordet inte är fritt, till ett hemland där ordet är fritt. 
Kanske fascinerats av dubbelnaturen hos den statsman som arbetat i det tysta för denna frigivning, i det fria ordets namn, men som har svårt att tillämpa samma journalistiska ideal om öppenhet när det kommer till honom själv och hellre än att svara på frågor i medier stänger in sig bakom det egna blogghägnet.
 
Hen hade vidare bland annat kunnat läsa och förundras över en konstnär som utan att vara antimuslim deltar i en antimuslimsk konferens – i en akt utförd i det fria ordets namn. 
Också kunnat följa rasande bloggstormar om existensberättigandet av ett nytt pronomen och läsa indignerade kulturkrönikor om ängslig självcensur hos en barnboksillustratör anklagad för rasism.
Under samma vecka hade borrprovet också visat på det djupaste av mänsklighetens mörker som framträtt i en bombattack mot en av den demokratiska världens ambassader belägen i ett land där ordet inte är fritt, om dödande till följd av ett underkännande av friheten i att genom kulturen uttrycka sig fritt, om än förolämpande.
 
Kanske hade den som studerat de stora och små striderna, med stora och små konsekvenser för det fria ordet, lätt kunnat förtvivla över offer som skördas, över människornas kamp för att foga samman globala hållbara system för det fria ordets färd över världen. Kanske tänkt något om vikten av våga se gråzoner i arbetet för yttrandefrihet men också att vid tillfällen besinna oss och inte lägga alltför mycket energi på – ja sånt som bloggstormar om sådant som kanske inte leder den stora saken framåt.
 
Max Book igen: i P1-intervjun berättar han om hur han, för att skona betraktaren från mörkret i målningarna, lägger ut dukarna i skogen innan de färdigförklaras. Då kan sånt som gamla tvålbitar eller löv få fastna på dem och det blir konstnärens nåd till betraktaren – den som möter målningarna kan fokusera på detta i stället för på svärtan. Skräpet håller oss fast, det är vår livslina, menade Book.
Ja, eller strypsnara kanske, tänker jag – om man vill vända på det. För de små skräpen må vara tacksamma att fokusera på för stunden, men det stora omgivande mörkret blir tyvärr inte mindre för att vi får en stunds distraktion eller tillfällig lättnad i det att vi ägnar oss åt de mindre bataljerna. 
Jag tänker, att kanske behöver vi i stället träna oss i att se mörkret, rikta uppmärksamheten till de ställen där kampen för det fria ordet är som mest på riktigt. Hur bekvämt det än må vara att ägna sig åt smågrumset, hen-debatterna och de aningslösa barnboksillustratörerna.

Pappa Åbergs pösande föräldraprojekt

Av , , Bli först att kommentera 4

Skåda barnbokens undertexter och se din tids föräldraångest i vitögat.
I veckans fredagskrönika läser jag tre nya bilderböcker som petar på onda ställen i relationen mellan barn och vuxen.

………………………………………………..

Kulturen berättar om sin samtid heter det, men det gäller att veta i vilken konstyttring man ska leta för att finna svaren på just den del av existensen man känner sig behöva uttolkning av. 

Vill man till exempel snabbt urskilja de politiska eldhärdarna i den samtida offentligheten får man ofta god vägledning genom att gå igenom aktuella konstskandaler och för den som önskar en något vidare vinkel på samhällsrörelserna finns ofta svaren på teaterscenerna. I klassikerna alltid en tröst för de riktigt stora knivigheterna.
 
Vill man å andra sidan skruva sig ner på detaljnivå behöver vi gå in på undernivåer i genrerna. Ta barnlitteraturen till exempel, som förblir den allra bästa vägvisaren till vad som pågår i zonen mellan barnets värld och den vuxnes vid en given tidpunkt. En analys av aktuella teman i bilderboksutgivningen avslöjar ofta obehagligt mycket om vilka demoner, men också förhoppningar och drömmar, som rör sig i ett kollektivt föräldramedvetande. 
Här måste det understrykas, att de finlitterära bilderböckerna utgör de främsta mätredskapen, de konstnärliga ambitiösa barnböcker som recenseras på kultursidor, men som sällan skattas lika högt av den unga målgruppen. (Okej, detta påstående förvisso byggt på högst subjektiva erfarenheter, men en ändå nästan decennielång era av idoga och misslyckade försök att tvinga på en motvillig barnaskara finkulturella bilderböcker.) 
Det underliggande budskapet i dessa böcker fungerar på samma sätt som storpolitiska, världsekonomiska och populärkulturella referenser i barnfilmer, fast medan dessa insmugna blinkningar vuxna emellan går över huvudet på barnen och med rak adress till en road vuxenpublik, attackerar de underliggande strömningarna i bilderböckerna mer subtilt. Ger en bild av en vuxenvärlds inre demoner, som gör lite ondare när den träffar. 
 
I veckan har tre bilderböcker landat på mitt bord som lodar på smärtsamma ställen i ett föräldraskap av i dag. 
I Gro Dahles och Svein Nyhus Mammas hår skildras hur en tummeliten flicka ger sig in i hårtrasslet på sin livssköra sängliggande mamma för att försöka kamma ut, reda upp i kaoset. Inne i hårhärvan möter hon en vitskäggig gubbe (psykiatrin?) som går på med sin kratta och till sist lyckas jämna till. Det slutar med en vacker dag utan virrvarr, men först när flickan förstått att man måste orka ha tålamod med trassliga mammor, orka vänta ut.
I dynamitduon Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms Mamman och havet, handlar det också om längtande barn och vuxna som glider undan. En kväll när Mamma Fin störs i tidningsläsandet dyker hon ner i toaletten, försvinner till en Söderhavsö någonstans i en annan existens och barnet Milou måste simma djupt och långt, förhandla hårt för att övertala Mamma Fin tillbaka. 
Den nya dealen i slutet av boken; inget tidningsläsande i badet och barnen slipper tvätta håret för all framtid; lika omöjlig för båda parter att hålla. Mammor måste få ha sina tidningar.
 
Också höstens stora bilderbokshändelse tecknar ett självupptaget föräldraskap, där upptagenheten över att lyckas med själva föräldrauppgiften gör sikten oklar i nuets praktik: 
Till veckan paraderar bilderböckernas ikon nummer ett åter ut i offentligheten – allas vår Alfons Åberg, 40-årsjubilar som vant oss vid introt ”Här är Alfons Åberg…”. 
Inte så denna gång dock, för i nya boken Skratta lagom, sa Pappa Åberg heter det ”Här är pappa Åberg …” – vilket följs av sidor av samvaro med en självupptagen pappa som med raffinerade metoder (iscensatt barnaga bland annat) gör sig själv till hjälte och Alfons, Milla och storkusinerna till statister i sitt egna pösande föräldraprojekt.
Böckerna fångar fint en biprodukt i vårt välgödda välfärdssamhälle – föräldraångesten nummer ett av i dag, rädslan över att inte räcka till för de små medan de är små, när karriärer samtidigt ska byggas, hus inredas och egon i jämn takt strykas medhårs. 
Genom att lägga tyngden i vuxenvåndorna blir böckerna också i sig själva bevis nog för en självupptagen vuxenvärld. 
Skildra barnets värld? När vi kan ägna oss åt navelskådande självuppgörelser?
 
Nej, letar vi i kulturen efter gestaltningarna av våra barns inre världar får vi söka på annan plats än i barnlitteraturen. Frågan att grunna på; var får vi syn på barnens verklighet? Vilken kulturell genre är det som bäst beskriver en fem- sju- elvaårings livsfrågor? Jazzen? Den smalaste lyriken? Någon kulturyttring i en skymd hörna på nätet?
Eller kommer barnens verklighet inte att få sin gestaltning förrän i en våldsam rekyl om trettio år? 
När en hel barngeneration av 2010, år 2040-nånting med enad kraft drabbar sina egna barn med illsvarta barndomsuppgörelser. 
Förklädda till avantgardistiska bilderböcker.

Tumme upp för näringslivet

Av , , Bli först att kommentera 3

Krönikerar på VK-kulturen i morgon om de statliga 2014-pengarna. Pengar till Umeå i enlighet med en ny kulturpolitisk verklighet.

…………………..

Det var en regeringsdelegation med stolt hållning och breda leenden som i går förmiddag i en blixtvisit gästade Umeå med goda bud från staten; besked om pengar. 

Stolt hållning, breda leenden även hos 2014-delegation på plats förstås under det att pengabeskedet levererades tillsammans med det förväntade om Umeås starka satsning, om kultur som tillväxtfaktor och om Umeå som god 
representant för Sverige i Europa. 
Och även om den tydligtvis numera avlagda gamla trasan till summa om 170 statliga miljoner svävade runt som ett litet obesvarat orosmoln över allas huvuden var det mesta bara hejigt, glada 2014-loggor, glada leenden under kulturministeranförandet.
 
Men två små vurpor gjorde hon, Lena Adelsohn Liljeroth, när hon i glashuset inför medierna och en skara snabbt sammantrummade lokala politiker presenterade 
regeringens kulturpaket till Umeå. 
Den ena som svar på en fråga om hur man från regeringshåll kunde motivera att Umeå får betydligt mindre än Stockholm 1998. Kulturministern svarade med en retoriskt skicklig sväng och menade att Stockholms kulturår i efterhand kan kritiseras för att ha blivit något för de redan invigda. 
Att det inte nödvändigtvis är så att mer pengar ger bättre kultur. 
En snabb och skicklig reaktion och i klockren linje med Umeå 2014:s varumärke som folkförankrat projekt, som något som är bättre och större än finsalongernas smala kultur. Frågan som förblev hängande i luften lite besvärande när poängen var nedplockad var dock; behöver inte också de icke invigda kulturkonsumenterna, folkkulturen, sina slantar? 
 
Den andra lilla omedvetna vurpan kom i samband med diskussionen om Umeås samarbete med statliga institutioner i 2014-arbetet, när Adelsohn Liljeroth för att ge ett gott exempel på hur dessa kan bidra i 2014-arbetet lyfte fram möjligheten för Umeå att i ett sådant samarbete få gästspela i Stockholm, kanske på självaste Dramaten, Kungliga Operan. 
Det kan ju vara roligt för grupper i Umeås kulturliv att få gästa Stockholm, menade hon. 
Kan det? Man undrar; vem i det lokala kulturlivet är det hon pratat med som kan ha givit sken av att detta är så högt eftersträvansvärt? 
Uttalandet kan väl egentligen mer sägas vara en liten groda än något att haka upp sig på, men den hoppade runt som en jobbig påminnelse om vilken värdering som föreligger – om inte hos regeringen så kanske hos kulturministern själv – i fråga om kultur skapad för och kring Stockholmscenen kontra den som skapas ute i landet. Att kultur kan vara bra som tillväxtfaktor ute i landet, när det gäller att skapa jobb i glesbygden, men att när det gäller själva de konstnärliga uttrycken – ja då är det huvudstadsscenen som räknas.  
 
Men man ska väl inte reta upp sig på tråkigheter i ett besked som i huvudsak innebar en dag av förlösande glädje för Umeå efter den krampaktiga osäkerhet om finansieringen som minskat handlingsutrymmet och i någon mån säkerligen dämpat den inre kraften inom 2014-projektet. 
För signalerna inför även detta budgetbesked har varit negativa och det har gång på gång påtalats i debatten att de 170 statliga miljoner den ursprungliga 2014-budgeten räknat med aldrig haft någon förankring på statlig nivå. 
 
Och det är sant och riktigt, 170 statliga miljoner framräknat baserat på Stockholm 1998 är en summa som är, om inte tagen ur luften så definitivt tagen ur en väsensskild kulturpolitisk tid och verklighet. Sant är – vilket Adelsohn Liljeroth påpekade – att regionaliseringen ritat om kartan under de senaste femton åren och att det finns en större kulturell rikedom ute i landet i dag, ett värde som enligt denna logik också sänker prislappen för staten i en verklighet 2012. 
Det hon inte ordade desto mer om, men som också ingår i bilden av ett nytt kulturpolitiskt landskap, är de ökade statliga krav på samarbete med näringsliv som också följer med de nya kulturpolitiska villkoren och i allra högsta grad för 2014-projektet. 
I regeringens besked finns i huvudsak en tydlig signal till näringslivet och privata finansiärer om att kulturhuvudstadsåret i Umeå är ett tillräckligt säkert projekt för att våga gå in i med sponsorpengar – staten har gjort sin värdering och riktat tummen upp i riktning mot näringslivet. 
Pengarna som delas ut täcker basbehoven, nu är det upp till näringslivet att krydda anrättningen, det är budskapet Umeå och 2014-satsningen har att tugga i sig. 
 
Vad pengarna innebär konkret kommer att visa sig framöver när de sätts i arbete både i 2014-projektet och som katalysator för andra finansiärer. Det viktigaste just nu, i detta budgetbesked, är att marken för 2014-projektet blir stadig nog att bygga vidare på. 
 
Men att något är stadigt innebär inte att det inte finns frågor kvar att besvara och invändningar att komma med, stabilitet kan också vara nedslående och deprimerande – allt beroende på vilka givna mönster det förutsägbara inordnar sig under. 
Frågan som måste fortsätta hållas levande är vilken typ av förutsägbarhet, vilka mönster, vi i och med kraftsamlingen mot 2014 bygger in i Umeås kulturliv inför tiden efter 2014. 
Modeller där näringslivspengar fortsätter vara en avgörande faktor vid kulturverksamhet och arrangemang eller en där kulturens självständighet gentemot centralmakt och privata donatorer får vara överordnad?