Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Tumme upp för näringslivet

Krönikerar på VK-kulturen i morgon om de statliga 2014-pengarna. Pengar till Umeå i enlighet med en ny kulturpolitisk verklighet.

…………………..

Det var en regeringsdelegation med stolt hållning och breda leenden som i går förmiddag i en blixtvisit gästade Umeå med goda bud från staten; besked om pengar. 

Stolt hållning, breda leenden även hos 2014-delegation på plats förstås under det att pengabeskedet levererades tillsammans med det förväntade om Umeås starka satsning, om kultur som tillväxtfaktor och om Umeå som god 
representant för Sverige i Europa. 
Och även om den tydligtvis numera avlagda gamla trasan till summa om 170 statliga miljoner svävade runt som ett litet obesvarat orosmoln över allas huvuden var det mesta bara hejigt, glada 2014-loggor, glada leenden under kulturministeranförandet.
 
Men två små vurpor gjorde hon, Lena Adelsohn Liljeroth, när hon i glashuset inför medierna och en skara snabbt sammantrummade lokala politiker presenterade 
regeringens kulturpaket till Umeå. 
Den ena som svar på en fråga om hur man från regeringshåll kunde motivera att Umeå får betydligt mindre än Stockholm 1998. Kulturministern svarade med en retoriskt skicklig sväng och menade att Stockholms kulturår i efterhand kan kritiseras för att ha blivit något för de redan invigda. 
Att det inte nödvändigtvis är så att mer pengar ger bättre kultur. 
En snabb och skicklig reaktion och i klockren linje med Umeå 2014:s varumärke som folkförankrat projekt, som något som är bättre och större än finsalongernas smala kultur. Frågan som förblev hängande i luften lite besvärande när poängen var nedplockad var dock; behöver inte också de icke invigda kulturkonsumenterna, folkkulturen, sina slantar? 
 
Den andra lilla omedvetna vurpan kom i samband med diskussionen om Umeås samarbete med statliga institutioner i 2014-arbetet, när Adelsohn Liljeroth för att ge ett gott exempel på hur dessa kan bidra i 2014-arbetet lyfte fram möjligheten för Umeå att i ett sådant samarbete få gästspela i Stockholm, kanske på självaste Dramaten, Kungliga Operan. 
Det kan ju vara roligt för grupper i Umeås kulturliv att få gästa Stockholm, menade hon. 
Kan det? Man undrar; vem i det lokala kulturlivet är det hon pratat med som kan ha givit sken av att detta är så högt eftersträvansvärt? 
Uttalandet kan väl egentligen mer sägas vara en liten groda än något att haka upp sig på, men den hoppade runt som en jobbig påminnelse om vilken värdering som föreligger – om inte hos regeringen så kanske hos kulturministern själv – i fråga om kultur skapad för och kring Stockholmscenen kontra den som skapas ute i landet. Att kultur kan vara bra som tillväxtfaktor ute i landet, när det gäller att skapa jobb i glesbygden, men att när det gäller själva de konstnärliga uttrycken – ja då är det huvudstadsscenen som räknas.  
 
Men man ska väl inte reta upp sig på tråkigheter i ett besked som i huvudsak innebar en dag av förlösande glädje för Umeå efter den krampaktiga osäkerhet om finansieringen som minskat handlingsutrymmet och i någon mån säkerligen dämpat den inre kraften inom 2014-projektet. 
För signalerna inför även detta budgetbesked har varit negativa och det har gång på gång påtalats i debatten att de 170 statliga miljoner den ursprungliga 2014-budgeten räknat med aldrig haft någon förankring på statlig nivå. 
 
Och det är sant och riktigt, 170 statliga miljoner framräknat baserat på Stockholm 1998 är en summa som är, om inte tagen ur luften så definitivt tagen ur en väsensskild kulturpolitisk tid och verklighet. Sant är – vilket Adelsohn Liljeroth påpekade – att regionaliseringen ritat om kartan under de senaste femton åren och att det finns en större kulturell rikedom ute i landet i dag, ett värde som enligt denna logik också sänker prislappen för staten i en verklighet 2012. 
Det hon inte ordade desto mer om, men som också ingår i bilden av ett nytt kulturpolitiskt landskap, är de ökade statliga krav på samarbete med näringsliv som också följer med de nya kulturpolitiska villkoren och i allra högsta grad för 2014-projektet. 
I regeringens besked finns i huvudsak en tydlig signal till näringslivet och privata finansiärer om att kulturhuvudstadsåret i Umeå är ett tillräckligt säkert projekt för att våga gå in i med sponsorpengar – staten har gjort sin värdering och riktat tummen upp i riktning mot näringslivet. 
Pengarna som delas ut täcker basbehoven, nu är det upp till näringslivet att krydda anrättningen, det är budskapet Umeå och 2014-satsningen har att tugga i sig. 
 
Vad pengarna innebär konkret kommer att visa sig framöver när de sätts i arbete både i 2014-projektet och som katalysator för andra finansiärer. Det viktigaste just nu, i detta budgetbesked, är att marken för 2014-projektet blir stadig nog att bygga vidare på. 
 
Men att något är stadigt innebär inte att det inte finns frågor kvar att besvara och invändningar att komma med, stabilitet kan också vara nedslående och deprimerande – allt beroende på vilka givna mönster det förutsägbara inordnar sig under. 
Frågan som måste fortsätta hållas levande är vilken typ av förutsägbarhet, vilka mönster, vi i och med kraftsamlingen mot 2014 bygger in i Umeås kulturliv inför tiden efter 2014. 
Modeller där näringslivspengar fortsätter vara en avgörande faktor vid kulturverksamhet och arrangemang eller en där kulturens självständighet gentemot centralmakt och privata donatorer får vara överordnad?
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>