Vill man till exempel snabbt urskilja de politiska eldhärdarna i den samtida offentligheten får man ofta god vägledning genom att gå igenom aktuella konstskandaler och för den som önskar en något vidare vinkel på samhällsrörelserna finns ofta svaren på teaterscenerna. I klassikerna alltid en tröst för de riktigt stora knivigheterna.

 

Vill man å andra sidan skruva sig ner på detaljnivå behöver vi gå in på undernivåer i genrerna. Ta barnlitteraturen till exempel, som förblir den allra bästa vägvisaren till vad som pågår i zonen mellan barnets värld och den vuxnes vid en given tidpunkt. En analys av aktuella teman i bilderboksutgivningen avslöjar ofta obehagligt mycket om vilka demoner, men också förhoppningar och drömmar, som rör sig i ett kollektivt föräldramedvetande. 

Här måste det understrykas, att de finlitterära bilderböckerna utgör de främsta mätredskapen, de konstnärliga ambitiösa barnböcker som recenseras på kultursidor, men som sällan skattas lika högt av den unga målgruppen. (Okej, detta påstående förvisso byggt på högst subjektiva erfarenheter, men en ändå nästan decennielång era av idoga och misslyckade försök att tvinga på en motvillig barnaskara finkulturella bilderböcker.) 

Det underliggande budskapet i dessa böcker fungerar på samma sätt som storpolitiska, världsekonomiska och populärkulturella referenser i barnfilmer, fast medan dessa insmugna blinkningar vuxna emellan går över huvudet på barnen och med rak adress till en road vuxenpublik, attackerar de underliggande strömningarna i bilderböckerna mer subtilt. Ger en bild av en vuxenvärlds inre demoner, som gör lite ondare när den träffar. 

 

I veckan har tre bilderböcker landat på mitt bord som lodar på smärtsamma ställen i ett föräldraskap av i dag. 

I Gro Dahles och Svein Nyhus Mammas hår skildras hur en tummeliten flicka ger sig in i hårtrasslet på sin livssköra sängliggande mamma för att försöka kamma ut, reda upp i kaoset. Inne i hårhärvan möter hon en vitskäggig gubbe (psykiatrin?) som går på med sin kratta och till sist lyckas jämna till. Det slutar med en vacker dag utan virrvarr, men först när flickan förstått att man måste orka ha tålamod med trassliga mammor, orka vänta ut.

I dynamitduon Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms Mamman och havet, handlar det också om längtande barn och vuxna som glider undan. En kväll när Mamma Fin störs i tidningsläsandet dyker hon ner i toaletten, försvinner till en Söderhavsö någonstans i en annan existens och barnet Milou måste simma djupt och långt, förhandla hårt för att övertala Mamma Fin tillbaka. 

Den nya dealen i slutet av boken; inget tidningsläsande i badet och barnen slipper tvätta håret för all framtid; lika omöjlig för båda parter att hålla. Mammor måste få ha sina tidningar.

 

Också höstens stora bilderbokshändelse tecknar ett självupptaget föräldraskap, där upptagenheten över att lyckas med själva föräldrauppgiften gör sikten oklar i nuets praktik: 

Till veckan paraderar bilderböckernas ikon nummer ett åter ut i offentligheten – allas vår Alfons Åberg, 40-årsjubilar som vant oss vid introt ”Här är Alfons Åberg…”. 

Inte så denna gång dock, för i nya boken Skratta lagom, sa Pappa Åberg heter det ”Här är pappa Åberg …” – vilket följs av sidor av samvaro med en självupptagen pappa som med raffinerade metoder (iscensatt barnaga bland annat) gör sig själv till hjälte och Alfons, Milla och storkusinerna till statister i sitt egna pösande föräldraprojekt.

Böckerna fångar fint en biprodukt i vårt välgödda välfärdssamhälle – föräldraångesten nummer ett av i dag, rädslan över att inte räcka till för de små medan de är små, när karriärer samtidigt ska byggas, hus inredas och egon i jämn takt strykas medhårs. 

Genom att lägga tyngden i vuxenvåndorna blir böckerna också i sig själva bevis nog för en självupptagen vuxenvärld. 

Skildra barnets värld? När vi kan ägna oss åt navelskådande självuppgörelser?

 

Nej, letar vi i kulturen efter gestaltningarna av våra barns inre världar får vi söka på annan plats än i barnlitteraturen. Frågan att grunna på; var får vi syn på barnens verklighet? Vilken kulturell genre är det som bäst beskriver en fem- sju- elvaårings livsfrågor? Jazzen? Den smalaste lyriken? Någon kulturyttring i en skymd hörna på nätet?

Eller kommer barnens verklighet inte att få sin gestaltning förrän i en våldsam rekyl om trettio år? 

När en hel barngeneration av 2010, år 2040-nånting med enad kraft drabbar sina egna barn med illsvarta barndomsuppgörelser. 

Förklädda till avantgardistiska bilderböcker.