Den Umeåfödde koreografen Björn Säfsten har i dag en internationell arena som arbetsplats – men är alltid lojal mot hemmapubliken i den stad där han fått sin konstnärliga skolning. I veckan var det premiär på Norrlandsoperan för hans nya verk, där ytterligare en Umeåskolad danstalang medverkar, Anja Arnqvist. 

De konstaterar båda, när jag träffar dem för intervju i samband med nya verket och då vi oundvikligen kommer in på de senaste veckornas dystra kapitel i den lokala danshistorien, att det är konstigt hur ett konstnärligt arv behandlas så lättvindigt – förstår inte politikerna att Umeå utifrån betraktat är en stor dansstad? 

 

Tja, det snabba svaret är väl att nej, just de senaste kapitlen i sagan om dansstaden Umeå, där arvet i stället för att skrivas fast rejält i form av danssalar i kulturmonumentet väven, plötsligt syntes lågt prioriterat bland kulturverksamheter. 

Men riktigt så enkelt är det förstås inte, det finns många bispår och undernivåer i konflikten kring dansen och väven. Även om de senaste veckorna utan tvekan haft en rak och fängslande dramaturgi, inte minst genom att de visat upp nya motspelare i berättelsen om väven; där motparterna i mediedebatten kring Kulturväven tidigare varit kultur mot kapital gäller nu konflikten kultur mot kultur med lutning åt ännu en undernivå: kvinnor mot kvinnor. 

Dansarna mot kvinnohistorikerna – en levande verksamhet av kött och blod mot en ännu diffus institution, hittills utan större förankring hos medborgarna. 

En oemotståndligt mediemässig drabbning.

 

För en tid sedan, i ett informellt samtal med en kvinna, M, i kulturvärlden, kom vi som man vanligtvis gör kvinnor emellan, snabbt in på manliga härskartekniker och hur de inte alls är på utdöende om någon trodde det utan bara mer och mer subtila med tiden och den ökade genuskorrektheten.

”Jag ska fan i mig skriva en ny handbok om hur vi kvinnor ska hålla ihop” – sa M; en uppföljare till 2000-talsdängan ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Det behövs, menade M, en ny örfil mot medsystrar som slagit sig till ro och låtsas att allt är bra, att vi inte längre behöver hjälpa varandra utan kan spela med i männens spel på männens villkor.  

Och visst, enligt en basal logik stämmer kanske resonemanget: om vi instämmer i att män som grupp gynnas på bekostnad av kvinnor som grupp, då framstår det som självklart att kvinnor inom sin grupp måste hjälpa varandra på de punkter och i de situationer där det manifesteras hur de, som grupp, hålls nere. 

Men påtvingat systerskap gynnar knappast den som befinner sig i ett strukturellt underläge. Kan i värsta fall leda till inbördes fajt och om två i underläge tar ut varandra förlorar båda i underläge. Medan patriarkatet ler och lutar sig tillbaka. 

På samma vis i fråga om de nya motspelarna i Kulturväven; om vi instämmer i bilden av att vinstmaximering och tillväxtmål har ett strukturellt övertag över kulturen i ett samhälle vore det lätt att börja argumentera för att kulturen i alla lägen ska hålla ihop som grupp gentemot kapitalet och systerligt fördela – ja i detta fall, antal kvadratmeter mellan varandra; mellan dansen och det kvinnohistoriska museet. 

Fajtas inbördes. Kanske förlora och se, ja ni fattar – pengarna – luta sig tillbaka och le.

 

Men nu är det som det är – och systerskap eller ej gynnas nog den fortsatta processen bäst av försök att finna så goda lösningar som möjligt för både dans och kvinnomuseum. Som Britt-Marie Lövgren (FP) påpekade i början av veckan; i bland måste man tänka om. Även om det hedrar den demokratiska processen att nu pengar skjuts till åt kvinnomuseet helt i enlighet med tidigare fattat beslut, kanske det finns utrymme att förhandla om ytor? 

Kanske kan samarbeten med andra institutioner – HUMlabX till exempel, göra delar av museet virtuellt och frigöra lite fysiska ytor? 

Kanske finns det faktiskt andra, bättre, lokaler för dansen utanför huset? Kanske kan man komma ganska långt genom att jobba med befintliga scener i kulturväven för att få in dansen?

Det var dramaturgiskt oundvikligt att dansen skulle komma att ställas mot det kvinnohistoriska museet i debatten när kommunens ytor krympte, men det finns ingen anledning att befara dansens utdöende – våra kulturpolitiker är naturligtvis väl medvetna om både det materiella och immateriella värdet av dansarvet och kommer självklart att säkra dansens fortlevnad, innanför eller utanför Kulturväven, trots att det politiska förfarandet just nu kan tyckas indikera det motsatta. 

 

Mer bekymmersam är den politiska hållningen som blivit synlig i samband med arbetet med vävens innehåll, där en enskild verksamhet utnyttjats på ett vis som ter sig både cyniskt och beräknande. 

Okej, inget fanns skrivet om att Balettakademien skulle säkras plats i väven, men ett muntligt löfte fanns – och inte bara lät man Balettakademien tro på en flytt till Kulturväven, de var dessutom den verksamhet som lanserades hårdast gentemot medierna för något år sedan, då det handlade om att vinna legitimitet åt Kulturväven. Då var nog Balettakademien bra att ha med sig, men i dag, när ytorna ska fördelas i skarpt läge – ja, då hamnar saken i ett annat läge. 

Går vi till protokollen har inga fel begåtts, följer vi det skrivna har politikerna ryggen fri – men bör ha svårt under en tid att se Balettakademien i ögonen.

Att bete sig ohederligt är inte detsamma som att ljuga, men moraliskt är det lika illa. Vilket kan vara något för den politiska falangen att tänka på nästa gång det planeras för stora saker som kräver ett gott kapital av förtroende från befolkningen.