Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Stark uppställning inför läsarnas pris

Av , , Bli först att kommentera 3

Efter all sedvanlig tyngd och träta som traditionellt präglar efterspelen av Nobelpristillkännagivande känns Augustnomineringarna i regel uppfriskande. Och i år så mer än vanligt – efter stora ovärdiga jävsgräl i Akademien och under en politisk diskussion kring Mo Yan som kommer att behöva sin tid för att passera nödvändiga hållplatser, kom årets Augustnomineringar i går som en skön påminnelse om att a) tävlingar i litteratur också kan vara sådana där faktiskt litteraturen står i centrum och b) att det ibland är fint att klara av jurybekymmer innan själva korandet. Att Jonas Hassen Khemiris nya och utan tvekan Augustvärdige Jag ringer mina bröder, till följd av en förlagsmiss inte kan komma ifråga, var en besvikelse vi fick helgen på oss att smälta och när årets nomineringar presenterades stod det klart att startfältet även utan en av förhandsfavoriterna såg mer än lovande ut – i samtliga klasser. 

Storförlagens totaldominans är förstås lika deprimerande som andra år, det saknas verkligen inte goda kandidater utanför Norstedt- och Bonnier-sfärerna heller i år, men det kriget får vi föra med annan taktik.
 
Mest rubrikvänligt bland författarnamn var förstås Zlatan – ingen vinnare i sin klass, men en god kandidat tillsammans med Lagercrantz och värd sina utmärkelser i egenskap av läsfrämjare hos den svåra gruppen unga män och som sådan dessutom fin som illustration för hur Augustvinnarna (mer än Nobelvinnarna och kanske småförlagens smalare utgivning) är läsarnas pris då de nominerade böckerna i högre grad än tidigare nämnda i regel blir väl spridda och lästa. 
Därför är det särskilt roligt att notera är hur juryn i den skönlitterära klassen valt författare som tagit både orädda och litterärt starka grepp på de mest angelägna av samhällsfrågor av i dag; klassperspektiv och främlingskap är återkommande teman. 
Ovanligt hög språklig höjd förenar också de nominerade – själv har jag fascinerats av de tre böcker jag läst i den skönlitterära klassen för författarnas; Eija Hetekivi Olssons, Cilla Naumanns och Göran Rosenbergs – sällsynta förmåga att låta orden och berätterna bära varandras raseri, förtvivlan och vemod. 
Vid ett författarbesök i Umeå i våras inskärpte Göran Rosenberg också den sympatiska hållning som så många författare idealiserar men samtidigt har så svårt att praktisera i en kändissuktande verklighet, när han avböjde intervju – boken talar för sig själv, menade han. Gott så, nu må vi läsa och begrunda och invänta juryns val 26 november.
 
Bli först att kommentera

Om löss och människor

Av , , Bli först att kommentera 1

En av de tyngre politiska scener man finner i Astrid Lindgrens produktion är den när Madicken och lillasyster Lisabet drar hem hårlöss till medelklassidyllen Junibacken. 

Den migränbenägna modern ställs inför två val – antingen förbjuda lek med fattigungarna varifrån smittan antas ha kommit, eller köra en kollektiv lusbehandling. Fina frun på Junibacken väljer det sistnämnda – och sätter jungfrun Alva i arbete med att utföra själva saneringen. Det är dock inte Alva, utan husfrun själv, som senare i stället för beröm får en skopa iskallt raljerande från maken Jonas över beslutet. Lite sabadillättika tvättar inte bort några sociala orättvisor, menar han. Underförstått; till skillnad från det publicistiska värv han själv ägnar sig åt på tidningsredaktionen. 
Så modern drar sig sårad undan och lämnar för läsaren att avgöra vem som hade rätt och vem som hade fel.
Det är ett delikat moralisk dilemma Astrid Lindgren presenterar oss för – är fina fruns lusbehandling av fattiga Mia och Mattis djupt cynisk, en kallt rationell strategi för att skydda den egna sfären. 
Eller är den trots allt hopplösa behandlingen (man får gissa att nya löss hoppar på fattigungarna så snart de kommit ur Madickens privilegierade radie) i stället djupt medmänsklig? Är modern själv klar över svaret, där hon dväljs i sängkammardunklet?
 
Kanske inte – och poängen här ligger inte i det klara svaret, utan i själva frågan, som liksom alla av den bästa sortens moraliska dilemman kokar ner ideologi och politik till ett konkret vardagsproblem att hantera. 
Genom att följa lössens väg genom historien rundar vi vår samtids sociala spänningsfält. Som sådana är de små blodsugarna intressanta som studieobjekt och leder oss till lägen där vi tvingas bekänna färg i frågan om oss själva, hur vi betraktar vårt samhälles gemensamma utmaningar och var vi placerar in oss själva i samhällspusslet. 
Från Madickens 1920-tal har hårlössen kravlat sig vidare till ett 2012 där dess härjningar är monumentala och där lusplågan i dag placerar sig i topp två efter förkylning bland åkommor som sprids bland skolbarn. Vad avslöjar lössen utbredning om ett 2012, där massmejlen om kamning från förtvivlade skolor sprids över landet medan föräldrar kammar – eller inte kammar? 
 
När lössen i säsongsöppningen av tv-serien Solsidan drabbar Saltsjöbaden löser fina frun Mickan problemet genom fly hemmet och ta in på Grand Hôtel. I all sin parodierande form troligen en scen som ger en sorgligt korrekt och klargörande redogörelse för läget – i den kollektiva illusion som livsstils- och inredningsindustrin suggererat fram av Solsidans medelklass som ideal, är löss är något som drabbar andra – dem på skuggsidan, eller som Mickan utropar: Bor vi i Zambia eller Saltsjöbaden! 
För hur ihärdigt än informationskampanjer och expertråd upprepat hur stigmat kring hårlössen är borta – ”löss trivs bäst i RENT hår!” – ekar tydligen historiens rop om ”fattigunge” tillräckligt högt i ett kollektivt medvetande för att lössen, när de ändå drabbar – ska framkalla beteenden av flykt och förnekelse snarare än av den sammanbitna handlingskraft som präglat historiens lusbekämpning, hos Alvorna, hos historiens fina fruar, i fattigstugorna.
 
Hårlössens härjningar i ett 2012 rör sig mot den bekymmersamma insikten om att det gemensammas väl är värden som skattas lägre än någonsin. 
Från att historiskt sett ha betraktats som ett gemensamt problem att tackla med gemensamma krafter, står vi i dag handfallna inför lössen i ett samhälle som lär oss att den yttre profilen är allt och där varje problem är individens att lösa. Och lössen älskar hur vi människor glömmer bort att vi lever i en kollektiv verklighet – medan vi lullar runt berusade av vår individualitet erövrar de stadigt mark.
Det är i denna insikt vi kan börja komma tillrätta med lusproblemet. Vi behöver inte fler kampanjer, i stället behöver vi påminna oss om hur vi faktiskt – oavsett om vi gillar det eller inte – är en del av ett större sammanhang.
Lusbekämpning är nämligen, i all vardaglighet, den renaste formen av akt av gemensam omsorg om allas bästa och rör djupa värden som handlar om syn på människovärde och förmågan att dels kunna se sig själv som en individ likvärdig övriga i samhället, dels kunna se hur vi ibland behöver agera kollektivt – faktiskt plocka fram kammen förebyggande, trots att vi inte vill tänka på oss själva som potentiella smittspridare. 
Det finns en Astrid Lindgren-scen även för detta; den djupa medmänsklighet och omsorg som visas mellan Ronja och Birk när de möts i hemlighet i tunnlarna under den rämnade Mattisborgen – hon kammar hans hår och under symboliska protester blir den tilltufsade Birk både lusfri och given en stund av mänsklig värme.  
 
Lössen gör ingen skillnad på inkomst eller boendestatus och de älskar hur vi delar upp världen i vi och dom – i det avseendet följer smittan samma psykologiska banor som hiv-viruset, vars spridning i det svenska 1980-talet just nu skildras gripande i SVT genom Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. 
Jämförelsen kan tyckas oanständig, men förtjänar en stunds beaktande. Liksom lössen drar hiv-smittan med sig en iskall våg av historiskt stigma och liksom lössen gör hiv-virus ingen skillnad på folk och folk. 
Och precis som de mest fasansfulla av övriga faktiska och mentala sjukdomar ett samhälles hälsa kan drabbas av, är den betydande faktorn bakom spridningen också den farligaste: hur vi glömmer att se oss som delar av något gemensamt större. 
Hur vi börjar tänka i Vi och Dom.
Bli först att kommentera

Mo Yan prickar många punkter på önskelistan

Av , , Bli först att kommentera 2

Priset till Mo Yan blev för mig gåvan att få introduceras för ett nytt författarskap – lika obekant som hans författarskap för mig ännu är, lika lockande ter sig beskrivningarna av hans drömska realism och marknära skildringar av sitt Kina. Och liksom många år förr sätter jag mig efter tillkännagivandet in i mer och mer av en litterär produktion med en stigande känsla av förvåning – hur kan en så spännande och rik produktion passerat mig obemärkt förbi? 

 
Mo Yan prickar in många av de punkter jag önskade med årets pristagare; en författare som målar episkt och brett och som med språk med rötter i en muntligt rik tradition tecknar ett författarskap som har potential att nå ut globalt och som dessutom bär möjligheter att verka i yttrandefrihetens tjänst genom att skriva inifrån en sluten regim. 
Mo Yans grad av delaktighet av denna inre regim – medlem av kommunistpartiet som han ännu är – är något som kommer att debatteras framöver, men som förhoppningsvis kan leda till intressanta diskussioner kring hur aktivt politisk en konstnär eller författare behöver vara i person för att ändå kunna nå politisk effekt genom sitt skapande. (Kan till exempel Mo Yan med ett poetisk inifrånskildrande förenas med Ai Weiweis politiska konst som slår mot den Kinesiska regimen utifrån till en gemensam kraft för ökad öppenhet? En tanke som inspirerar, inte sant?). 
 
Men nu tar Akademien ju inte hänsyn till politik i sina bedömningar, som väl och riktigt är, utan ser enbart till det litterära. Och på samma vis borde vi inför Nobelförfattare se till verket och hålla tillbaka det slappa kategoriserandet utifrån personliga egenskaper av det slag som genast drog igång när Mo Yan trycktes ner i jordig folklig mylla i beskrivningarna av hans författargärning. Det finns alltid anledning att resa lite ragg när litterära egenskaper fjättras vid ett författarskap utifrån idéer om socioekonomisk och geografisk härkomst – och särskilt inför öst-västlig överbryggning bör vi nog rensa filtren fria från förutfattade meningar om denne folkets man i Kina. 
Nu hoppas jag att Tranan snabbt får fram nya upplagor av Mo Yans böcker så att vi snart kan låta de betydelsefulla diskussionerna ta vid, om själva den prisade litteraturen. 
Bli först att kommentera

Dags för ett smalt och udda författarskap

Av , , 1 kommentar 2

Efter förra året är det mindre sannolikt att 2012 års Nobelpris i litteratur går till en brett läst och redan vida omfamnad författare – uppvisar Akademien sin sedvanliga känsla för dynamik och effekter kan vi efter folkfavoriten Tranströmer i dag snarare vänta oss ett tillkännagivande av ett smalt och okänt författarskap, eventuellt något ganska ungt. Både för att återupprätta prisets litterära legitimitet och objektivitet och för att kunna överraska världen med ett udda men tungt namn.

I litteraturens villkor ingår att ständigt behöva slåss för sin existens och vida spridning, men sällan har det känts så angeläget som hösten 2012, när yttrandefriheten står under hård press, att få till stånd en gigantisk uppslutning kring den fria litteraturen och ordets makt – därför vore det fint om Akademien valt en författare som har potential att både bli läst och kan övertyga om litteraturens kraft.

Det finns en del namn som florerat i förhandssnacket (även om det ju aldrig, bortsett från i fallet Tomas Tranströmer, blir någon av förhandsfavoriterna) som jag gärna ser utropas om några timmar: Alice Munro för hennes synliggörande av de vardagsnära ögonblick som är själva livet, Margaret Atwood för sin konsekventa säregna sagoklang,  Haruki Murakami för sitt högoktaniga språk. Eller varför inte den Joyce Carol Oates som etablissemanget genom åren haft sådan beröringsskräck inför, nu när vurmen för Knausgård visat att det är fullt acceptabelt att bygga litterär kvalitet genom kvantitet?

Men att droppa namn ur den vida och omöjliga urvalsgrupp som ställer upp sig inför varje års korande blir rätt poänglöst – jag nöjer mig gärna med att önska mig ett författarskap med lika hög kvalitet som snittet på de senaste tio årens namn och ser fram emot den chans att återupptäcka eller nyupptäcka stor litteratur som kommer med Nobelprisuppmärksamhet.

 

1 kommentar

Efterrätten först i nya tidens kulturdebatt

Av , , 2 kommentarer 6

Med samtiden personfixering och krav på snabbhet har debatten om konsten förflyttats till att i dag komma före själva verken – om farorna med detta i veckans fredagskrönika:

……………………………………………

Kommer ni ihåg baklängesmiddagarna? De där studentikosa tillställningarna som var populära ett tag där ett sällskap förs samman för att tvingas fnissa sig igenom en trerätters i fel ordning – tillkämpat trycka toast skagen och salta pinnar vid ett klockslag då kropp och normala middagskonventioner skriker efter espresso och choklad.

För tillfället pågår i kulturdebatten just sådana baklängesmiddagar – där den normala ordningen är omkastad så att efterrätten kommer före huvudrätt. Det vill säga; att de kritiska diskussionerna kring nya verk i dag i allt högre grad föregår själva verken.
I morgon går Ulrika Kärnborgs pjäs om Natascha Kampusch upp på Stockholms stadsteater. Men redan för en vecka sedan ljöd startskottet för den moraliska debatten kring verket, när Natalia Kazmierska i Expressen demolerade, inte innehållet – för detta hade hon inte tagit del av ens i manusform skulle det visa sig – utan uppsättningens avsaknad av moral i användandet av ett redan exploaterat offer i en scenisk gestaltning. 
Samma mediala gång gällde för Stina Wirséns Lilla skär och alla små brokiga, som ju slets i stycken långt före premiären. Fler och fler blir också de böcker – biografierna, de halvt fiktiva, halvt verklighetsbaserade – som blir föremål för heta diskussioner i offentligheten medan själva böckerna ännu ligger kvar på tryckeriernas lastpallar.
 
Och till veckan kommer Scum-manifestet till Umeå, och här talar vi baklängesmiddag i nobelklass. Bortsett från de stora mediala konstskandalerna – Anna Odell, NUG – finns det få verk i vår närmaste samtid som så många haft så starka åsikter om, utan att själva ha tagit del av. Redan i slutet av sommaren togs ett litet smakprov av festmåltiden när en arg Umeåprofessor och DO-anmälare av pjäsen på ett helt tidningsuppslag argumenterade för det förakt han kände inför den teaterföreställning han inte sett. 
I sådana här förhandsdebatter ryms under täckmantel av en diskussion om konstens gränser ofta ett stort mått av kulturförakt, men denna nya ordning i det offentliga samtalet är i dag så normaliserat att vi inte reagerar mer än med ett litet suckande. 
Vi vet och börjar vänja oss – påbudspiskan om snabbhet viner så hårt över vår medieverklighet, att den positiva och negativa kritik, den fördjupande reflektion, som enligt all tidigare logik följer i spåren efter ett verk eller en händelse, nu har programlagts före – som uppvärmning, som manual för påbjuden tolkning. 
 
Den tyngsta förklaringen av den nya baklängesordningen ligger i hur alltmer av fiktionen tar avstamp i verkligheten: i dag stämplas autofiktion på var och varannan bok medan teaterscenerna fylls av pjäser tapetserade på verkliga förlagor, personer, händelser – klart att debatterna då sliter sig lösa och hinner före premiärerna, lockelsen i att prata om kända händelser skildrade i kulturen blir självklart för stor för ett bränsleslukande mediemaskineri för att någon ska orka vänta på premiär, boksläpp, vernissage.
I dag får vi allt på en gång, med plusmeny.
En snärtigt formulerad kritikertrailer före teaterbesöket? 
Lite uppfriskande recensentsparring innan mötet med konstverket? 
Ett glas bubbel till debatten? 3D-glasögon?
 
Vad är problemet då, undrar kanske någon? Är inte all debatt bra – och står det inte var och en fritt att begära ordet, även dem som inte tagit del av den pjäs/bok/film som debatteras? Har inte alla rätt till sin åsikt? 
Jo, men just detta – att bevara rätten till allas åsikt, hänger mer intimt samman med respekt för rätt ordning i kultur- och mediedebatten mellan kritik och de konstnärliga uttrycken, än vad vi tror.
För – och detta är själva den hårda och avgörande kärnan i hur vi måste betrakta konsten och samtalet om den: 
 
Vi kan aldrig veta vad som ska hända i konstens rum innan vi träder in i detta. 
 
När vi går in i salongerna kan vi aldrig veta hur och vem vi kommer ut som. Detta är konstens magi och kraft – att kunna förändra ett seende. Och jag är väldigt rädd att den kraften och parametern är något vi avfärdat i samtalet om konsten, när all debatt tas i förväg. 
Att kritisera verk utifrån moraliska synpunkter på dess yttre faktorer eller utifrån ett innehåll som ännu inte är känt, underminerar både den seriösa kritiken och själva konsten. Ett verks moral är inte heller något statiskt, en orubblig konstant, utan kan faktiskt förändras utifrån konstnärliga aspekter. 
Även om vi kan ha invändningar mot ett projekt som gestaltar ett tragiskt öde på scen utifrån verklig förlaga som i fallet Kampusch, kan (jag säger, kan) det finnas en möjlighet att vi, om vi tar emot verket förutsättningslöst, får en ny förståelse för något vi inte dittills känt eller insett. På samma vis med Scum-manifestet: det finns en möjlighet att den som faktiskt går och ser pjäsen kan komma ut med en ny förståelse.
 
Endast i vissa enskilda fall är det motiverat att ta debatten före verket – Noréns 7:3 är det givna exemplet, projektet som om det sablats ner på förhand inte hade behövt sluta i iskall tragik. 
Men en övergripande analys av läget måste bli det att vi, när vi flyttar en moralisk debatt om ett verk till en tidpunkt före verket, mer dramatiskt än vi kanske föreställer oss, närmar oss ett system där vi bygger in allt högre grad av självcensur. 
I en hetsigare medieverklighet behöver vi på allvar fråga oss vad som händer med ett fritt konstskapande när risken för skenande misstolkningar och moraliska invändningar kan sänka ett verk redan innan det nått sin publik. 
För lika fruktansvärt som väldigt tänkbart i en framtid där verk debatteras innan de nått sin publik, är scenarier där både en och två manusförfattare, konstnärer och barnboksillustratörer hejdar sig med pennan över pappret och tightar till konsekvensanalysen, backar lite för säkerhets skull. 
Gör konstens rum mindre redan på skisstadiet, sänker taket för samtalet redan på förhand.
En rätt obehaglig vision, inte sant?
 
Som tröstande alternativ och lindring av baklängesmiddagarnas lätta illamående kan vi pränta in detta: 
Vi vet inte vad som kommer att hända med oss i konstens rum. 
Upprepa detta för dig själv när förhandsdebatternas larm ljuder nästa gång – vi vet inte vem vi kommer ut som efter ett besök i konstens rum – inget hot, bara en stor och värdefull möjlighet. 
 
2 kommentarer