Kulturen borde vara mer som Zlatan

Av , , 4 kommentarer 2

Nej – mina försök att locka någon att tillsammans med mig provspela ett nytt sällskapsspel byggt på citat ur litteraturen i efterdyningarna av årets stora kulturbråk gick inget vidare. Citat? För nöjes skull? Nej tack. Och tja, skepsisen går att förstå. 

Så under redaktionens speltestarvecka försöker jag lite kreativt att nyttja nya diktspelet Ogoola för en patiens – bygger ihop poänglösa varianter av klassiker i stil med: 
”Du sökte en kvinna och fann en själ/ Rosor och smultronbär gav jag dig då, och ”Le, vän: fast åren de välva/ Blott Sverige svenska krusbär har.”
Ni fattar – det känns och är rätt ljummet.
En dörröppnare till poesins underbara värld! utbrister förpackningen uppfordrande men ingen språkmaterialistisk magi infinner sig i mitt plockande med korten och jag tänker att själva spelidén nog kunde säljas in som piggt hjälpmedel i verktygslådan för framtida läx-RUTar till den som propagerar för sådana, men som intellektuellt sällskapsspel – nej, tveksamt. 
 
Tur då att det finns andra tävlingar som bättre gör sitt jobb som ingångar till bra litteratur och till samtalen om vad som är bra litteratur. För det är precis så vi bäst betraktar dem, Nobel, August och de andra större medialt uppmärksammade litteraturtävlingarna; som händelser som med regelbundenhet ger anledning att prata om vad en bra bok egentligen är.
Okej, det finns alltid anledning att vara lite vaksam på händelser där moment av utslagning ingår, men i litteraturvärlden finns ibland en omotiverad skräck för tydligt graderande. Att påstå något annat än att det går att tävla i litteratur vore i själva verket att underminera all seriös kritik – även denna handlar ju om att argumentera för en värdering av en boks innehåll och form.
 
Årets Augustgala gav fin bekräftelse på tävlingars förmåga att uppmärksamma den goda litteraturen – både bland de nominerade och bland vinnarna fanns i årets urval överlag stadiga markörer för vad en bra bok kan vara. 
Exemplet Zlatan visade således att en bok kan vara både språkligt intressant och förtjänt av lovord över sina läsfrämjande insatser, utan att kunna försvaras som vinnare. Vilket ger legitimitet åt priset – och, föreställer jag mig, är det några som inte skrumpnar ihop invärtes över att bomma priset är det väl teamet le géant Suédois/David Lagercrantz. 
 
Men trots det tror jag litteraturvärlden kunde tjäna på att hålla kvar vid Zlatan för en liten stund – det finns nämligen somligt för litteraturen och kulturen att lära av den store stjärnans hållning – ja, till och med avundas.
Det är få författare förunnat att som Zlatans självklart kunna konstatera inför ett bokprojekt: det kommer att sälja, det vet man, som i den intervju GP publicerade inför Augustgalan om boken. Men i samma intervju visade Zlatan också en stor respekt för litteraturens makt bortom marknadsmässiga framgångar och på spelförståelse för olika slags vinst i olika sammanhang; det viktiga var inte att sälja, det viktiga var att detta skulle bli bra. Det är stort att bli nominerad, har jag hört, sa Zlatan.  
Jag tänker att Zlatans gästspel i Augustsalongerna kunde få inspirera kulturvärlden till en kaxighet på sin egen spelplan – till att med ett självklart lugn inta sin egen arena. Låna Zlatans kaxiga lugn och inte gå upp i puls och tonläge inför krav på bredd och låga trösklar – krav som för övrigt aldrig skulle ställas på någon udda yttring i sportsammanhang. I stället för att höja garden kunde man bara le brett som Zlatan och säga; det är viktigt att det blir bra.
 
Och när vi ändå är i gång; varför inte ta chansen att inympa lite högre grad av hängivenhet i kulturen av det slag som supporterkulturen i idrottssammanhang visar sitt lag, sin sport. Jag har i veckan med en smula avund läst om AIK-fans som ömt plockat med sig bitar av sitt älskade nu nedmonterade Råsunda och tänkt: å, om samma symbolhandlingar kunde få större plats i den hövliga och teoretiska kulturvärlden. 
Det staffli med blädderblock som i veckan ställdes upp i Sara Lidman-tunneln var ett gott exempel på just en sådan rak symbolhandling och kom som en välkommen och fysisk påminnelse om att saken trots formellt bokslut i kommunfullmäktige i måndags har en del märkligheter i sina slutkapitel. 
Visst, citatet får vara kvar – allt annat vore ju egentligen en demokratisk skandal – men i stället för ett enat och tydligt avfärdande av censureringen fick vi en ny framtid presenterad av Tomas Wennström som till VK förklarade att det nog framöver blir tänkbart med mer diskussion på politisk nivå när konst ska integreras i byggprojekt. 
 
Segern må kanske vara vunnen, men om hela slaget är det kommer alltså att visa sig först i framtiden genom graden av konstnärlig försiktighet i gestaltningsuppdrag – men om detta lär vi  enligt sakens moment 22 få föga kännedom om i en ordning där konstnärliga avkall och sänkta tak bäddas in och döljs för allmänheten redan under planeringsfasen.  
Kymigt? Jo – ställd inför detta framtida scenario – självpåtagna konstnärliga restriktioner och en försiktighet inbyggd i själva systemet – framstår den öppna och rasande kulturfajt Umeå nu lämnar bakom sig helt klart som det bättre alternativet.  
4 kommentarer

Svårt lämna flocken när kylan tränger sig på

Av , , 1 kommentar 4

Strax efter Stockholm i södergående färdriktning nåddes jag av det första samtalet från redaktionen; jo, det verkar som att vi har en kulturskandal på gång … 

Jaha, tänkte jag och konstaterade att den förestående minisemestern till Kolmården alltså skulle bli årets exempel på den ordning som lyder att man som kulturredaktör aldrig ska lämna stan, för det är då de stora konstbråken bryter ut.
På ett hotellrum några timmar senare kommer mejlen, oron, upprördheten; du måste veta, om någon försöker förneka det – det har funnits en tejp, den satt där, vi såg det själva…
 
Lördagen blev för mig tigerrandig, med uppmärksamheten halvt riktad mot det novembersömniga Kolmården där jag befann mig, halvt mot stormens epicentrum, en tunnel 78 mil bort där invigning skedde av ett otejpat, ocensurerat konstverk. 
Vi tittade på loja tigrar ihopknölade i hög, på asiatiska vildhundar – i fickan avlyssnade jag i smyg larmet från Umeå via sociala medier i fullt uppror. 
Att zebror är vita med svarta ränder fick vi veta och vi skrattade lite åt hur de randade ihop sig i grupp. Lechvevattenbockarna alldeles intill pressade sig samman i kylan, helt stilla med huvudena vända i exakt samma riktning och vi fnissade roat – lite mer för var gång vi passerade det homogena gänget. I en svartgrötig luddig klump blängde en grupp jakar surt på avstånd – frusna, liksom vi.
Sen slängde vi oss i hotellpoolen och medan Umebor strömmade genom Lidmans tunnel flöt jag med i det loopformade vattenflödet, runt, runt. Intog sedan samma trerätters i restaurangen som de andra familjerna i samma homogena konstellationer. 
I mörkret fick vildmarksromantiken i spökstaden en air av The Shining och vi såg utan att våga prata om det hur hotellets stora mörka glasfönster upplöstes, hur inomhus och utomhus flöt samman – därute djuren i sina hägn och flockar och invändigt; samma flockdjur. 
 
Under den senaste veckans citatdebatt har bilden kommit för mig då och då – hur vi rör oss i grupp och hur flockbeteendet förstärks i kyla och mörker. 
Vi gräver skyttegravar, polariserar, sluter oss. 
Konstdebatter följer en egen bakbunden ordning i frågan – trots att de betydelsefulla idé- och samhällsdebatter de berör skulle ha allt att vinna på nyansering, finns i konsten mekanismer som polariserar snabbare och hårdare än när det gäller andra ämnen: antingen tillhör du gänget som inte tvekar att tysta konst med asfalt eller tejp, eller så ställer du dig i andra hörnan och då måste du vara beredd att försvara allt – från kissande konstnärer till Vilks-tokar i yttrandeansvarets grumligaste gråzon.
 
Det flocklika präglar också själva debatten, efter bara en vecka rör sig det kollektiva sökarljuset mot nya fält, ett litet gäsp ligger över hela frågan – ja ja, konstens frihet, okej politiker med ständigt nya versioner, men orka – hallå, vilken blir nästa snackis? 
Detta bekymrar mig – den korta uthålligheten och hur viktiga debatter alltid upphör just då skyttegravarna är som djupast. Hur minnet av en konstfejd som passerat alltid är det av ett ilsket hojtande. 
Det bekymrar mig också mycket att de som under veckan ropat tejp! asfalt! handlingskraft!, innan de tröttnade, gradvis höjt rösterna i stället för att reflektera över hur dessa utrop ger legitimitet åt en ordning som faktiskt i en förlängning skulle kunna inskränka på även det egna utrymmet att ropa ut sin mening. 
 
Drömmen, men den känns avlägsen; att vi skulle kunna mötas i en tunnel och i normal samtalston konstatera att jo, konsten, i synnerhet den offentliga konsten som oombedd gör anspråk på ett allmänt utrymme, den kan vara svår och bråkig – detta utan att ifrågasätta konstens rätt, faktiskt skyldighet, att vara just svår och bråkig.
Detta är det intellektuella samtalets stora prövning, att trots att det är svårt och trots att instinkten när det stormar är att söka sig till sin grupp där de egna åsikterna bekräftas, ändå anstränga sig för att finna vägar att prata nyanserat om viktiga frågor som dem i censurdebatten. För att lyckas med detta krävs ett öppet och varmt samtalsklimat, det är bara när vi är trygga och varma som vi vågar lämna flocken och låna de skärvor av den andres världsbild som vi behöver för att se nyanserna. Men just nu drar det kallt. 
 
För något år sedan träffade jag konstnären Matthias van Arkel i samband med utställningen Please touch the artwork (jo, precis så hette den). Han höll då på med ett stort offentligt verk, för en bussterminal i Jakobsberg och nu ställde han ut en mindre variant i Umeå, ett verk i silikongummi i klumpar och sjok sammanfogade till ett väggverk.
”Det här förstår du”, sa van Arkel och tjongade näven i den färgglada silikonmassan, ”är ett helt oöverträffbart material att jobba med för offentlig konst: helt oförstörbart, dessutom absorberar det ljud och om någon klottrar på det rinner det bara av.” 
”Och det bästa”, sa konstnären och log diaboliskt, ”om någon kastar något på det – då studsar det tillbaka!”
Ett offentligt verk som kunde försvara sig själv alltså. Vad säger man? 
”Oj då”, sa jag, ”det var ju bra”, medan insikten landade i mig – ja, självklart måste konsten ute i verkligheten tåla en del törnar. Men ändå? Attackera konstverk – behöver vi vara riktigt så cyniska? Är folk verkligen så…. aggressiva…?
I dag tänker jag att konstnären var den smarta, som bara agerade på insikten om att konsten måste tåla den djungelns lag som råder därute – vara redo för angrepp oavsett från vilket håll det kommer. 
 
1 kommentar

Umeå är så mycket bättre än så här

Av , , 21 kommentarer 32

Det övertejpade citatet i "Lev!" är en handling med så tungt symbolvärde att det mest av allt liknar ett parodiskt konstprojekt i sig. Faktum är, att det som händer är så häpnadsväckande att ett konstprojekt utformat som censureringen och argumentationen kring den, hade dömts ut som övertydligt och platt:

Ett unikt konstverk skapas för en stad som berömmer sig av att hålla kulturen som ett av sina främsta och tyngsta värden, ett verk där en av våra främsta företrädare för det fria ordet citeras med ord som genomsyras av kärlek, människovärde, frihet – demokrati – ord som av en folkvald ansågs icke lämpliga för folket och sonika täcktes över.
Näe, ett sånt upplägg skulle inte ha övertygat ens på konstskolenivå.

Men i Umeå händer det, i samma Umeå där ett kommunalråd inte drar sig för att hiva iväg sms med hotfulla undertoner mot personer med icke önskade åsikter, i samma Umeå som vill bli fristad för hotade författare (vad ska vi förresten säga till dessa, välkommen hit, detta är stan där ordet är fritt – så länge det inte retar upp någon politiker?), samma Umeå som bedömts företräda sådan högoktanig inre kultur att det räcker för hela Europa. 

Det finns mycket i både själva akten och i den påföljande debatten man kan förfäras av, det värsta är förstås den bristande insikten om rollerna hos politiken och den fria kulturen, som övertejpningen visar prov på. Att agera på eget bevåg på det sätt som Hans Lindberg i detta fall gjort visar på – båda lika illa – antingen dålig kunskap om eller nonchalans inför relationen mellan konst och politik, men också faktiskt en ignorans gentemot den demokratiska ordningen bakom konstverkets tillkomst.

Men också retoriken hos andra politiker oroar, Lennart Holmlund som ifrågasätter om en tejp verkligen funnits och Anders Ågren som visserligen beklagar händelsen men antyder att viss politisk styrning kan behövas i offentlig konst – att citatet faktiskt var olämpligt. Det är viktiga principfrågor som berörs, det finns inga gråzoner här; det går inte att ha en delvis politikerstyrd konst, den är antingen fri eller ofri.

Ett enstaka övertejpat citat är tusentals potentiella övertejpade citat. Vad händer nästa gång någon politiker upprörs över något? Förhandsmoderering? Är det en väg vi vill gå?

Jag är glad över den massiva protestvågen – ett hälsotecken som inger hopp. Lika ledsen är jag över hur denna händelse märker ut Umeå på ett missvisande sätt när den tölpiga och okunniga händelsen sprids över världen. Detta är inte det Umeå jag känner som mitt, Umeå är så mycket bättre än så här.
 

 

21 kommentarer

Räkneexemplet ingen vågar sig på

Av , , Bli först att kommentera 3

Det är den 16 november 2012 och 411 dagar återstår tills kulturhuvudstadsåret rings in i den västerbottniska staden på 63:e breddgraden. I kulturårets databas ligger 95 projekt registrerade inför 2014 i ett Umeå där 116 891 medborgare ska bli 200 000 i ett avlägset men ändå nära förestående 2050 – om tillväxten står oss bi enligt given kalkyl i de kulturella näringarnas egen matematik.

Under den 46:e veckan, i det tolfte året på det andra millenniet i vår tideräkning delas i kulturstaden 6,1 miljoner kronor ut till tre projekt med 2014-märke: Västerbottens museum får 47 procent av den ansökta summan, Bildmuseet tilldelas 58 procent av önskat belopp till sina två projekt. Sammanlagt 10 pressmeddelanden om detta landar i mina två mejlboxar, 100 procent av dessa med 100 procent positiva ord om besluten. Noll procent av pressmeddelandena tar upp frågan om i vilken ände det måste skäras i projekten om finansiärer av de saknade procenten i budgetarna uteblir. 
I staden som har 1782 soltimmar per år är det sent i den tredje årstiden i det tredje millenniet, men om 591840 minuter påbörjas året som har åtta årstider och vars takt slås an av 160 kulturprojekt som seglar ut – och då skall soltimmarna vara många och den procentuella tillväxten dundrande.
 
Ska jag lägga av? Blir nog svårt tyvärr – siffror och räknande går just nu inte att undvika. Kulturen vars riktiga värde förblir omätbart i reda pengar, blir i tider av upptrappning inför ett kulturhuvudstadsår oundvikligen en fråga om sifferexercis, om hårda saker. 
 
Så ser den oundvikliga dramaturgin ut i 2014-arbetet, liksom i alla större kulturprojekt. Det börjar med en vision, på detta följer marknära praktiskt arbete som i bästa fall bevarar en kärna oskadd fram till mål. Kulturhuvudstadsarbetet knyts till denna obönhörliga ordning, när visionerna från ansökan går in i ekonomi och praktisk planering, lämnas idédiskussionen tillfälligt för andra mera dagsangelägna delmoment – det tillhör i någon mån arbetsordningen, jobbet blir tungrott om de stora frågorna om kulturbegrepp och kultursyn ska läggas upp på bordet i varje hands-on-beslut. Vilket inte är ett problem så länge det finns konsensus kring vilken typ av kultur vi menar när vi pratar kultur. 
 
Hur ser läget ut i det avseendet då? Ja, när jag läser de till 100 procent positiva pressutskick som når mig från 2014-kansliet ser jag mycket som är alldeles fantastiskt lovande. Till exempel om kultur som hälsobringare, om kultur som brobyggare och som attraktionskraft, som motor för utveckling. Det är en teknisk och hårt glänsande vokabulär som används och visst!, vill man utbrista, låt tågen forsa fram och bussarna rulla över hela Norrland med publikhorder och arbetskraft, låt kulturen för all del utgöra attraktionskraft för inflyttning, låt marknadsmässiga innovationer skapas i gränslandet mellan teknik och humaniora.
Men den kultur som inte klär sig i stora glänsande ord då? Den kultur som inte ställer sig i tjänst för vare sig hälsa, tillväxt eller upplevelseindustri? Hur får den plats i rådande konsensus för tillfället? Tja, oklart skulle jag säga, den är av ett tystare slag – men jag tror det vore fint om vi skänkte den en tanke när vi hämtar andan mellan jubelutropen över allt det andra stora som byggs och planeras. 
Inte som i att ställa saker mot varandra, bara komma ihåg att kultur också behöver verka i egen rätt. För när synen på kultur som ständigt stående i någon annans, något annats tjänst, blir dominerande – då riskerar vi en värdeminskning i demokrati som ingen samhällsplanerare skulle våga göra en beräkningskalkyl på.
 
Vid kommande midnatt återstår 35 424 000 sekunder till kulturårets start, två är de skarpt huggna poler som i debattsofforna strider om korvar och kommers i en ny kulturpolitisk verklighet, miljoner är dem som skulle vara vinnare om den smala och icke vinstinriktade kulturen kunde nå självklar fredad plats intill – inte ställd emot – den kultur som gillar att tjäna pengar och andra syften än sig själv.
Bli först att kommentera

Barn som kreativa konsulter

Av , , 1 kommentar 4

Mitt i rådande global tidningskris, med dånen ekande runtomkring från tidningshus som faller som käglor världen över, tar jag en vecka i november emot en lågstadieklass för ett studiebesök. De kommer med vinterstövlar, röda kinder och ett skarpt batteri av frågor om tidningar i allmänhet och VK i synnerhet.

Ni vet hur det är; av dårar och barn får man sanningen serverad, ofta kylskåpskall – men det omvända gäller också, inför åttaåringar går det inte att tugga luft, de är målsökande projektiler mot luddigheter och inget annat än sanningen duger. 
Därför är det med känslan av att balansera på en tunn knivsegg som jag inför den unga församlingen söker formulera korrekta fakta om både tidningsideologi, demokratiperspektiv och det journalistiska hantverket – trovärdiga för mig själv och åhörarna: Framtiden. 
Frågorna vi punktar upp; varför gör ni tidningar? Varför är bokstäverna så tjocka i rubrikerna? Måste man vara med i tidningen fast man inte vill? leder väg genom hyfsat säker mark, men så gungar det till en smula när vi kommer in på priset på papper (stiger det sakta precis hela tiden, ungefär som när vi växer?) och plötslig ligger den oundvikliga frågan på bordet: hur får tidningen pengar då? 
 
Jag hasplar ur mig något om annonser och prenumeranter medan jag förhandlar med mig själv om huruvida vi ska gå in djupare på hela den sviktande finansieringskonstruktionen i tidningsbranschen – samtidigt vaknar tanken; hur vore det ta dessa unga hjärnor till hjälp? Kanske står jag framför ett gäng med potential att besvara gåtan alla tidningschefer desperat famlar efter. Kanske finns i barnets logik lösningen på kvalitetsjournalistikens gordiska knut?
Värt att prova? Tja med några steg till i desperationens riktning ligger tanken på att använda barnets intelligentiareserv som resurs inte långt borta. En sådan problemlösningsstrategi skulle dessutom placera sig helt i linje med trenden för i dag, där barnets oförstörda inre inte sedan romantiken väl varit så högt skattat. 
 
Det är en tendens som pågått ett tag, där barnet som ideal spritt sig via lite olika fästpunkter – vuxna som vägrar vara vuxna, vuxna som odlar barnets narcissistiska och megalomaniska självuppfattning, vuxna som blir osunt upptagna av sina egna barn, vuxna som gör barn i sin närhet till orakel och gudar. 
I Claes de Faires nya bok, Ministern, har jag i veckan läst hur huvudpersonen som (skör, ensam) pojke blir (den distanserade, självupptagne) faderns lilla kreativa resurs på reklambyrån, förstås på pojkens bekostnad – han slutar som minister i moraliskt förfall, men fadern får uträtta stordåd tack vare pojkens barnasinne.
Det är en träffande modell som gestaltas i boken av den kommersialisering av barnets genialitet som är i full gång – de kreativa konsulter som framträder hos 2000-talets barn när Rosseau kastat sitt tunna flor över samtiden, är i full sysselsättning runtomkring oss. Vi låter oss förtjusas, tröstas, inspireras, barnet har alla svar.
 
Barn säger lite lustiga saker, men är oerhört dynamiska i sina samtal, utbrast således regissören Tomas Alfredsson förtjust i förhandsintervjuer om nya Dramatenpjäsen som hade premiär i går, där barn använts som konstnärlig råvara. Samma förtjusning, kan man gissa, infann sig säkert hos den Kanadensiske forskare vetenskapsnyheterna i radio rapporterade om i veckan, som oväntat fått hjälp av sin tolvårige son med att lösa ett knivigt forskardilemma. Oväntad hjälp kom också från barnhåll när bilderboksillustratören Anna Höglund hamnade i skaparkris, detta berättade hon vid Umeåbesök i veckan – när förlamning slog till var det 5-åriga dottern som fick upplösa den kreativa krampen. De ritade tillsammans och vips var knutarna lösta.
Se där, vi har i barnen en flödande ådra, bara att börja utvinna guld ur. 
Finns det då några moraliska tveksamheter i att nyttja barnreserven – är det cyniskt? Barnarbete?
 
Nej, tänker jag när jag vandrar med studiebesökets åttaåringar mellan redaktion och tryckeri – lite barnarbete går i vissa fall att försvara, vi måste hjälpa varandra. 
Men kanske behövs inga djupintervjuer eller aktiv idédränering, kanske kan vi komma ganska långt genom att se och lära. För när det kommer till beteende ger oss barnen en del av lösningen på tidningskrisen – de är nämligen föredömen när det gäller att navigera efter innehåll snarare än publiceringsform – ett barn som ledigt svingar sig mellan bok, tidning, smart telefon, surfplatta och tv, är knappt medveten om vilket medium som informationen flödar ur. 
Samtidigt understryks – när vi betraktar barnets vilda färd i de olika kanalerna och bara kan hoppas att de ska följa den smarta sunda vägen genom flödena – vikten av att kvalitetsjournalistik finns kvar i tillräcklig mängd och bredd därute.
En politisk snarare än teknisk blick på problemet och en orubblig överenskommelse om att avlönad och betald journalistik är ett fundament i en demokratisk offentlighet, är goda grunder för att attackera den stora utmaningen – att finna den finansieringsform som räddar kvalitetsjournalistiken. Ola Larsmo skrev klokt i DN nyligen om vikten av att på allvar – utan att börja vifta med socialism- och stats-tv-flagg – diskutera sådant som public-service- och stimlösningar, söka bortom ideologiska låsningar. 
Min och Rosseaus översättning: betrakta problemet med barnets oförstörda blick.
 
En av frågorna hänger kvar obesvarad när skolklassen lämnat redaktionen och jag plockar upp den på kvällen när ett barn i lämplig storlek kommer i min väg: Hur ska man få folk att vilja köpa tidningar? Svaret kommer både självklart och överraskande: kanske kunde man skicka med något riktigt bra med tidningen. En bok, så man fick läsa mycket? 
Fördjupning alltså, som framtidsvision – så enkelt att bara ett barn kan komma 
på det.
1 kommentar

Kvinnan som bryter kontraktet fri att skända

Av , , 1 kommentar 4

Våld, blod och död har tapetserat mitt medvetande den senaste veckan – nej, inte allhelgonatidens spökvandrande barn och plastiga häxkostymer – utan bilder av verkligt våld, av den värsta och vidrigaste sorten; det sexualiserade våldet mot kvinnor. Det var efter mordförsöket i förra veckan på Denis Mukwege, förlossningsläkaren och gynekologen som spridit global kunskap om det sexualiserade våldet mot kvinnor i krigets Kongo, som den febriga oron vaknade. 

Ni vet, den sorten som river runt djupt inuti, man vet att man står inför en avgrund och behöver veta; hur djup är den egentligen? 
Liksom driven av ett inre tvång har jag i veckan åter läst Birger Thuressons bok De glömda kvinnornas röst, om Mukweges arbete, plågat mig genom skildringar av ett fullständigt ofattbart våld; om Kongos hundratusentals våldtagna kvinnor, om sönderskjutna, brända, sönderskurna underliv, om våldtäkter inför torterade familjemedlemmar, våld så grovt att ondskan är svår att ta in.
Varför tvingar jag mig genom den ohyggliga läsningen? 
Jo, kanske för att fasan när man ställs inför den djupaste omänskligheten väcker den egna överlevnadsinstinkten, behovet av överblick. Man läser för att nå fram till botten, för att man inbillar sig att man med nollpunkten i sikte kan uppnå en relativ trygghet.
 
Våldtäkten, både i nyhetsrapporteringen liksom fiktiva i litteraturen, placerar sig för mig som ett plågsamt tema i särklass när det kommer till tung läsning, trots ett fasansfullt innehåll alltid förknippat med det där feberaktiga tvånget att ändå ta mig till punkten, dit där det inte blir värre. 
Ifråga om fiktivt sexualiserat våld delar jag en läsupplevelse med Katarina Gregersdotter, Umeåforskare och tillsammans med Berit Åström och Tanya Horeck redaktörer och författare till en ny antologi om våldtäkter i samtida skandinavisk och engelskspråkig deckarlitteratur, där Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millenniumtrilogi används som huvudexempel. I en intervju i somras om arbetet med boken berättade hon hur hon under 90-talet chockskadades av Bret Easton Ellis American Psycho och hur vi sedan dess normaliserats till betydligt värre grad av våldsskildringar i litteraturen. 
 
Det extrema pornografiska våldet och våldspornografin i America Psycho prickar in en läschock under även min tonårstid – skräckfascinationen inför boken gällde till lika delar det faktiska innehållet som det faktum att någon tänkt ut detta vidriga. Tankekedjan, länkad från det faktum att det på varje människa som är kapabel att sitta och tänka ut så grova sadistiska våldtäkter går någon procent som också kommer att vara kapabel att utföra dem, lade sig kall och tung runt min tonårsnacke.
Föga såg jag då samhällskritiken bakom våldtäktsskildringarna – vilken ju fanns där liksom den finns i den samtida litteraturens våldtäktsskildringar och som till skillnad från förtvivlade dokumentära berättelser om sexualiserat våld mot kvinnor ger det utrymme för analys våldtäkten så desperat behöver; som författarna skriver i boken, hur vi ser på våldtäkt i 2000-talet går att koppla direkt till de populärkulturella och litterära skildringarna. Så väcker till exempel Lisbeth Salander frågor om relationen offer/förövare och om huruvida våldtäkt är kollektivets eller individens sak att lösa, liksom sätter ljus på känslomässiga reaktioner på fiktionens bilder. 
 
Vi behöver alltså, menar författarna till antologin klokt, litteraturen både som spegel och förhandlingsyta och jag tänker att det är fint så, att där verklighetens våldtäktskildringar river sönder kan litteraturen, även den smärtsamma, läka. 
Här någonstans siktar jag en botten av vidrigheterna, i ett läkande samtal kring våldet mot kvinnor. Det går att ta mark, men inte alltid på de ondaste punkterna. Vilket är en befriande insikt, för alternativet – tystnad kring våldtäkten – är ingen valbar möjlighet i en värld där alla kvinnor behöver förhålla sig till våldtäkt som ett potentiellt hot.
 
I krigszoner är utförda våldtäkter ett vapen, i den fria världen används våldtäkt som idé och hot för att disciplinera ett kön. I måndags skrev Katrin Kielos en uppmärksammad ledare i Aftonbladet där hon redogjorde för det alla kvinnor som uttrycker sig i kolumnist- eller krönikeform någon gång får känna på, att en kvinna som talar är en kvinna som utsätter sig för verbala sexuella kränkningar.
Själv har jag varit skonad från grövre tillmälen, men noterar hur avgrunden kyler och tonen genast blir sexistisk när hårdare ämnen förs på tal. 
Det finns enligt kontraktet vissa saker en kvinna inte bör säga offentligt på samma sätt som det finns platser i Umeå som Hagamannen fortfarande märker ut. Alltid ska våldtäkten finnas som en skugga, som en begränsande faktor.  
Så ser ordningen ut, följer samma gång som importtraditionen trick-or-treat. När faran knackar på din dörr och frågar: bus eller godis – lyder kvinnans kontrakt att alltid leverera godis. Om inte, är huset fritt fram att skända inför grannskapet.
 
……………………………………………………………….
 
Läs Birger Thuressons bok om Denis Mukwege "De glömda kvinnornas röst" i sin helhet här:
 
Ett utdrag ur nya antologin Rape in Stieg Larsson´s Millennium Trilogy and Beyond, red Berit Åström, Katarina Gregersdotter och Tanya Horeck, utgiven på Palgrave Macmillan, finns här:
1 kommentar