På DN Debatt kritiserade ett tjugotal forskare och medieprofiler mansdominansen vid årets Nobelprisomgång och pekade ut ett specifikt manligt rum som en av orsakerna till att så få kvinnor får Nobelpris – de rum där nobelkommittéerna bestående till övervägande del av män, bakom lyckta dörrar sammanträder och tycks vara benägna att rikta sökarljuset mer på bröder än systrar inom vetenskaperna. 

Kvinnans rum som lösning på problemet och männens rum som upphov till snedfördelningen således – visst, en förenklad men tydlig och visuell tankemodell, inte att förakta då konkreta saker som statistik, punktlistor och visuella grepp på strukturproblemen ofta kan bana väg effektivt när jämställdhetsfrågor tenderar bli lite diffusa. Oavsett om artikelförfattarnas förslag om namnbank eller specialutformade inbjudningar till lärosäten blir verklighet är det omistligt viktigt att artikeln blev skriven, att frackdominansen pekades ut som det problem det är, inte för kvinnor utan för hela mänskligheten.

 

Jämställdhet handlar ju som bekant mycket om detta, att synliggöra både den strukturella obalansen mellan könen och peka ut vilka rum som hindrar eller möjliggör bättre könsbalans. När Umeås kvinnohistoriska museum i veckan bjöd in pressen för att presentera sig och sitt innehåll var det också just rummet och den synliggörande akten som markerades. Själva innehållet blev kanske inte så mycket tydligare, detta är fortfarande ett projekt där visioner får större talutrymme än konkreta exempel, men visionen att göra strukturer synliga och samla berättelser kan fortsatt bara bejakas. 

Utmaningarna blir att få tillräckliga ekonomiska förutsättningar för kontinuitet och arbetsro och kunna rekrytera personerna som kan förverkliga visionerna – även om kompetenta personer i styrgruppen för museet säkert skulle göra ett gott jobb även med innehållsdelen behöver förstås verksamheten annat folk med kunskap om och erfarenhet från utställnings- och museivärlden för att säkra långsiktighet och det armslängds avstånd våra politiker värnar. Efter att ha tagit del av duon i Katapultkontorets tankar om kvinnomuseet kunde jag gärna se dem få ta sig an också kommande uppstartssträcka.

Om än diffust är kvinnohistoriska museet som det nu presenterar sig tilltalande och jag tänker att själva den oklara formen kanske är något vi ska välkomna – det faktum att det skapas ett rum är gott och riktningen mot att vilja vara både projektionsyta för kvinnoberättelser och verkstad för förhandlande om kvinnovarandet är löftesrik.

 

Som av en händelse landar en märklig avhandling ”Ett flicklaboratorium i valda bitar – skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005” på mitt bord just när rummet och jämställdheten snurrar i luften. 

I boken av Maria Margareta Österholm faller kapitlet ”Flickrum” upp och jag läser om flickrummet som feministisk metafor, om detta mytiska rum som kan vara en plats som tillåter ett utforskande av gränser och instängdhet, som en plats som rymmer både normativitet och omförhandling. 

Som ett laboratorium alltså – kan det vara något för kvinnomuseet i folkmun – labbet?