Enklast är väl att konstatera att serien har mer att göra med en medialiserad värld än med konsten. Ska vi söka poänger kopplade till en fördjupad konstsyn kan vi till Konstkuppens få förtjänster räkna hur den i sig själv synliggör den skärva av konsten som får mycket utrymme i offentligheten just nu – konsten som agitator, plakatbärare, politiskt slagord.

Påtagligt blev detta i premiärprogrammet i onsdags genom den upprördhet som den första konstnären ut på banan, fotografen Elisabeth Ohlson Wallin gav uttryck för när domkyrkan i Skara tackade nej till den altartavla med hbtq-motiv hon skapade under programmet. Resonemanget blev märkligt och bakvänt, när biskop Åke Bonnier som tackade nej, blev den som gick ut till försvar för den fria konsten. Den som inrättas utan de krav Ohlsson Wallin bifogade gåvan, kring dess användande. Guds kärlek omfattar alla och kräver inga särskilda altartavlor, menade Bonnier, som ur den konstnärliga frihetens vinkel blev den som plockade hem poängen.

 

Ohlson Wallins hållning visar prov på hur en allt mer utbredd konstsyn ser ut 2013, där konsten används och bedöms som debattinlägg. Och i skenet av det är det förstås lätt att förstå den kränkthet konstnären känner som får sitt verk med budskapet om hbtq-personers rättigheter avvisade. Att säga nej till verket blir enligt denna utgångspunkt att säga nej till dess politiska avsikt.

Förskjutningen av synen på konstens roll och metod för politisk förändring är dock fullt förklarlig och förståelig, rubrikernas konst har under de senaste åren burit viktiga debatter, inte minst under 2012, då konsten var en oöverträffad projektionsyta för stora diskussioner om rasism, makt och representation. Som offentlig arena och gemensam samlingspunkt har konsten därmed trätt fram som en allt tydligare och viktigare plats för samhällssamtal, vilket i grunden måste betraktas som bra. Men det innebär att det också blir allt mer angeläget att slå vakt om värdet av de andra dimensionerna av konsten; den konst som inte skapas för att bära ett uttalat politiskt budskap samt, viktigast av allt; det intima och personliga mötet med konsten, de konstupplevelser som sker utan rubriker eller manualer. 

 

I ett panelsamtal jag deltog i före jul inför en blandad publik av konstnärer och kulturarbetare om konstkritikens ställning och uppdrag kom standardfrågan upp om huruvida kritikern bör förhålla sig till konstnärens uppsåt med sitt verk vid bedömningen av det. Jag försvarade då ståndpunkten att det i kritikerns uppdrag måste vara bärande att låta konsten förbli sin egen företrädare: om förtydliganden och tillägg är nödvändiga för att ge ett verk idémässig stadga, ja då är kanske verket helt enkelt inte starkt nog – då kanske konstnären måste välja ett annat medium, kanske en annan uttrycksform, skriva böcker, blogga? 

En annan av paneldeltagarna argumenterade å sin sida för att det alltid kan vara bra att prata med konstnären vars verk man ska recensera, så man inte missar några nyanser. 

Jag kan inte bedöma vem av oss som hade störst stöd av konstnärerna i publiken, men omgiven av en alltmer polariserad och medieanpassad konstdebatt känner jag ett stort behov av att påkalla uppmärksamhet till stöd för värn av den privata sfären mellan människa och verk, uttrycka en lite flummig och högtravande önskan om det oartikulerade känslomässiga och intuitiva mötet med konsten. 

Det kan nog i någon mån ses som respektfullt att låna konstnärens manual till verket, men sådant inordnar sig tyvärr under samma förenklade konstsyn som resulterar i produktioner som Konstkuppen.

 

När konstbråkens rubriker blir för grovhuggna och twitterinläggen för pajiga tänker jag ibland på min kompis E, som en gång gick på museum i Paris och inför en Jackson Pollock drabbades av något slags milt vansinne och började skratta hysteriskt. Jag tror att det är denna typ av reaktioner som konst behöver få ge om vi ska kunna tala om konsten som redskap för politisk förändring. Den behöver inte nödvändigtvis orsaka skrattanfall, men skänka en känsla av luft, medge ett språng in i sig själv, trigga den egna tanken.

—- Därför: låt för all del de mediala konstbråken fortsätta härja under 2013, men låt oss också återerövra den privata sfären i mötet med konsten. Där konsten får trigga den egna tanken och vara politisk på ett sätt som inte nödvändigtvis kan uttryckas rappt och rubrikvänligt på twitter.