Eller som när Region Västerbotten just nu varvar motorn för framtidsoptimism i, nej inte en isig nord, utan på Grand Hôtel i huvudstaden under Västerbottensdagarna: energin härifrån överväldigande, även från håll betraktad. Från invigningen power-twittrade regionen med citat från talare som teaterchef Med Reventberg, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, designhögskolans Anna Valtonen – ett stjärnfall utrop om vunna och kommande framgångar, om talang, kreativitet och förstås om Kulturen, den som flätas in i hela Västerbottens nya utvecklingsberättelse.

Allt lät bra från Stockholmshorisonten och ljuset speglade sig i goda Umeåbesked om pengar till ett flertal lovande 2014-projekt med både höjd, bredd och spänst, och med flera exempel på tät lokal och regional förankring. Allt enligt framgångsformeln för kulturhuvudstadsprojektet således, goda nyheter för många, kunde man tycka.

 

Men i skuggan av det flödande ljuset uppenbarade sig snart det köldhål som vi alltid blir varse så snart prislappar på kultur och konst dras ut i offentligheten, kommentarsfältens blodtörstighet och instinktiva förakt. På nätet flödade snart spydigheterna, kritiken särskilt riktad mot det konstprojekt som faktiskt fick den lägsta summan denna beslutsomgång, konstnären Gunilla Sambergs Convoy-projekt.

Vanligtvis brukar jag inte låta mig uppröras alltför mycket av nätilska kring konst och kultur, men just när det gäller det hätska raljerandet kring havre och barnvagnar i projektet, har jag berörts mer än vanligt. Kanske för att Samberg i sitt Umeåbaserade konstnärskap inte bara berört stora allmängiltiga frågor om liv, kvinnlighet och existensens utan också förmått gestalta dem på ett poetiskt och lättillgängligt sätt, kanske för att hon också genom åren arbetat brett för att föra ut konst och kultur till Umeåborna via olika projekt och kulturverksamheter och därmed sticker ut som en synnerligen god representant för Umeås kultur under 2014. 

Om detta; ingenting i nätsvallets agg – deprimerande men inte förvånande, för näthatet går arm i arm med konsthatet. Mekaniken bakom sammanfaller, hur fördomar och underdogposition bygger upp snabbt stegrande aggressioner.

 

Hatet på nätet diskuteras just nu i både samhällsdebatten och i litteraturen och strategier värks långsamt fram för hur vi tacklar det – men en fråga vi inte får tappa bort i denna diskussion är den om hur etablerade medier behöver förhålla sig till kommentarsdreven. För det är delvis vi journalister som har skapat monstret, ständigt redo att polarisera som vi är, alltid snabba att lyfta det rubrikvänliga (havre! barnvagnar!), alltid noga med att nämna pengasummor utan att sätta in dem i sammanhang och i alla lägen där det är möjligt ställa kulturen i skrattspeglar.

Utgångsfrågan i retoriken kring inköp av ”kontroversiell” konst, ”Hur mycket får kulturen kosta” – har en obehaglig tvilling i den omdebatterade frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige” – någonstans har en underförstådd bild av den vanlige svensken tagit form i journalisters fantasi, kanske färgad av alltför mycket sneglande i kommentarsfält. Den vanlige svensken som enligt skapad konsensus inte gillar fisig finkultur, ställer sig tveksam till för mycket invandring, gillar fredagsmys och lättsamma lekprogram i tv. Och ur en önskan om att ställa sig på denne vanlige svenskens sida, blir medierna del i hatet och därmed utövare av ett dubbelt förakt, både gentemot den föreställda Svensson och ”finkulturen”.

 

Näthatet går arm i arm med kulturhatet, men det färdas också en trösteramsa mellan dem som drabbas mer direkt av det: Hatarna inte är representativa – för varje person som hatar finns tio som tiger still i tyst stöd. Jag önskar att modellen kunde gälla också i skarpt läge: det får betraktas som ett fint resultat om det på varje person som vänder bort blicken inför en procession av vagnar med vajande havrevippor genom Umeå, går tio personer som får en större tanke att börja gro under upplevelsen.