En riktigt plågsam del i ett feministiskt uppvaknande är smärtpunkterna man tar sig genom när man begår den obligatoriska revisionen av sin egen historia som sådant medför – när man med större klarhet kring förtryckande strukturer gräver i flick- och tonårsarkiven och blir retroaktivt glödande arg, ledsen, kränkt. Inser sig ha blivit kuppad, blåst och härskad.
Det ligger i ordningens natur att dessa könsrelaterade och sexistiska övertramp inte detekteras förrän långt efter att de begåtts – insikterna om att det var just ett övertramp man utsatts för behöver en fond av erfarenhet att bottna mot, som tid och kunskap lägger an.
Tidsaspekten kan vi inte göra mycket åt, viss typ av känslomässig kunskap kan inte påskyndas. Annan kunskap som lär oss känna igen tillfällen då vi fastnar i strukturerna finns i bildningen, också det ett långsiktigt projekt.
Men – under de senaste fem åren eller så, har en mycket fin genväg uppstått till en plats som kan bekräfta att det glastak vi känt oss dunka skallen i, faktiskt existerar: de sociala medierna på nätet. Här finns i myllret och bråten en rik bank att ösa kollektiv erfarenhet ur, en vägg att låta den egna upplevelsen studsa mot.
När någon i offentligheten trampar igenom och blottar ett sexistiskt fult tryne – kanske på någon Oscarsgala, i en slirig formulering eller en illa vald kameravinkel – då räcker det med att ta en snabb koll på facebook för att få en bekräftelse på att jo, det där var inte okej, vi såg också vad du såg.
De sociala medierna är på så vis åsikternas stormarknad, ständigt öppet för den som ryckt till inför något sunkigt i vardagsflödet och behöver kolla upp att andra också sett vad som skedde.
Det är ofta uppiggande och roande att åka med i de sociala medierna blixtsnabba kommenterande av nyhetshändelser och dagsdebatt – här ritas den politiska analysen kvickt och kan vara både yxig och grovkorning likväl som subtilt knivskarp.
Särskilt spännande är det att följa den särskilda sorts humor på facebook som kommenterar sexism och jämställdhetsfrågor – ofta med en fanzine- och collagebaserad estetik som andas kamp och motstånd och som är ett extra raffinerat vapen mot argumentet feminister ofta trycks till med när övertramp begåtts: vi bara skojade – har du ingen humor?
En annan genre som blivit viktig i sociala medier när det gäller gemensamhetsskapande är hur den internationella populärkulturen genom diskussion och kommentar fogas in i ett svenskt sammanhang. Ta till exempel tv-serien Girls, prestigeserien från USA som nyligen börjat gå i SVT om Brooklyntjejen Hannah och hennes vänner. Serien har lanserats som en intellektuell motsvarighet till Sex and the City och rör sig i en privilegierad medelklassvärld där både konsumtionskritik och genusmedvetenhet syns till – en rätt svensk serie alltså, men på vissa punkter med djupa kulturella och politiska glapp.
Till exempel i hur serien inför en oönskad graviditet inte vågar pressa dramat mot en abort utan väljer att låta karaktären få missfall.
Här fanns på nätet snabbt en diskussion som kunde fästa och knåda in saken i en aktuell svensk debatt och bjuda motstånd.
Det är en skatt att vara glad över, de bråkiga, brokiga facebookflödena – en bank av samlad erfarenhet som visserligen aldrig kan ersätta den egna mödosamt förvärvade sorten, men som funkar bra som snabbfix för åsiktsbekräftelse.
Låter det oroväckande likt andra rörelser på nätet? Detta i att söka bekräfta sin egen världsbild – påminner det inte om hur till exempel extremhögern bygger bubblor omkring sig själva och sin världsbild?
Jo, visst – den feministiska bekräftelsen följer till det yttre samma mönster som vilka ideologiska gemenskaper som helst som rör sig över nätet. Detta kan vara en nyttig påminnelse när lockelsen i möjligheten att vistas enbart bland likar blir för stark.
Det pekar också ut något positivt i spåren efter det ohyggliga näthat som avtäckts och debatterats de senaste veckorna – hur de faror nätet för med sig har sin motsvarighet i konstruktiv riktning.
Enligt samma logik som skapar illusionen av att hatarna är fler än de verkligen är och därmed bär med sig en psykologiskt skrämmande effekt, kan också synliggörandet av motståndet och den goda kraften bära med sig en gynnsam psykologisk verkan.
Medaljens framsida är lika stor som dess baksida och inför allt som rör sig snabbt, slagkraftigt och lockande i sociala medier kan det vara bra att påminna om kända basfakta: att varje gemenskap kan vara både trygg och livsfarlig, samt att nätet inte är en egen aktör – varken bättre eller sämre än mänskligheten.
Senaste kommentarerna