Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

På åsikternas stormarknad

Av , , 1 kommentar 4

En riktigt plågsam del i ett feministiskt uppvaknande är smärtpunkterna man tar sig genom när man begår den obligatoriska revisionen av sin egen historia som sådant medför – när man med större klarhet kring förtryckande strukturer gräver i flick- och tonårsarkiven och blir retroaktivt glödande arg, ledsen, kränkt. Inser sig ha blivit kuppad, blåst och härskad.

Det ligger i ordningens natur att dessa könsrelaterade och sexistiska övertramp inte detekteras förrän långt efter att de begåtts – insikterna om att det var just ett övertramp man utsatts för behöver en fond av erfarenhet att bottna mot, som tid och kunskap lägger an.
Tidsaspekten kan vi inte göra mycket åt, viss typ av känslomässig kunskap kan inte påskyndas. Annan kunskap som lär oss känna igen tillfällen då vi fastnar i strukturerna finns i bildningen, också det ett långsiktigt projekt. 
Men – under de senaste fem åren eller så, har en mycket fin genväg uppstått till en plats som kan bekräfta att det glastak vi känt oss dunka skallen i, faktiskt existerar: de sociala medierna på nätet. Här finns i myllret och bråten en rik bank att ösa kollektiv erfarenhet ur, en vägg att låta den egna upplevelsen studsa mot. 
När någon i offentligheten trampar igenom och blottar ett sexistiskt fult tryne – kanske på någon Oscarsgala, i en slirig formulering eller en illa vald kameravinkel – då räcker det med att ta en snabb koll på facebook för att få en bekräftelse på att jo, det där var inte okej, vi såg också vad du såg.
De sociala medierna är på så vis åsikternas stormarknad, ständigt öppet för den som ryckt till inför något sunkigt i vardagsflödet och behöver kolla upp att andra också sett vad som skedde. 
 
Det är ofta uppiggande och roande att åka med i de sociala medierna blixtsnabba kommenterande av nyhetshändelser och dagsdebatt – här ritas den politiska analysen kvickt och kan vara både yxig och grovkorning likväl som subtilt knivskarp. 
Särskilt spännande är det att följa den särskilda sorts humor på facebook som kommenterar sexism och jämställdhetsfrågor – ofta med en fanzine- och collagebaserad estetik som andas kamp och motstånd och som är ett extra raffinerat vapen mot argumentet feminister ofta trycks till med när övertramp begåtts: vi bara skojade – har du ingen humor? 
En annan genre som blivit viktig i sociala medier när det gäller gemensamhetsskapande är hur den internationella populärkulturen genom diskussion och kommentar fogas in i ett svenskt sammanhang. Ta till exempel tv-serien Girls, prestigeserien från USA som nyligen börjat gå i SVT om Brooklyntjejen Hannah och hennes vänner. Serien har lanserats som en intellektuell motsvarighet till Sex and the City och rör sig i en privilegierad medelklassvärld där både konsumtionskritik och genusmedvetenhet syns till – en rätt svensk serie alltså, men på vissa punkter med djupa kulturella och politiska glapp. 
Till exempel i hur serien inför en oönskad graviditet inte vågar pressa dramat mot en abort utan väljer att låta karaktären få missfall.
Här fanns på nätet snabbt en diskussion som kunde fästa och knåda in saken i en aktuell svensk debatt och bjuda motstånd.
 
Det är en skatt att vara glad över, de bråkiga, brokiga facebookflödena – en bank av samlad erfarenhet som visserligen aldrig kan ersätta den egna mödosamt förvärvade sorten, men som funkar bra som snabbfix för åsiktsbekräftelse.
 
Låter det oroväckande likt andra rörelser på nätet? Detta i att söka bekräfta sin egen världsbild – påminner det inte om hur till exempel extremhögern bygger bubblor omkring sig själva och sin världsbild? 
Jo, visst – den feministiska bekräftelsen följer till det yttre samma mönster som vilka ideologiska gemenskaper som helst som rör sig över nätet. Detta kan vara en nyttig påminnelse när lockelsen i möjligheten att vistas enbart bland likar blir för stark. 
Det pekar också ut något positivt i spåren efter det ohyggliga näthat som avtäckts och debatterats de senaste veckorna – hur de faror nätet för med sig har sin motsvarighet i konstruktiv riktning. 
Enligt samma logik som skapar illusionen av att hatarna är fler än de verkligen är och därmed bär med sig en psykologiskt skrämmande effekt, kan också synliggörandet av motståndet och den goda kraften bära med sig en gynnsam psykologisk verkan.
Medaljens framsida är lika stor som dess baksida och inför allt som rör sig snabbt, slagkraftigt och lockande i sociala medier kan det vara bra att påminna om kända basfakta: att varje gemenskap kan vara både trygg och livsfarlig, samt att nätet inte är en egen aktör – varken bättre eller sämre än mänskligheten. 
1 kommentar

Elefanten i rummet

Av , , 2 kommentarer 13

 Ifråga om fördelning av offentliga resurser tjänar nästan aldrig kulturen på att värderas mot annat, vare sig mot ambulanser eller annan kultur – men varje regel har sitt undantag och ibland tjänar även kulturlivet på inbördes värdering, av att konkurrensutsättas om man vill. 

I bland ställer sådana exempel upp sig rakt framför ögonen till och med, där det krävs ansträngning för att bortse från värdet i en värderande jämförelse.
Under förra veckans turbulens och debatt kring Charlotta Gustafssons avhopp som projektledare för det kvinnohistoriska museet till följd av politisk klåfingrighet i uppbyggnaden av museet, fanns en stor elefant i rummet som vi måste prata om: Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi, centret som byggs upp vid Västerbottens museum som en bas för samlande, presentation och diskussion om den dokumentära bilden – en unik ny plattform som redan låter tala om sig nationellt, men ännu saknar grundfinansiering för sin verksamhet efter 2014. 
 
Under de senaste tre åren har en detaljerad och imponerande vision för Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi, SJCD, utarbetats inom ramarna för en förstudie finansierad av Kulturrådet, kommunen och regionen. Inom denna har en struktur byggts upp för en verksamhet som har potential att bli den främsta basen i Sverige för att ta tillvara det dokumentära fotografiets historia, samtid och framtid. 
Till sommaren är förstudiens pengar slut, men med stöd från 2014 upprätthålls ett fint kulturhuvudstadsprogram. Från och med 2015 går dock visionen om ett komplett SJCD om intet, om inte ramanslagen utökas. Från statligt håll finns hos centret gott hopp om stöd, här driver regionen frågan – men ännu saknas besked från Umeå kommun om säkrad grundfinansiering.
Låt oss ställa saker mot varandra: medan det kvinnohistoriska museet – som ännu inte presenterat konkreta exempel på vad som ska inrymmas i dess verksamhet – får 8 miljoner kronor för 2015, finns alltså ännu inga besked om de 4 miljoner som SJCD behöver för att kunna drivas efter 2014.
 
Det är både förvånande och bekymmersamt att SJCD inte får klara besked om ekonomin efter 2014 och det går stick i stäv med den vision om långsiktighet kulturhuvudstadsansökan vilar på. 
Man undrar; har politikerna inte läst förstudien där allt detta tydligt framgår – hur SJCD täcker in stora ytor av vad Umeås kultur vill vara? Kompetent, nyfiket, samtida och fördjupande, både tillgängligt och med spets – och just det, genusmedvetet – med Umeåfotografen Elin Berges närvaro i museets dokumentärfotografiska verksamhet, med projektet om thailändska kvinnor i Västerbottens inland, som ett mycket konkret exempel på hur en kvinnlig historia inte nödvändigtvis behöver 700 m² för att presenteras, utan med rätt ansats kan inympas i befintliga verksamheter. 
Man vill ogärna tro att det handlar om annat – att det till exempel skulle kunna ligga SJCD i fatet att Västerbottens museum för några år sedan fick uppräknade anslag. Det vore i så fall ett exempel på olycklig matematik, då denna ökning väl raskt ätits upp av de tillkomna hyreskostnaderna för Bildmuseet, ombyggnationer och arkivflytt. 
Eller att det trots allt klamras fast vid en övertygelse om att ett SJCD kan slå ut i full blom inom Västerbottens museums nuvarande ramar – även det vore ett exempel på olycklig matematik, dessutom prov på dåligt hushållande med resurser. 
I en stark struktur kan 4 miljoner göra tiofalt mer nytta än den dubbla summan investerad i ett svagare bygge.
 
Ibland är det befogat att ställa saker bredvid varandra, inventera vad som finns och vad som behövs. 
I den ekvation som föreligger när SJCD och kvinnohistoriskt museum läggs intill varandra framstår just nu denna slutsats som sympatisk: ge omedelbart SJCD klara besked om kommunal grundfinansiering. Gör en halvhalt och sväng om i frågan om det kvinnohistoriska museet. Släpp in dansen i kulturväven och låt museet bli en ambulerande verksamhet i huset, kanske i samarbete med konstnärligt campus, med genusforskare, med biblioteket och andra pågående verksamheter i väven.
Detta vore en storartad vändning som kunde ge Umeås politiker heder av att vara starka nog att tänka om. 
För i den ekvationen finns också i sakfrågornas skuggor värden av demokratisk valör. På ena sidan politisk prestige – på andra sidan ett antal Umeåbor som nog har långt större tålamod än vad våra beslutsfattare kanske befarar, med politiker som kan ompröva sig själva och sina beslut.
 
 
2 kommentarer

Avhoppet en modig och viktig markering

Av , , 5 kommentarer 21

Med facit i hand är det förstås lätt att uttala sig; men graden av politisk inblandning har i framväxten av Umeås kvinnohistoriska museum varit ett orosmoln. 

Med ett innehåll som långt fram i processen förblivit tämligen diffust har det varit svårt att ringa in någon konkret konflikt, men medan projektet tagit form har jag väntat på en tydlig markering där det kvinnohistoriska museet officiellt frikopplas från politiken – den brytpunkt som under arbetets gång blivit alltmer nödvändig för projektets fortsatta trovärdighet. 
Men i stället för ett tillbakadragande har politikernärvaron snarare förstärkts i Tamara Spirics fortsatt tunga röst i uppbyggnad och lansering, där Spiric i presentationer inför media obekymrat frontat projektet. 
Konflikten har dock låtit anas, senast i samband med invigningsutställningen Helt sjukt! på Stadsbiblioteket, där Spiric i inbjudningsprogrammet stod som huvudtalare. Dagen innan öppnandet ställde VK:s Karin Bernspång i samband med en intervju frågan om det rimliga i att en politiker inviger ett museum – en fråga som möjligen kan ha medfört att invigningsceremonin dagen därpå styrdes om till att hållas utan politisk närvaro. 
Att den bekymmersamma gråzonen var ett problem även för projektledaren förstår vi nu.
 
Det nya kulturpolitiska landskap som växer fram bär med sig större politiska utmaningar än tidigare. Regionaliseringen decentraliserar politiken, samtidigt blir kulturen alltmer integrerad med kommersiella aktörer genom en ökande kultursponsring och företagssamarbeten. 
De lokala politikerna kommer närmare de kulturpolitiska besluten men har i stället allt fler lokala intressen att väga in – kraven på absolut lyhördhet och respekt för politikens och kulturens gränser är större än någonsin. Det handlar ytterst om vilka strukturer vi vill bygga in i den framtida offentliga kulturen och att behålla klarsyn även när tillväxtmotorerna rusar och när det gäller att muta in områden i ett växande kulturliv.
 
En klok politiker inser att det politiska uppdraget innebär att i vissa lägen tvingas släppa ifrån sig även hjärteprojekten. Med höstens tejp-skandal kring Lev-tunneln i mycket färskt minne är det beklämmande att återigen konstatera bristande insikt hos en av våra tyngsta politiker för det armslängds avstånd som borde vara den överordnade ledstjärnan i varje kulturprojekt. 
Särskilt allvarligt är det att den politiska styrningen gällt ett projekt som i så hög grad baseras på immateriellt innehåll – själva rädslan för den misstanke allmänheten kunnat få om att en ny verksamhet byggs upp kring en partipolitisk linje, borde vara tillräcklig för att en politiker ska förstå att ta ett stort och tydligt kliv bakåt.
Nu blev det i stället projektledaren Charlotta Gustafsson som tog klivet bakåt – en viktig, stark och modig markering. 
Lugnande är att den övriga politiska uppslutningen är stark kring hennes skäl för avsked, oavsett om dem som applåderar beslutet gör det i stöd för den fria kulturen eller i strid mot Vänsterpartiet och Tamara Spiric. 
 
Frågan om huruvida en ny ordförande i styrgruppen kan förändra läget för museets framtid är öppen och jag är inte säker på att det är en förlust för Umeå om det kvinnohistoriska museet inte blir av. Även om den ekonomiska förlusten i redan investerade pengar givetvis inte ska tas lätt på – det är skattebetalarna som betalar prislappen för politiskt sjabblande och den förlusten går att räkna både i kronor och förtroendekapital för politiken och kulturen. 
Skulle planerna på det kvinnohistoriska museet läggas ned är det däremot viktigt att hålla i minne vilka skälen var; en politiskt ohållbar struktur, inte det faktum att jämställdhetsfrågan och vikten av att lyfta kvinnors historia inte skulle vara i skriande behov av att belysas.
 
Det lilla vi fått skymta av det tänkta innehållet har varit lovande och med lokaler ännu inte tagna i bruk och med ett idébaserat programinnehåll i uppbyggnad borde stora möjligheter finnas att låta denna kraft och dessa resurser få flöda in i redan befintliga kommunala verksamheter. En förlust på kort sikt för politiken, men kanske en vinst för den fria kulturen och för kvinnofrågan på lång sikt
5 kommentarer

Kulturåret från ovan

Av , , 1 kommentar 6

Dagen då kulturhuvudstadsårets program offentliggörs reser jag söderut. Intill mig på flyget har jag hela 2014-toppen, på väg till Stockholm för att presentera året för kulturministern och nationella medier och jag får i min hand en programbok framrafsad från kulturhuvudstadsdelegationens handbagage. 

Det är ett starkt program jag tar del av – rikligt och marknära, med flera punkter på plats från vad vi känner igen från ett vanligt kulturår (men förstås i deluxe-variant), knyter det tätt an till det normala högintensiva kulturlivet i Umeå. Vilket i sig svarar fint mot själva utmärkelsen. 
 
Man ser saker tydligt en bit ovan marken, tänker jag från flygplatsstolen – mönster och linjer framträder, man får perspektiv. I knät har jag ett kulturhuvudstadsprogram som betraktat lite från ovan tecknar en ny och ännu starkare infrastruktur i det lokala och regionala kulturlivet. Programpunkternas stundom lite yviga formuleringar löds samman av det stora och breda engagemang som döljer sig bakom varje enskild akt och projekt, trådar löper fler och tätare mellan både den lokala gräsrotskulturen och internationella aktörer. 
Redan nu har 2014-gruppen så tillvida presenterat ett vinnande program i form av ett starkt nät att stå på inför framtiden och syns därmed också kunna föra kulturhuvudstadsprojektet långsiktiga ambition vidare. Här är den täta kopplingen till kultur-Umeås redan befintliga årsrytm ett smart drag – har vi en gång tagit höjd för deluxe-varianten av festivalerna och de stora projekten för ung kultur, fått till stånd ett rejält synliggörande av den samiska kulturen, finns ett utrymme för framtida vida tankar och satsningar.
Men det lekfullt skissartade drag som präglar utformningen av programpresentationen avspeglar också att somligt återstår att föra i land – saknas i uppräkningarna av punkter gör de delar som ännu inte har finansieringen klar – kort sagt, önskningarna och förhoppningarna, de hållna tummarna. Bland dessa finns en stor underrubrik i form av de samarbeten som ligger på odlingsstadiet med de statliga kulturinstitutioner som efter påbud från regeringen ålagts samarbete med Umeå inför 2014. 
Här samlas de punkter och projekt som hamnat i limbo mellan Umeås och statens kulturproducerande institutioner, där inga extra pengar skjutits till någon ände.
Om 2014-programmet visar upp en stärkt lokal och regional infrastruktur, riktar det samtidigt indirekt ljus på relationer som ligger i riskzonen för att bli mer ansträngda – mellan Umeå och de statliga institutioner som under regeringens hårda blick ska trolla ihop mer kultur med befintlig budget. Viss frustration kan här anas över pusslandet med produktioner mellan Umeå och Stockholm, men det statliga tvånget förenar och gången tycks präglad av god och geniun vilja. 
Frågan knyter dock an till en större och viktigare strukturdiskussion – hur påverkas den kulturella centralmaktens syn på Norrland i ett längre perspektiv? Vad gör det med bilden, självbilden, hos de statliga och Umeås kulturinstitutioner när rollerna så tydligt dikterats – närande och tärande. 
 
På avstånd får vi nya perspektiv – att glädjas och förargas av. På min Stockholmsnära destination, i ett sammanhang i samspråk med kulturredaktörer från övriga Sverige, får jag som så ofta tillfälle att förundras över rikedomen i mitt bevakningsområde. När andra lokaltidningars kulturredaktioner berättar om att lyfta på stenar för att finna material, skickar jag tacksamhet åt Umeå och ödet som placerat mig på mark så bördig att våndan i arbetet mest handlar om att välja bort där det smärtar minst. Glädjen i detta möter förvåning när jag läser de stora tidningarnas rapportering från programsläppet, där kultursidor som brukar hålla fanan högt i debatter om representation, makt och strukturer, har blott marginalanteckningar om 2014 och Umeå. 
 
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ordar rikt om kulturhuvudstadsprojektet, men att hon i intervju om programsläppet inte kunde namnge nuvarande kulturhuvudstäder i direktsändning, skänker onekligen engagemanget från Stockholmshåll en missklädsam ton – kultur som instrument för tillväxt, visst, men låt oss inte skena iväg.
Under invigningen av Västerbottensdagarna på Grand lär kulturministern förresten apropå kulturekonomi ha frågat auditoriet om de visste hur lång sträcka en miljon kronor uppmäter om man lägger mynten på rad. Vet inte om hon fick något bra förslag – men svaret är nog det vanliga; inte hela vägen till en landsända som i kikarsiktet från Stockholm har svårt att betraktas som annat än tärande.
1 kommentar