Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Kulturåret från ovan

Dagen då kulturhuvudstadsårets program offentliggörs reser jag söderut. Intill mig på flyget har jag hela 2014-toppen, på väg till Stockholm för att presentera året för kulturministern och nationella medier och jag får i min hand en programbok framrafsad från kulturhuvudstadsdelegationens handbagage. 

Det är ett starkt program jag tar del av – rikligt och marknära, med flera punkter på plats från vad vi känner igen från ett vanligt kulturår (men förstås i deluxe-variant), knyter det tätt an till det normala högintensiva kulturlivet i Umeå. Vilket i sig svarar fint mot själva utmärkelsen. 
 
Man ser saker tydligt en bit ovan marken, tänker jag från flygplatsstolen – mönster och linjer framträder, man får perspektiv. I knät har jag ett kulturhuvudstadsprogram som betraktat lite från ovan tecknar en ny och ännu starkare infrastruktur i det lokala och regionala kulturlivet. Programpunkternas stundom lite yviga formuleringar löds samman av det stora och breda engagemang som döljer sig bakom varje enskild akt och projekt, trådar löper fler och tätare mellan både den lokala gräsrotskulturen och internationella aktörer. 
Redan nu har 2014-gruppen så tillvida presenterat ett vinnande program i form av ett starkt nät att stå på inför framtiden och syns därmed också kunna föra kulturhuvudstadsprojektet långsiktiga ambition vidare. Här är den täta kopplingen till kultur-Umeås redan befintliga årsrytm ett smart drag – har vi en gång tagit höjd för deluxe-varianten av festivalerna och de stora projekten för ung kultur, fått till stånd ett rejält synliggörande av den samiska kulturen, finns ett utrymme för framtida vida tankar och satsningar.
Men det lekfullt skissartade drag som präglar utformningen av programpresentationen avspeglar också att somligt återstår att föra i land – saknas i uppräkningarna av punkter gör de delar som ännu inte har finansieringen klar – kort sagt, önskningarna och förhoppningarna, de hållna tummarna. Bland dessa finns en stor underrubrik i form av de samarbeten som ligger på odlingsstadiet med de statliga kulturinstitutioner som efter påbud från regeringen ålagts samarbete med Umeå inför 2014. 
Här samlas de punkter och projekt som hamnat i limbo mellan Umeås och statens kulturproducerande institutioner, där inga extra pengar skjutits till någon ände.
Om 2014-programmet visar upp en stärkt lokal och regional infrastruktur, riktar det samtidigt indirekt ljus på relationer som ligger i riskzonen för att bli mer ansträngda – mellan Umeå och de statliga institutioner som under regeringens hårda blick ska trolla ihop mer kultur med befintlig budget. Viss frustration kan här anas över pusslandet med produktioner mellan Umeå och Stockholm, men det statliga tvånget förenar och gången tycks präglad av god och geniun vilja. 
Frågan knyter dock an till en större och viktigare strukturdiskussion – hur påverkas den kulturella centralmaktens syn på Norrland i ett längre perspektiv? Vad gör det med bilden, självbilden, hos de statliga och Umeås kulturinstitutioner när rollerna så tydligt dikterats – närande och tärande. 
 
På avstånd får vi nya perspektiv – att glädjas och förargas av. På min Stockholmsnära destination, i ett sammanhang i samspråk med kulturredaktörer från övriga Sverige, får jag som så ofta tillfälle att förundras över rikedomen i mitt bevakningsområde. När andra lokaltidningars kulturredaktioner berättar om att lyfta på stenar för att finna material, skickar jag tacksamhet åt Umeå och ödet som placerat mig på mark så bördig att våndan i arbetet mest handlar om att välja bort där det smärtar minst. Glädjen i detta möter förvåning när jag läser de stora tidningarnas rapportering från programsläppet, där kultursidor som brukar hålla fanan högt i debatter om representation, makt och strukturer, har blott marginalanteckningar om 2014 och Umeå. 
 
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ordar rikt om kulturhuvudstadsprojektet, men att hon i intervju om programsläppet inte kunde namnge nuvarande kulturhuvudstäder i direktsändning, skänker onekligen engagemanget från Stockholmshåll en missklädsam ton – kultur som instrument för tillväxt, visst, men låt oss inte skena iväg.
Under invigningen av Västerbottensdagarna på Grand lär kulturministern förresten apropå kulturekonomi ha frågat auditoriet om de visste hur lång sträcka en miljon kronor uppmäter om man lägger mynten på rad. Vet inte om hon fick något bra förslag – men svaret är nog det vanliga; inte hela vägen till en landsända som i kikarsiktet från Stockholm har svårt att betraktas som annat än tärande.

En kommentar

  1. Mikael

    Upp till kulturkamp! Inget självspelande piano inför 2014, tycks det, inte ens ett halvautomatiskt klaver… Vi må anses tärande, men nu när vi vet att det är motlut är det kanske lättare att kämpa på, lätt svärande och härjande! Tack Sara, för att du tar ton -rätt ton!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.