Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Elefanten i rummet

 Ifråga om fördelning av offentliga resurser tjänar nästan aldrig kulturen på att värderas mot annat, vare sig mot ambulanser eller annan kultur – men varje regel har sitt undantag och ibland tjänar även kulturlivet på inbördes värdering, av att konkurrensutsättas om man vill. 

I bland ställer sådana exempel upp sig rakt framför ögonen till och med, där det krävs ansträngning för att bortse från värdet i en värderande jämförelse.
Under förra veckans turbulens och debatt kring Charlotta Gustafssons avhopp som projektledare för det kvinnohistoriska museet till följd av politisk klåfingrighet i uppbyggnaden av museet, fanns en stor elefant i rummet som vi måste prata om: Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi, centret som byggs upp vid Västerbottens museum som en bas för samlande, presentation och diskussion om den dokumentära bilden – en unik ny plattform som redan låter tala om sig nationellt, men ännu saknar grundfinansiering för sin verksamhet efter 2014. 
 
Under de senaste tre åren har en detaljerad och imponerande vision för Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi, SJCD, utarbetats inom ramarna för en förstudie finansierad av Kulturrådet, kommunen och regionen. Inom denna har en struktur byggts upp för en verksamhet som har potential att bli den främsta basen i Sverige för att ta tillvara det dokumentära fotografiets historia, samtid och framtid. 
Till sommaren är förstudiens pengar slut, men med stöd från 2014 upprätthålls ett fint kulturhuvudstadsprogram. Från och med 2015 går dock visionen om ett komplett SJCD om intet, om inte ramanslagen utökas. Från statligt håll finns hos centret gott hopp om stöd, här driver regionen frågan – men ännu saknas besked från Umeå kommun om säkrad grundfinansiering.
Låt oss ställa saker mot varandra: medan det kvinnohistoriska museet – som ännu inte presenterat konkreta exempel på vad som ska inrymmas i dess verksamhet – får 8 miljoner kronor för 2015, finns alltså ännu inga besked om de 4 miljoner som SJCD behöver för att kunna drivas efter 2014.
 
Det är både förvånande och bekymmersamt att SJCD inte får klara besked om ekonomin efter 2014 och det går stick i stäv med den vision om långsiktighet kulturhuvudstadsansökan vilar på. 
Man undrar; har politikerna inte läst förstudien där allt detta tydligt framgår – hur SJCD täcker in stora ytor av vad Umeås kultur vill vara? Kompetent, nyfiket, samtida och fördjupande, både tillgängligt och med spets – och just det, genusmedvetet – med Umeåfotografen Elin Berges närvaro i museets dokumentärfotografiska verksamhet, med projektet om thailändska kvinnor i Västerbottens inland, som ett mycket konkret exempel på hur en kvinnlig historia inte nödvändigtvis behöver 700 m² för att presenteras, utan med rätt ansats kan inympas i befintliga verksamheter. 
Man vill ogärna tro att det handlar om annat – att det till exempel skulle kunna ligga SJCD i fatet att Västerbottens museum för några år sedan fick uppräknade anslag. Det vore i så fall ett exempel på olycklig matematik, då denna ökning väl raskt ätits upp av de tillkomna hyreskostnaderna för Bildmuseet, ombyggnationer och arkivflytt. 
Eller att det trots allt klamras fast vid en övertygelse om att ett SJCD kan slå ut i full blom inom Västerbottens museums nuvarande ramar – även det vore ett exempel på olycklig matematik, dessutom prov på dåligt hushållande med resurser. 
I en stark struktur kan 4 miljoner göra tiofalt mer nytta än den dubbla summan investerad i ett svagare bygge.
 
Ibland är det befogat att ställa saker bredvid varandra, inventera vad som finns och vad som behövs. 
I den ekvation som föreligger när SJCD och kvinnohistoriskt museum läggs intill varandra framstår just nu denna slutsats som sympatisk: ge omedelbart SJCD klara besked om kommunal grundfinansiering. Gör en halvhalt och sväng om i frågan om det kvinnohistoriska museet. Släpp in dansen i kulturväven och låt museet bli en ambulerande verksamhet i huset, kanske i samarbete med konstnärligt campus, med genusforskare, med biblioteket och andra pågående verksamheter i väven.
Detta vore en storartad vändning som kunde ge Umeås politiker heder av att vara starka nog att tänka om. 
För i den ekvationen finns också i sakfrågornas skuggor värden av demokratisk valör. På ena sidan politisk prestige – på andra sidan ett antal Umeåbor som nog har långt större tålamod än vad våra beslutsfattare kanske befarar, med politiker som kan ompröva sig själva och sina beslut.
 
 

2 kommentarer

  1. Urban Bengtson

    Tänka till och tänka om, alltid nödvändigt. I takt med utvecklingen. För korvvagnar och järnstaket liksom nu för Sune Jonsson och kvinnohistoriskt museum. Där är medierna med.

    Men för Umeås dyraste, kanske över halvmiljarden, Nannabadplanerna, tiger medierna still. Ändå finns alla pengar här att hämta, för foto, dans och kvinnomuseum.

    Med bad i annat läge, ges kanske 100 mkr för alternativintäkt på Nannatomten. Och byggt klokare och genomtänkt med erfarenhet från andra håll i Sverige, kanske 100 mkr till.

    Och på köpet mindre trafikkaotiskt mitt i stan. Också det kan räknas i pengar, i hälsa på lång sikt.

    Notera att med kvinnomuseum är bygget på gång och krafter för att ändra i detta sena skede. För Nannabad finns inte en godkänd skiss, ingen ekonomisk redovisning, inget bygglov, etc, i princip ingenting, så både mediabevakning och ändringar borde passa bättre här.

    Ändå så tyst, bara mina bloggar, http://blogg.vk.se/umeas-basta/ nu 170 st på 10 månader. Dags att se över kultur- och idrottsgränserna och stödja varandra för kvalitetens och ekonomins bästa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>