Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Att överrösta bygglarmet

Av , , 4 kommentarer 2

Till folk utifrån som undrar vad som är på gång i Umeå är standardsvaret ungefär: lyftkranar, ständigt nya fasader, kulturår i antågande och hej vad det går. Det andra, vad vi bygger in i betongen och stålskeletten pratar man i regel mindre om, det är lite svårt att föra sådana samtal medan byggbuller råder. 

Desto viktigare då, att lystra till de röster som ändå häver sig upp i larmet och påtalar konstruktionstekniska problem. 
 
Projektledaren Charlotta Gustafssons avhopp från det kvinnohistoriska museet för en tid sedan var en sådan akt, som lät påvisa politisk klåfingrighet och dålig insikt om nödvändig gränsdragning. Förra veckan följdes det upp av Inge-Bert Täljedal, som i en intervju med VK sedan hans avhopp från det socialdemokratiska partiet blivit känt, påtalade att demokratiaspekten försummas i kommunen i frågor som rör förändringar av stadskärnan. 
En tung kritik, men inte ny och dessutom med bred förankring i det informella samtalet, där en bild tecknas av en kommun med starka politiker som inte drar sig för att hoppa över någon skarv då och då i beslutsprocesserna. 
I den kommunala vardagslunken omnämns sällan denna osagda sanning, men när plötslig turbulens uppstår kring enskilda ärenden och frågor, blottas ofta just denna politiska kultur och struktur. 
 
Tina Lindstens (M) avhopp från det kvinnohistoriska museets styrgrupp fogar också in sig i detta pussel – men mer än att vara ett direkt uttryck för en ny kritik eller avslöja några hittills okända missförhållanden, är avhoppet ännu en bekräftelse på hur extremt olyckligt det blir när kulturen fogas in i ett partipolitiskt sammanhang med alla de konflikter som svallar in från andra håll – där varje rörelse går att analysera utifrån andra politiska bevekelsegrunder än dem som rör just sakfrågan; det kvinnohistoriska museets framtid. 
 
Det praktiska arbetet med museet har under en tid hållits i pausläge och på måndag diskuteras dess framtid i kommunfullmäktige. Jag skulle vilja kunna skriva att det enda som ter sig möjligt för att det kvinnohistoriska museet ska kunna etableras med full legitimitet och trovärdighet är att en ny och duktig verksamhetschef snarast tillsätts, med egen budget och fullständigt frikopplad från politiken. Men tyvärr tror jag inte på det. 
Inte för att projektets ärende inte är viktigt; att bereda plats för kvinnors erfarenheter, historia och röst i offentligheten, utan för att den verksamhet som byggs på en grund av politisk handskakning bakom stängda dörrar och som under sin uppbyggnadsfas fläckats av exempel på politiskt dåligt omdöme blir en verksamhet som aldrig kommer att kunna stå fri från att drabbas av tjuvnyp i politisk trätor – i frågor på avstånd i andra, tredje led från själva det kvinnohistoriska museet.
 
Om Umeå vill vara en kulturkommun blir det viktigt att i framtiden arbeta aktivt på kulturprojektens frikoppling från politiken, att stärka tjänstemannakåren och låta kulturen slippa tjäna som arena för reella eller misstänkta partipolitiska bataljer.
I en tid av ekonomisering och instrumentalisering har kulturen det tillräckligt tufft ändå när det gäller att ställa sig i tjänst för andra syften än sig själv.
 
4 kommentarer

Att skapa jordmån för vardagsmagi

Av , , Bli först att kommentera 4

Trots svårartad D-vitaminbrist och mörkerleda finns det en helg under vårvintern i Umeå då man gärna väljer bort flödande marsljus för dunkla salonger och inomhusträngsel – detta förstås när Littfest rullar ut röda mattan för litteraturen och dagar av fest till dess ära. 

I årets upplaga som nu är i gång fortsätter Littfest följa trenden av ökande arrangörsgenialitet och en fortsatt stoisk programläggning med hög integritet gentemot förlag och kommersiella särintressen. Med en fin sammanflätning av lokala och internationella inslag, som tillsammans påminner både om storheter i närmiljön och om sammanhang utanför de svenska där litteraturens friheter är mer begränsade, ser festivalen också i år ut att bli den intellektuella injektion vi i den lilla ljustörstande staden i norr vant oss vid att få under några festdagar om året.
 
Men vad behöver litteraturen i Umeå och Västerbotten övriga 362 dagar om året? Vad behövs för författarna, för läsningen, för en levande utgivning och ett levande litterärt samtal?
Ja, lite bredare uttryckt kan väl sägas att litteraturen utkämpar samma typ av kamp på samma typ av arenor som all övrig kultur. I relationen storstad, landsort handlar det således om representation, makthierarkier, stereotyper och om resursfördelning (hur Stockholm, Göteborg, alltid riskerar dra till sig unga författare, hur bilden av Norrlandslitteraturen förblir naglad till ikonerna). 
Samma sak i fråga om de stora linjerna i kulturpolitiken; här slåss litteraturen mot samma ekonomisering, kommersialisering och instrumentalisering som kulturen i stort, där kampen grovt taget gäller försvaret av en syn på litteraturen som plats för fri tanke och demokratisk byggsten, snarare än som förströelse eller guldkant för redan privilegierade. 
Detta spänningsfält ligger också inom synen på regional utveckling, där kultur just nu tillbeds som motor för tillväxt och där litteraturen har att kämpa mot sådant som att reduceras till bas för litterär turism och för att hävda sin rätt bland mer marknadsvänlig och upplevelsebaserad kultur.
 
 Litteraturutredningen presenterade när den lades fram i höstas en del lovande förslag i riktning mot att stärka både läsning och litterära system. Delar som rör upphovsmännens rätt, har fått befogad kritik – och ja; skriver ingen, finns ingen litteratur att läsfrämja – men den breda responsen visar stort stöd för de viktiga åtgärder som föreslås för att säkra ungas läsning. Intressant för Västerbottens del i utredningen är hur läsfrämjande och litteratur föreslås bli en obligatorisk del av de kulturplaner som tas fram inom kultursamverkansmodellen. I regionens remissvar som kom häromveckan intygas det kloka i det förslaget, då länets specifika behov tydligt lyfts fram, som bland annat har att göra med små kommuners sårbarhet och hur kunskap om goda samarbetsformer med kommunerna står att hämta inom regionen.
Mest löftesrikt i förslaget är de 17 miljoner kronor utredningen föreslår ska tillskjutas till samverkansmodellen för läsfrämjandeinsatserna – ett tillskott av pengar som dessvärre inte haft sin motsvarighet i den övriga regionaliseringsprocess vi hittills sett, där inga extra pengar skjutits till för det arbete regionen tagit över från Kulturrådet. 
 
För Västerbottenslitteraturen blir det nationella läslyftet en av flera viktiga delar i att bygga en stark struktur för litteraturen – andra bitar som blir viktiga för hållbarhet i vår litterära närmiljö är till exempel att Umeås nya stadsbibliotek får förutsättningar för att bygga upp ett tillgängligt och modernt bibliotek, att enskilda arrangörer av litterära evenemang ges resurser och utrymme, att författare ser möjligheter att verka med norra Sverige som bas – allt detta sådant som fogar in sig i ett större system som står och faller med det avgörande; att en levande litteratur kräver ett samhälle som hyser tro på litteraturen. 
Den övertygelsen lägger i sin tur också ut en jordmån för vardagsmirakel – de där absolut nödvändiga, gnistorna som kickar i gång läsning och förundran inför litteraturens kraft. Det kan vara att med Zlatans hjälp uppleva läsglädje, det kan vara en påpasslig bibliotekarie som låter något bra falla i knät på någon som trodde att hen bara väntade på bussen, ett möte med en beundrad författare … 
Och ja – självklart finns i festsammanhangen också en viktig sorts magi – i att trängas i ett Littfestdunkel i gemensamt högtidlighållande av litteraturen.
Bli först att kommentera