Motståndsmän, medlöpare och manliga modeller

Av , , Bli först att kommentera 7

Kylan, konkurrensen, kroppshetsen, komplexen – de vanliga skuggsidorna av modellivet finns med när SVT i nya dokumentären Modellpojkar (torsdagar i SVT1) följer det manliga spåret in supermodellens värld, via fem undersköna unga män som låter kameran följa med i modebranschens maskineri. 

 
De manliga modellerna porträtteras med karta i hand vid modemetropolernas kulturella hotspots, ett intellektuellt svårmod anläggs i dröjande kameravandringar, utrymme ges till modellernas egna reflektioner över karriärvalet och genom hela programmet ligger liksom en svagt gnolande slinga av cowboysk hjältesång i bakgrunden. Modellmännen är visserligen på drift i en värld betingad av eviga kvinnliga teman; objektifiering, självtukt, ytfixering – men de förblir män genom att i både hållning, ord och handling uttala: jag är en fri man, jag har inventerat mina tillgångar och väljer nu att göra affärer inom den tuktade kroppens och skulpterade skönhetens industri. 
 
Serien om modellpojkarna ger på så vis en bild som borde vara hoppfull – om att det även i den mest objektifierade av världar finns utrymme för att skapa sig själv som subjekt. Men den könsrelaterade obalansen raserar bilden, för naturligtvis är det fortfarande mannens blick som råder i modeindustrin, mannen som bestämmer både de manliga och de kvinnliga idealen. Vad denna kroppsliga disciplin hos manliga modeller handlar om är därför bara ännu ett kapitel i berättelsen om mannen som den som skär fram sig själv i relief mot ett givet politiskt, ideologiskt och samhälleligt skede. 
 
Samma kroppsliga medvetenhet och upptagenhet som pågår i SVT-serien utmärker den litterära gestaltningen av männen i Sofi Oksanens nya hyllade roman När duvorna försvann, en bullrig, sugande och fysiskt krängande berättelse om Estlands historia av ockupationer och frihetskamp under 1940- och 1960-talen. Till de främsta av bokens kvaliteter hör just hur Oksanen använder sina huvudpersoners kroppar för historiska miljöbeskrivningar. Två manlighetstyper ställs mot varandra och får förkroppsliga den estländska nationalitetskampen respektive ockupationsmakterna: motståndsmannen Roland och kusinen, medlöparen Edgar Parts, som vandrar mellan tyska och sovjetiska herrar.
 
När Roland springer genom likbeströdda skogar gör fiendens svett i näsan hans hand stadig och han låter den styva finska militärskjortan elda på en kroppslig längtan efter en estländsk uniform. Hans kropp är både vapen och fiende – fysiskt stark, men med sina erotiska drifter också en lömsk partner.
Kroppen är också Edgars vapen när han förflyttar sig mellan sina sovjetiska och nazistiska herremän – här handlar det om detaljarbete snarare än fysisk styrka – allt hålls i schack med pinhård självdisciplin, från den egna homosexualiteten, till handstilen, själva kroppspulsen.
 
Andning, styrka, kontroll – så skapar mannen ett vapen av sin kropp och det går en tydlig båge mellan SVT:s Modellpojkar, krigets män och tillbaka hela vägen till antiken som länkar samman en manlig erfarenhet av att i kropp agera på ett system och en strukturell makt. Edgar, Roland, modellpojkarna, alla tjänar de sina olika herrar. (Kvinnor agerar naturligtvis också på en strukturell ordning, dvs en patriarkal maktordning, så som studieobjekt för storpolitiken är männen förstås, ja ni gissar rätt: mer intressanta.)
 
Att betrakta kroppen som spelplats för samhällsskeenden gör rådande idéer och ideal tydliga och påminner också om var och hur ett förtryck börjar – inne i kroppen, när den herre man tjänar flyttar in för att utöva kontroll. Det kan handla om att vara brunögd och svarthårig och ständigt tänka på att gå som om man inte tänker på att man går, det kan handla om att som Oksanens Edgar imitera än den nazistiska hälsningen, än det ryska sättet att hålla tekoppen.
Eller helt enkelt om att göra sig känslomässigt utslätad, till ett skal för makten att fylla – i en voiceover till ett klipp där en av modellpojkarna måttas upp inför kameran hörs en släpig röst konstatera: Jag känner mig som Ken ibland, men jag är en produkt, det är så man måste se det. Det var svårt i början, men man lär sig.
Bli först att kommentera

När Richard Florida ställs intill Foppa

Av , , 1 kommentar 4
Föreställ er en kamerasvepning över Norrlandskusten: skogsbeklädda berg bullar upp sig intill ett glittrande hav – vi reser norrut och när vi passerat Sundsvall och Härnösand men ännu har en bit kvar till kulturbältet i Västerbotten tornar det upp sig: High Coast Art Valley.
Föreställ er det i stora skimrande bokstäver, det låter sig lätt göras – High. Coast. Art. Valley. Ett vinnande namn, som med internationell tyngd markerar ambitionsnivå – detta är något för världen att ta del av.
Platsen, med det mer prosaiska namnet Höga kustens konstdal, utgör Örnsköldsviks stora satsning i den nya kulturdrivna tillväxtens namn och kommer i framtiden att utmynna i ett konstbaserat turistmål i området Nätra-Sidensjö, dessutom ett parallellt besöksmål i Köpmanholmen där Hans Hedbergs konstnärskap blir navet för uppförandet av såväl skärgårdshotell som konsthall. Total budget är 9 miljoner kronor, varav hälften söks från EU och nyligen gick Örnsköldsviks kommun in med 1,6 miljoner kronor till projektet. I kommunstyrelsens beslut om pengar angavs bland annat den goda kopplingen till Umeå 2014 och därmed kan projektet också formellt räknas in som en konkret och ekonomiskt tung manifestation av den kärvänliga relation som nu utvecklas mellan lärdomsfästet och bruksorten under 2014:s milda leende. 
 
Mitt gymnasiala jag kliar sig inför detta kulturella uppsving lite förbryllat i huvudet – föga hade jag, som punksnaggad och marginaliserad estet i ett Örnsköldsvik på 1990-talet, kunnat tro att intresset i den frikyrkliga sportiga småstaden skulle vridas från Foppa till Richard Florida, att konst från att ha huserat på visserligen livskraftiga men rätt anonyma lokala scener, skulle bli en riktad kommunal satsning. Att Umeås kulturlillebror skulle träda fram så markant ur skuggan.
 
En tydlig skillnad finns dock mellan städerna i hur den nya kulturdrivna tillväxtens spelfält äntras. Medan Umeå tar en kulturell infrastruktur med rötter ner i en kulturpolitik från 1974 med sig in i den nya epoken, träder Örnsköldsvik in i den nya kulturpolitiska och kulturekonomiska verkligheten med en mer praktisk – ja, marknadsmässig, hållning. 
Glasklart uttrycktes detta i ÖA i januari, då tillväxtchef Peter Holmqvist berättade om den nya visionen för kommunen, där konst gått från att betraktas som en utgiftspost till att värderas som en del i ett tillväxtarbete. ”Vi har”, sa Holmqvist i ÖA, ”en fantastisk kulturhistoria som människor är villiga att betala för att ta del av. Från tillväxtavdelningens horisont handlar det om”, sa Holmqvist – och nu får ni känsliga sluta läsa, ”att göra kulturen och konsten kommersiell.”
Smaka på det, Umebor: en tillväxtchef med en tydligt uttalad ambition om klirr i kommunkassan i konstens namn. Något liknande är svårt att tänka sig i den offentliga retoriken i Umeå. Här råder i stället samlad front hos politiker och tjänstemän – kultur får inte omtalas i alltför ekonomiska termer och de eventuella tankar någon kan ha på klirr i kommunkassan i konstens namn, är sådana man vet att hålla för sig själva. 
Som Umebo kan man hoppa till lite inför både denna instrumentella kultursyn liksom klarspråket kring densamma i vår södra grannstad – men samtidigt kanske vi inte ska vara för snabba med att döma ut uttalanden i denna anda. Om den rådande synen på konsten och kulturen är den av dessa som delar i en upplevelseindustri, som juveler som ska glittra förföriskt i en stads varumärke, ja då är det väl lika bra att tala öppet om saken.
 
Kulturen befinner sig i en avgörande brytningstid, marknadstänkandet breder ut sig och kulturens roll som demokratiskt redskap blir alltmer hotad. Den nya kulturpolitiska tiden kräver därför just klarspråk, att begreppen reds ut så att vi vet vad vi pratar om när vi pratar kultur och värde av kultur. 
Är det kultur som förströelse och underhållning eller kultur som demokratiprojekt vi avser när vi säger att vi satsar på kultur? Frågan är alarmerande viktig, inte minst för Umeås kultur där retoriken just nu står och skälver mellan ett 1974-arv och ett 2014-projekt tätt kopplat till tillväxttanken.
 
Utredande och fördjupande i frågan är den rapport myndigheten för kulturanalys släppte nyligen, som visar och belägger i fakta det som förtvivlade företrädare från kulturlivet larmar om – att pengar och publiksiffror får allt större makt över kulturens innehåll. Att tillväxttanken, en kommersiell logik och en ökande ekonomisering av kulturen faktiskt på riktigt kan komma att kväva kulturens roll som demokratiprojekt.
I avsnittet om sponsring pekas i rapporten också ut hur allt prat om näringslivssamarbete faktiskt bara ännu är en (borgerlig) kulturpolitisk vision – under 2011 stod näringslivet för bara 1 procent av kulturens utgifter och ännu befinner vi oss långt från den sponsor- och donationskultur vi ser i till exempel den anglosaxiska världen. Att ställa 2014-projektets budgetplan, där 12 procent av pengarna förväntas komma från näringslivet, mot denna siffra från verkligheten, gör att vi lätt kan förstå den extra höga press som ligger på Umeå att åtminstone utåt bejaka en retorik som bygger på hög tilltro till sponsringstanken och ekonomiaspekterna av kulturen.
 
Medan Örnsköldsvik går in i en ny kulturpolitisk era med uttalat hopp om ekonomisk vinning är frågan om kulturdriven tillväxt en smula mera krampaktig och snårig i Umeå – men jag tänker att kulturen skulle ha mycket att vinna på att anamma lite av Örnsköldsviks hållning. 
Om kommunala politiker i Umeå kunde kosta på sig ett större mod i att våga uttala och erkänna att en viss kultur som inryms inom tillväxttanken faktiskt är av mer marknadsmässig och instrumentell karaktär, då skulle vi också tvingas prata mer om vilka luckor som i klarspråket skulle bli synliga i fråga om den andra livsviktiga kulturen – den som inte ingår i, utan opponerar sig mot tillväxtprojektet, den vars värde består av dess omätbarhet.
1 kommentar