De manliga modellerna porträtteras med karta i hand vid modemetropolernas kulturella hotspots, ett intellektuellt svårmod anläggs i dröjande kameravandringar, utrymme ges till modellernas egna reflektioner över karriärvalet och genom hela programmet ligger liksom en svagt gnolande slinga av cowboysk hjältesång i bakgrunden. Modellmännen är visserligen på drift i en värld betingad av eviga kvinnliga teman; objektifiering, självtukt, ytfixering – men de förblir män genom att i både hållning, ord och handling uttala: jag är en fri man, jag har inventerat mina tillgångar och väljer nu att göra affärer inom den tuktade kroppens och skulpterade skönhetens industri. 

 

Serien om modellpojkarna ger på så vis en bild som borde vara hoppfull – om att det även i den mest objektifierade av världar finns utrymme för att skapa sig själv som subjekt. Men den könsrelaterade obalansen raserar bilden, för naturligtvis är det fortfarande mannens blick som råder i modeindustrin, mannen som bestämmer både de manliga och de kvinnliga idealen. Vad denna kroppsliga disciplin hos manliga modeller handlar om är därför bara ännu ett kapitel i berättelsen om mannen som den som skär fram sig själv i relief mot ett givet politiskt, ideologiskt och samhälleligt skede. 

 

Samma kroppsliga medvetenhet och upptagenhet som pågår i SVT-serien utmärker den litterära gestaltningen av männen i Sofi Oksanens nya hyllade roman När duvorna försvann, en bullrig, sugande och fysiskt krängande berättelse om Estlands historia av ockupationer och frihetskamp under 1940- och 1960-talen. Till de främsta av bokens kvaliteter hör just hur Oksanen använder sina huvudpersoners kroppar för historiska miljöbeskrivningar. Två manlighetstyper ställs mot varandra och får förkroppsliga den estländska nationalitetskampen respektive ockupationsmakterna: motståndsmannen Roland och kusinen, medlöparen Edgar Parts, som vandrar mellan tyska och sovjetiska herrar.

 

När Roland springer genom likbeströdda skogar gör fiendens svett i näsan hans hand stadig och han låter den styva finska militärskjortan elda på en kroppslig längtan efter en estländsk uniform. Hans kropp är både vapen och fiende – fysiskt stark, men med sina erotiska drifter också en lömsk partner.

Kroppen är också Edgars vapen när han förflyttar sig mellan sina sovjetiska och nazistiska herremän – här handlar det om detaljarbete snarare än fysisk styrka – allt hålls i schack med pinhård självdisciplin, från den egna homosexualiteten, till handstilen, själva kroppspulsen.

 

Andning, styrka, kontroll – så skapar mannen ett vapen av sin kropp och det går en tydlig båge mellan SVT:s Modellpojkar, krigets män och tillbaka hela vägen till antiken som länkar samman en manlig erfarenhet av att i kropp agera på ett system och en strukturell makt. Edgar, Roland, modellpojkarna, alla tjänar de sina olika herrar. (Kvinnor agerar naturligtvis också på en strukturell ordning, dvs en patriarkal maktordning, så som studieobjekt för storpolitiken är männen förstås, ja ni gissar rätt: mer intressanta.)

 

Att betrakta kroppen som spelplats för samhällsskeenden gör rådande idéer och ideal tydliga och påminner också om var och hur ett förtryck börjar – inne i kroppen, när den herre man tjänar flyttar in för att utöva kontroll. Det kan handla om att vara brunögd och svarthårig och ständigt tänka på att gå som om man inte tänker på att man går, det kan handla om att som Oksanens Edgar imitera än den nazistiska hälsningen, än det ryska sättet att hålla tekoppen.

Eller helt enkelt om att göra sig känslomässigt utslätad, till ett skal för makten att fylla – i en voiceover till ett klipp där en av modellpojkarna måttas upp inför kameran hörs en släpig röst konstatera: Jag känner mig som Ken ibland, men jag är en produkt, det är så man måste se det. Det var svårt i början, men man lär sig.