Glömmer gör vi inte, åtminstone inte de goda mödrarna, muminmammorna och Mama-mammorna. Skräckmammorna däremot; Anna Wahlgrenarna, Britney Spearsarna, de labila och självupptagna, ska inte ha någon blomma på söndag. Så lyder morsdagsordningen, och är man en mamma av mer blandad sort, lite jämngrått skamfilad, men okej för det mesta – och det är man, det är vi – får man uthärda det limbo morsdag försätter den stora brokiga majoriteten i en dag om året och minnas de mer sammansatta historiska och samtida förebilderna.

 

Den stora galjonsfiguren i fråga om kluvenhet inför föräldraskapet som livsstilsprojekt i allmänhet och moderskapet som medel för kvinno- och människoblivande i synnerhet är Sylvia Plath, vars öde förblir oupphörligt fascinerande och faktiskt allt mer relevant för vår samtid ju mer av mytbildning som skalas av hennes person. 

Den 11 februari uppmärksammades 50-årsdagen av hennes självmord, en historisk klassiker, bland annat som moderskapsscen. Mamma, kvinna, död, är teman som skapar rundgång skarp nog att skära genom alla populärkulturella och historiska lager. Tyget i dörrspringan för att stoppa gasen från att läcka in till de sovande barnen, duken i ugnen där Plath lade ner sitt huvud. Bilden framträder på nytt, stötvis genom decennierna, nu närmast med den av samtidens alla mammor med huvuden djupt inne i sina gasdrogade flöden av jag-projekt. I stället för bröd och mjölk framställt till de sovande barnen, egna pekplattor till de små när modern åker utom räckhåll längs twitterflödena. 

Övergivenhet har många skepnader.  

 

Under den 1950-60-talstrend av i dag som skördar mode- och inredningssegrar lägger sig också Sylvia Plaths öde som en dov skön klang. För att skapa fäste i den glatta ytan av polkadotprickiga klänningar och Mad men-mode kan man med fördel nyttja tanken på Plaths desperata situation 1962, ensam med två små barn, fasaden krackelerad och på väg mot ett fritt fall. 

”Jag har allt jag önskat mig i livet: en underbar man, två förtjusande barn, ett vackert hem och mitt författarskap”, sa Sylvia Plath till sin mor strax innan skilsmässan från Ted Hughes då det sugande svarta mörker tog över som ledde till självmordet 1963. 

Hughes del i raset oaktad, är Plath i detta skede av sitt liv högst aktuell som referensyta för kvinnor och mödrar i dag. Den mödosamt upprätthållna balansen mellan självdisciplin, bekräftelsebehov, det moderna moderskapsuppdragets krav, spänningsläget som när det rubbas snabbt spårar iväg i katastrof – är inte det ett tillstånd som ligger och lurar bakom varje söndagsbilagetips om mindfulness och smidigare familjelogistik, hos varje stirrig mejlkollande mamma i förskolekapprummen?

 

Med allt detta sagt måste också sägas att Sylvia Plaths författarskap förtjänar mer av läsning frikopplad från biografi. Den litterära produktionen är visserligen stark nog för att klara även viss impregnering av myt och personkult, men med en närläsning av Plath utan Plath så att säga, framträder tydligare den moderna giltigheten i hennes teman och hur myllrande de kvinnogallerier är som skapas inom texterna. Starkast band med samtiden finner jag i poesin från samlingen Ariel (på svenska 2012), där dikter med bäring på samtida föräldravåndor radar upp sig som svartglimrande pärlor. 

Ett nytt guldkorn för samtidsspanare står också att finna i den av Novellix nyutgivna novellen Johnny Panic och drömbibeln, en psykologisk thriller om hur blind dyrkan av makt kan leda till en människas frivilliga och totala upplösning av självet. 

Här öppnar sig fältet elegant mot en av frågorna 2013 års mödrar har att besvara åt sig själv och sina barn – hur vi i en ekonomiserad tid, när makten räknas in utifrån det tillfälliga värde en människas varumärke bedöms ha enligt den privatiserade marknadens kurs, lyckas bevara och föra i arv övertygelsen om ett värdigare och sannare sätt att mäta frihet och människovärde.