Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

2014 ingen skyddsfaktor för kulturen

Kommentar till beskeden om kommunens och Kulturvävens budgetläge: trots 2014 i sikte är det långt ifrån givet att kulturen åtnjuter särskilt beskydd när sparkrav kommer. 

———————————–

Kultur ligger som vi vet alltid extra risigt till när tuffa tider råder – det som bygger långsiktigt värde är svårast att försvara när krisen står för dörren. Från Europa hörs just nu jämret från ett ymnigt blödande kulturliv, men vad händer i Umeå när ekonomin går ned? Hur stark skyddsfaktor utgör ett kulturhuvudstadsprojekt? Frågan går att besvara på många sätt, beroende på vilken uppfattning man har om kulturhuvudstadsprojektets möjligheter och värden. 

 
Betraktar man 2014 som ett i första hand ekonomiskt investeringsprojekt är det långt ifrån givet att kulturen, den långsamma gräsrotssorten, trots kulturhuvudstadsåtaganden står under särskilt beskydd när ekonomin stramas åt. Denna bakvända logik hör förstås samman med 2014-projektets komplicerade politiska psykologi och komplexa sammansättning, där omvälvande stadsomvandling, kultur och regional tillväxt möts och med vitt skilda önskningar och förhoppningar blickar mot samma 2014-horisont. 
 
Alla vill att 2014 ska bli bra, men vad som avses med ”bra”, liksom de konflikter de skilda uppfattningarna om ”bra” medför, är en diskussion som förs i halvkvävda tonlägen, om alls. I det breda spannet av ”bra” som strålar samman med sikte mot 2014 ligger också risken att invändningar som skulle låtit sig höra om inte 2014 varit, aldrig uttalas, inte ens hos dem som ser hoten komma och hör larmen från ett kulturliv med andra önskningar än dem 2014 erbjuder. 
Ingen vill vara den som sabbar bygget av Umeås nya varumärke, ingen vill vara den som punkterar en gemensam vision. Bättre då bara hålla tummarna och tyst rikta blicken mot älven.
 
I Kulturväven har vi ett koncentrat av avgörande skeenden i Umeås stad och kulturliv. Genom att manifestera den internationella trenden av exploatering av vattennära områden för kultur och kommers flätar den – snarare än att spegla Umeås kulturella själ – in sig i ett 2014-vänligt europeiskt sammanhang och de politiska processerna under Kulturvävens tillkomst sammanfattar också tydligt de slitningar som präglat kulturlivet genom kraftsamlingen mot 2014. På frågan om vilka önskningar som vägt tyngst i besluten, både konkret och symboliskt, är Kulturväven också ett tydligt svar i sig själv; först huset, sedan verksamheterna. 
 
Allt sedan byggbeslut har oron varit stor och befogad hos kulturverksamheterna över hur man på lång sikt ska klara ekonomin i nya dyrare lokaler. Att kostnaderna för Kulturväven nu visar sig dramatiskt större än vi tidigare fått besked om är smått alarmerande och samtidigt skapar fortsatta oklarheter kring organisationen i huset ytterligare oro i kulturverksamheterna. 
 
Hos 2014-skeptiker i kulturlivet har hållningen inför kulturhuvudstadsprojektet varit den av att man får härda ut, sitta lugnt och vänta ut fyrverkerierna. 
Nya ekonomiska prognoser lägger ett kallare ljus på denna överlevnadsplan: med en kommunekonomi under hård press och ett pengaslukande kulturhus som lägger än högre tryck på kulturens ekonomi ter sig uthärdandet plötsligt kunna bli en sysselsättning Umeås kulturliv kan få ägna sig åt under längre tid än ett kulturhuvudstadsår.
 
Sara Meidell

3 kommentarer

  1. Tommy Engman

    Du diskuterar intressanta aspekter på kulturåret. Men jag ser inte någonstans någon förklaring till att nya kulturhuset kostar 100% mer i drift än beräknat. Jag ser inte heller vem som gjorde den tidigare beräkningen. Och avtalet mellan Balticgruppen och kommunen… Inga ansvarsklausuler? Är det automatiskt att kommunen tar överkostnader, oavsett hur de uppkommit? Jag bara undrar, Sara. Kulturhuset är en symbol, liksom året. Men nån jävla ordning måste det väl vara också i Umeå kommun, inklusive kommunalrådet Lennart Holmlund?

  2. Utflyttande

    Tommy, beräkningarna i budgetar som lagts tidigare har delvis baserats på önskepengar i form av medfinansiering. Ett begrepp som inte kommunens styrande förstått; för varje krona som en annan aktör än kommunen lägger så kan staten och/eller EU komma med motsvarande bidrag eftersom det då finns ett intresse i mer än offentlig sektor. Eftersom dessa ”sponsorpengar” inte uppgår till de drömmande mål som kommunen satt – och som de betalar en extern konsult i en helt annan del av landet för att uppnå – fattas också pengarna som staten och/eller EU skulle medfinansierat. Underskottet blir då enormt stort vilket påverkar hela kommunens budget.

    Att man då inte kan sköta sina åtaganden innebär sannolikt att potentiella intressenter drar öronen åt sig för övriga lokaler i byggnaden. Eftersom huset ändå måste betalas stiger då hyran för kvarvarande kommunala verksamheter, vilka tvingats dit från fungerande lokaler som är billigare idag.

    För att besvara din fråga så är det en jävla ordning på Umeå kommun, i den negativa bemärkelsen. Jag önskar att det här genomlyses i detalj i press så att det blir någon slags ansvarstagande; den genomruttna (S)trukturen kostar invånarnas pengar. Samma allsmäktighet i (S)-kommuner i inlandet har förstört framtiden för många, det vore tragiskt om det här felgreppet sänker även Umeå.

  3. Dags för en granskande journalistik

    Vad som i grunden saknas är en undersökande journalist som klargör de olika avtal (offentliga och hemliga) som finns mellan kommun, Balticgruppen och universitetet gällande Bildmuseet, Kulturväven etc. Vad har gubbarna bestämt, vilka är de ömsesidiga hällhakarna etc.? Janne Josefsson, var är du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>