Poesi för en norrländsk sommar

Av , , 1 kommentar 4

Ett bra mått på sin egen stress­ni­vå, sa en klok per­son i min när­het, är hu­ru­vi­da man kla­rar av att läsa po­e­si el­ler ej. Jag de­lar den­na er­fa­ren­het: gli­der dik­ten iväg utan att ta mark be­ror det ofta på den tef­lon­be­lägg­ning som var­da­gen an­läg­ger över sjä­len och som stö­ter bort (både den goda och den då­li­ga) ly­ri­ken.
Tid och ut­rym­me stort nog för de prö­van­de ut­sträck­ta tan­kar­na krävs för att ­po­e­sin ska få fäs­te – så­dant som i hög grad till­hör det väl­må­en­de sam­hälls­skik­tets pri­vi­le­gi­er, för­be­hål­let dem med tryg­ga an­ställ­ning­ar, be­tal­da se­mest­rar och så vi­da­re. Sam­ti­digt är po­e­sin i sig själv ett li­tet mot­stånd mot rå­dan­de ord­ning, hur den går emot all kom­mer­si­ell lo­gik, krä­ver tid och möda, men utan att ge ga­ran­ti­er om ut­del­ning – hur den för­sät­ter män­ni­skan i ett icke pro­duk­tivt, icke kom­mu­ni­ka­tivt till­stånd.
Häri lig­ger po­e­sins pa­ra­dox och me­ning – som bäst be­hövd är den, där odd­sen för dess ge­nom­slag och be­stå­en­de över­lev­nad är som sämst.

Men som en del i ett markerövrande kan vi bör­ja med att ta som­ma­rens upp­brut­na till­va­ro och fria­re tid i bruk för po­e­sin. Släp­pa am­bi­tio­ner­na om ro­ma­ner att beta av, om­dis­po­ne­ra de van­li­ga pro­por­tio­ner­na mel­lan läs­ning och re­flek­tion och i stäl­let för lång­plöj­ning häva i oss lit­te­ra­tu­ren i dik­tens kon­cen­trat, läg­ga små skär­vor på plats att glim­ra el­ler ska­va un­der cy­kel­tu­rer och gräs­klipp­ning.
Lek med skär­vor he­ter just en oum­bär­lig po­e­si­sam­ling i som­mar, Norsjöförfattaren Britt-Ma­rie Ek­lunds i dag säll­syn­ta bok från 1955, som nu ut­kom­mer i ny­tryck på Luleåförlaget Black Is­land Books med stöd från Re­gi­on Väs­ter­bot­ten. Med tillägg av ma­te­ri­al hit­tills inte pub­li­ce­rat i bok­form och be­ly­san­de för- och ef­ter­ord (Peo Rask samt Erik Jons­son), är den­na ut­giv­ning en nåd till den svens­ka ly­ri­ken och en själv­klar bit på plats i vår norr­länds­ka ka­non.
Ti­di­ga­re har jag via författarbiografin im­po­ne­rats av hur bä­ran­de Ek­lunds in­sat­ser i all tyst­het va­rit för den norr­länds­ka lit­te­ra­tu­ren. En sorgblandad vre­de har jag känt, in­för den lågpyrande dra­ma­tik som om­gär­dar författaroffret hon gjor­de – hur hon trots lit­te­rär bril­jans blev kvar på går­den, tving­a­des stänga po­e­sins luft­hål med var­dag­lig torf­tig­het.

Men för­fat­tar­bio­gra­fi åt si­dan, det märk­vär­di­ga i Britt-Ma­rie Ek­lunds gär­ning är inte dikt skri­ven ”trots att” – utan själ­va dik­ter­na, de­ras ab­so­lu­ta när­het till li­vet, språ­kets lätt­het och ori­gi­na­li­tet, hur hon i det sta­tis­ka sö­ker en rö­rel­se, hur hon pla­ce­rar sig i oron och vå­gar stan­na.
Det­ta är gri­pan­de dikt­ning och jag tror inte att det just nu finns nå­gon po­e­si­sam­ling som sam­lar så myc­ket kon­ge­nia­li­tet som Lek med skär­vor. Här fin­ner vi dikt som hål­ler fast just det till­stånd av torf­tig var­dag som skul­le bli or­sa­ken till dess upp­hö­ran­de, dikt att bru­ka ett halvt se­kel ef­ter dess till­komst för en sam­tid, som utan att själv för­stå det des­pe­rat be­hö­ver vid­ga var­da­gen till att rym­ma po­e­sin.
I sam­ling­en finns ock­så in­slag av hög­re kon­kre­tism som be­rör Norr­land och dags­po­li­ti­ken av i dag – gyl­le­ne ex­em­pel på den sor­tens tids­bund­na och sam­ti­digt tid­lö­sa po­e­si som lå­ter oss få syn på det cyk­lis­ka och i bäs­ta fall öd­mju­kar oss.
Ef­ter en vår av mot­stri­di­ga rö­rel­ser – då vi i norr både känt un­der­ström­mar av cent­ra­li­ser­ing dra kring be­nen och sam­ti­digt kun­nat no­te­ra hur röt­ter un­der föt­ter­na grä­ver sig ner, hur ett ljus spri­der sig norr­ifrån – är det med en steg­ran­de re­spekt in­för de kraf­ter som dri­vit ut­veck­ling­en av den lit­te­rä­ra sce­nen i norr man lä­ser Ek­lunds be­trak­tel­se från en an­nan tid över dikt och tem­pe­ra­tur – om hur de be­ty­dan­de dik­tar­na dras till stor­sta­den, me­dan de mind­re be­ty­dan­de dik­tar­na tyst­nar:
”De som ald­rig för­måd­de spränga den geo­gra­fis­ka grän­sen och där­i­ge­nom åter­upp­täc­ka sin bygd och sig själv.”

1 kommentar

Student. ta makten över din gipsklump!

Av , , 3 kommentarer 3

I examens- och betygstider slår skolminnet ut på nytt. Bildlektion, klass sju, jag är tretton år och står och tvekar i gränslandet mellan duktig flicka och hennafärgad tonårsbohem, den senare med marginellt högre men fortfarande förtvivlat låg rang i högstadiedjungeln.

Sitt ner och håll händerna kupade framför er, kommenderar bildläraren den av hormoner vibrerande klassen, går sedan ut i sköljrummet och återvänder snart med ett enormt tråg fyllt med flytande gips. 
Som en präst utgivande nattvarden går han sedan runt och fyller våra sjundeklasshänder med den vällingtunna sörjan. Och undergivet som en hårt tuktad församling tar vi emot det flytande gipset. Låter det brinna och stelna i våra händer, det tar nästan hela lektionen och när vi lösgör våra händer faller en samling baggformade klumpar ut på skolbänkarna. Det är rätt obegripligt, som högstadielektioner ibland är, tills jag försiktigt ställer frågan om gipsklunsarna; vad ska vi göra med de här då? 
Skammen klingade länge i mig av bildlärarens svar, hårt i huvudet; Hörru, du ska inte vara så prestationsinriktad. 
 
Den lilla extra betoningen på Du, utpekandet av det duktiga draget i den duktiga flickan, blottandet av denna lågstatusposition i den blygrått tunga högstadieverkligheten, gjorde att jag gömde minnet djupt och väl. 
Men med tiden har en långsamt växande protest formulerats inom mig, lite tydligare för var gång skamsköljningen återkommit. För i frågan jag ställde där i bildsalen om vad syftet var med gipsklumparna låg aldrig någon duktighet eller strävan efter höga bildbetyg. Utan om min hemliga och outtalade förhoppning om att få äga formen som gipsklumpen just fått, av just mina händer, inte tvingas skapa något av läroplanen förutbestämt. 
Fanns det ett utrymme för den egna tanken?
 
Det fick jag aldrig veta, den vagt formulerade drömmen om att få klartecken till att äga mitt eget uttryck förvanskades genom bildlärarens snabba dom till en fråga att tolka som resultatet av ett ekonomiserat och marknadsanpassat tänkande – och jag fick i retur skammen av att vara en sån där som i första hand suktar efter troféer, betraktar sig själv som en produktionsenhet. Inte så kul för vare sig tretton- eller trettioåringar. 
Trots att händelsen som sådan var ganska odramatisk tänker jag i examenstid med sorg på den och på hur hårt vi präglar våra unga genom att tycka oss känna till de önskningar, ambitioner och drömmar de håller i sitt inre. Hur vi även med de godaste ideologiska avsikter – bildlärarens förhoppning om att tona ner ett prestationstänkande – gör skada bara genom att i ord och handling visa; ”jag vet hur du är”.
I uppförstoring gäller det förstås hela samhället, det som gör skada och gör ont börjar inte sällan i detta att utifrån yttre egenskaper eller förmodad grupptillhörighet tillmäta någon annan specifika egenskaper och karaktärsdrag. Kunskap och fördomsfrihet är boten mot sådan sjuka.
 
Så till dig som i dag tar studenten; bygg dig själv med kunskap, börja aldrig betrakta dig själv eller andra som produktionsenheter. Undersök med nyfikenhet världen och dig själv, var modig men ödmjuk. Bli större än dig själv, men utan att förminska andra. Ta makten över din egen gipsklump, äg och förvalta dess form väl. Låt ingen annan tala om för dig vilka syften du har med den.
 
Vi fick kasta gipsklumparna i en plåtlåda på väg ut från klassrummet. Den som ville fick för all del behålla sin, men jag tror inte att någon av oss kände för det sedan bildläraren med trött sarkasm, av den sort som är förbehållen den luttrade högstadieläraren, förklarat för oss att hela grejen med gips i händerna bara varit ett knep för att få klassen att hålla sig stilla nog länge för att han skulle hinna gå igenom renässanskonsten. 
3 kommentarer

Folkbladet behövs i kulturdebatten

Av , , 4 kommentarer 8

Skriver på kultursidan i morgon om Folkbladets bekymmersamma nedskärning av kulturen.

…………………………………..

Tidningsvärldens plågsamma pågående stålbad har i allt elände en smal ljusstrimma: den att frågan om dagspressens roll och betydelse per automatik smyger sig in i ett dagligt värv. Frågan om vad vi behöver ha journalistiken till i en demokrati diskuteras i dag på daglig basis med ett allt större allvar, nya publicistiska övertygelser letar sig in i den redaktionella vardagen. 

Ingen i tidningsbranschen lutar sig i dag proppmätt tillbaka för något lojt pliktbevakande, ett ständigt hot skapar i stället på många håll en mer alert och driven journalistik – att glädjas åt i stunden, men förstås inget att bygga den stora räddningsplanen för dagstidningen på. För det behövs en bred och djup förståelse för dagstidningens roll hos en allmänhet redo att betala för journalistik värd namnet i en levande demokrati.
 
Denna förståelse är i dag skör och den sargas ständigt genom den självstympning som pågår inom dagspressen, där vi till följd av en krisande tidningsbransch i andra änden av den nya alerta journalistiken ser panikåtgärder och vansinniga sparpaket, bantningar som ofta slår hårt mot den av dagspressens livsnerver som kultursidorna står för; den kritiska debatten, fördjupningen och de stora perspektiven. 
Att Folkbladet nu planerar att skära ner på kulturbevakningen och dra in kulturredaktörstjänsten skulle kunna tolkas som just en sådan krisåtgärd – den andra förklaringen, att förslaget är resultatet av ett medvetet övervägande, är betydligt dystrare att tänka sig. Läsarundersökningar om mer sport åt sidan, det finns kärnvärden en dagstidning inte kan tumma på.
Visst – en slopad kultursida följer helt i linje med den utveckling som sker med rasande fart överallt i landet, med bantade kulturredaktioner, centraliserat kulturmaterial och krympande resurser för god kulturjournalistik, men å andra sidan gör just centraliseringen att den lokala kulturjournalistiken aldrig varit viktigare, med många röster som kan skapa spänst i samtalet.
 
För lokalmedia i Umeå, inför ett kulturhuvudstadsår och i ett kulturpolitiskt sammanhang som både på riks- och lokalnivå ställer kulturlivets infrastruktur inför omvälvande förändring, borde dessutom varje affärsmässigt incitament finnas för att satsa på kulturen – om vi nu i desperationens namn också skulle låta enbart pengarna prata.
En förlust av Folkbladets kulturbevakning vore en sorglig och ovärdig utveckling för den lokala journalistiken och förödande både för kulturjournalistiken i stort och den lokala demokratin. 
Självklart talar jag också i egen sak – om Folkbladets kultursida upphör skulle VK-kulturen förlora en viktig samtals- och sparringpartner, mitt jobb skulle bli tråkigare, stummare. 
Och jodå, det var länge sedan det levande kultursamtalet fördes enbart bara mellan kulturredaktioner, det pågår på fler platser och i ett rikare myller av konstellationer än någonsin förr – men att göra sig själva angelägna i detta samtal och inte tystna, är just ett av kultursidornas viktigaste uppdrag. 
4 kommentarer

Önsketänkande försett med skygglappar

Av , , Bli först att kommentera 6

I veckans krönika: om den slarviga hanteringen av bibliotekets höga status inför flytten av stadsbiblioteket.

——————————————–

Mer än plat­ser för in­for­ma­tion och in­ne­håll, är fram­ti­dens folk­bib­lio­tek lo­ka­la sam­lings­plat­ser för ut­by­te av kun­skap, in­sik­ter och vik­ti­gast av allt – av mänsk­lig vär­dig­het. Det skri­ver fram­tids­fors­ka­ren Ri­chard Wat­son i ett blogg­in­lägg om fram­ti­dens bi­blio­tek. Vi bör, me­nar Wat­son, ac­cep­te­ra tan­ken på att ett bi­blio­tek även utan böc­ker skul­le fyl­la sin roll som vik­tig are­na för de­mo­kra­ti. 

Det helt bok­lö­sa bi­blio­te­ket må vara en långt dri­ven tan­ke, men grund­to­nen känns igen i de am­bi­tio­ner som åter­kom­mer i det för­än­der­li­ga folk­bib­lio­te­kets vi­sions­be­skriv­ning­ar där det ofta skrivs sammetsögt och glö­dan­de om bib­lio­te­kets be­ty­del­se som fy­sis­ka bas­tio­ner för de­mo­kra­ti i ett allt mer splitt­rat of­fent­ligt sam­tal och i en allt­ mer mark­nads­an­pas­sad och pri­va­ti­se­rad stads­mil­jö. 
 
Vac­kert och hopp­in­gi­van­de, men än bara häg­ring­ar vid ho­ri­son­ten – fram­ti­dens bi­blio­tek finns i dag bara på papp­ret och i ful kon­trast står krass verk­lig­hets­be­skriv­ning som teck­nar ur­gröp­ning sna­ra­re än upp­bygg­nad, se­nast i den biblioteksstatistik som pre­sen­te­ra­des för­ra vec­kan där en ny ned­slå­en­de lä­ges­rap­port gavs av hur den sex­pro­cen­ti­ga minsk­ning av an­ta­let be­man­na­de folk­bib­lio­tek som skett se­dan 2009 nu vi­sar sig i både mins­ka­de ut­lån och bib­lio­teks­be­sök.
För­lo­ra­de ge­ne­ra­tio­ner av bib­lio­teks­be­sö­ka­re och mins­kad sta­tus hos bi­blio­te­ket som mö­tes­plats gör ont i sam­hälls­sjä­len. Tur då att det finns goda trös­te­ri­ka un­dan­tag. Som Umeå, som med både fler bib­lio­teks­be­sök och fler lån un­der för­ra året ut­gör vac­ker kon­trast mot riks­sta­ti­sti­ken. 
Ett fi­na­re kvit­to kan kul­tur­hu­vud­sta­den Umeå knap­past få – glän­san­de kul­tur­ar­ran­ge­mang och tju­si­ga byg­gen åt si­dan, det som ut­mär­ker en sann kul­tur­stad är en be­folk­ning som tar i bruk de ytor för bild­ning och be­ri­kan­de mö­ten som finns. Som “gör” de­mo­kra­ti.
 
Hög bild­nings­ni­vå och star­ka närbibliotek är ett par av de skäl kom­mu­nen själv an­ger till de fina siff­ror­na – fak­to­rer som flä­tar in sig i ett stör­re sam­man­hang som bäst sam­man­fat­tas med en bild av Umeå som en plats där tra­di­tio­nen av att vil­ja ska­pa rum för sam­tal och bild­ning le­ver stark. 
Den­na folk­för­ank­ring, till­sam­mans med den kom­pe­tens som finns inom bib­lio­te­ken 
i Umeå kring biblioteksutveckling och e-boksfrågan, är ett stort och ädelt ka­pi­tal att ar­be­ta med in­för det kliv in i en ny biblioteksera – och för stads­bib­lio­te­kets del, nya lo­ka­ler – som vän­tar.
Det är där­för be­kläm­man­de att kon­sta­te­ra hur illa det­ta ka­pi­tal för­val­tas i frå­ga om den fö­re­stå­en­de flyt­ten av stads­bib­lio­te­ket, där så­ren från be­sluts­pro­ces­sens mind­re smick­ran­de po­li­tis­ka spel fort­sät­ter att småblöda. För i stäl­let för ökad klar­het kring lo­ka­ler och bud­get, är sig­na­ler­na att de oklar­he­ter och svå­rig­he­ter att få ihop kal­ky­ler­na för eko­no­min som gäl­ler för and­ra kul­tur­verk­sam­he­ter som ska in 
i vä­ven, ock­så gäl­ler för stads­bib­lio­te­ket. 
Man kun­de an­nars tyc­ka att åt­min­sto­ne den del av Kulturväven som an­förts som mo­tor i hela byg­get skul­le ha kom­mit läng­re i pla­ner­ing­en.
 
Att oklar­het kring lo­ka­ler och bud­get fort­fa­ran­de rå­der kring stads­bib­lio­te­ket är sorg­ligt och slar­vigt och vi­sar på oakt­sam­het både mot Umeå­bor­na och den bib­lio­teks­per­so­nal som ska för­verk­li­ga inte bara en fy­sisk flytt utan ock­så en flytt in i fram­ti­dens bi­blio­tek. Ett eko­no­miskt så­väl som in­tel­lek­tu­ellt re­surs­slö­se­ri som Umeå med rå­dan­de bud­get­lä­ge och in­för ett kul­tur­hu­vud­stads­år som där­till ut­sät­ter kul­tur­li­vets inre struk­tur för visst ökat tryck, inte har råd med.
Kan­ske fin­ner vi de­lar av för­klar­ing­en till den brys­ka han­ter­ing­en av stads­bib­lio­te­kets flytt i just de fina siff­ror­na i sta­ti­sti­ken – kan­ske finns hos be­sluts­fat­tar­na en öns­kan för­sedd med skygg­lap­par om att dess höga sta­tus hos Umeå­bor­na skul­le göra bi­blio­te­ket mera stryk­tå­ligt, kun­na kla­ra lite tuf­fa­re tag i stads­om­vand­ling­ens tjänst. 
Kan i så fall fin­nas skäl att på­min­na om att även de star­kas­te bas­tio­ner­na krä­ver un­der­håll av rätt sort, att de­mo­kra­ti är en färsk­va­ra vi gör till­sam­mans, var­je dag.
Bli först att kommentera