Ett bra mått på sin egen stress­ni­vå, sa en klok per­son i min när­het, är hu­ru­vi­da man kla­rar av att läsa po­e­si el­ler ej. Jag de­lar den­na er­fa­ren­het: gli­der dik­ten iväg utan att ta mark be­ror det ofta på den tef­lon­be­lägg­ning som var­da­gen an­läg­ger över sjä­len och som stö­ter bort (både den goda och den då­li­ga) ly­ri­ken.
Tid och ut­rym­me stort nog för de prö­van­de ut­sträck­ta tan­kar­na krävs för att ­po­e­sin ska få fäs­te – så­dant som i hög grad till­hör det väl­må­en­de sam­hälls­skik­tets pri­vi­le­gi­er, för­be­hål­let dem med tryg­ga an­ställ­ning­ar, be­tal­da se­mest­rar och så vi­da­re. Sam­ti­digt är po­e­sin i sig själv ett li­tet mot­stånd mot rå­dan­de ord­ning, hur den går emot all kom­mer­si­ell lo­gik, krä­ver tid och möda, men utan att ge ga­ran­ti­er om ut­del­ning – hur den för­sät­ter män­ni­skan i ett icke pro­duk­tivt, icke kom­mu­ni­ka­tivt till­stånd.
Häri lig­ger po­e­sins pa­ra­dox och me­ning – som bäst be­hövd är den, där odd­sen för dess ge­nom­slag och be­stå­en­de över­lev­nad är som sämst.

Men som en del i ett markerövrande kan vi bör­ja med att ta som­ma­rens upp­brut­na till­va­ro och fria­re tid i bruk för po­e­sin. Släp­pa am­bi­tio­ner­na om ro­ma­ner att beta av, om­dis­po­ne­ra de van­li­ga pro­por­tio­ner­na mel­lan läs­ning och re­flek­tion och i stäl­let för lång­plöj­ning häva i oss lit­te­ra­tu­ren i dik­tens kon­cen­trat, läg­ga små skär­vor på plats att glim­ra el­ler ska­va un­der cy­kel­tu­rer och gräs­klipp­ning.
Lek med skär­vor he­ter just en oum­bär­lig po­e­si­sam­ling i som­mar, Norsjöförfattaren Britt-Ma­rie Ek­lunds i dag säll­syn­ta bok från 1955, som nu ut­kom­mer i ny­tryck på Luleåförlaget Black Is­land Books med stöd från Re­gi­on Väs­ter­bot­ten. Med tillägg av ma­te­ri­al hit­tills inte pub­li­ce­rat i bok­form och be­ly­san­de för- och ef­ter­ord (Peo Rask samt Erik Jons­son), är den­na ut­giv­ning en nåd till den svens­ka ly­ri­ken och en själv­klar bit på plats i vår norr­länds­ka ka­non.
Ti­di­ga­re har jag via författarbiografin im­po­ne­rats av hur bä­ran­de Ek­lunds in­sat­ser i all tyst­het va­rit för den norr­länds­ka lit­te­ra­tu­ren. En sorgblandad vre­de har jag känt, in­för den lågpyrande dra­ma­tik som om­gär­dar författaroffret hon gjor­de – hur hon trots lit­te­rär bril­jans blev kvar på går­den, tving­a­des stänga po­e­sins luft­hål med var­dag­lig torf­tig­het.

Men för­fat­tar­bio­gra­fi åt si­dan, det märk­vär­di­ga i Britt-Ma­rie Ek­lunds gär­ning är inte dikt skri­ven ”trots att” – utan själ­va dik­ter­na, de­ras ab­so­lu­ta när­het till li­vet, språ­kets lätt­het och ori­gi­na­li­tet, hur hon i det sta­tis­ka sö­ker en rö­rel­se, hur hon pla­ce­rar sig i oron och vå­gar stan­na.
Det­ta är gri­pan­de dikt­ning och jag tror inte att det just nu finns nå­gon po­e­si­sam­ling som sam­lar så myc­ket kon­ge­nia­li­tet som Lek med skär­vor. Här fin­ner vi dikt som hål­ler fast just det till­stånd av torf­tig var­dag som skul­le bli or­sa­ken till dess upp­hö­ran­de, dikt att bru­ka ett halvt se­kel ef­ter dess till­komst för en sam­tid, som utan att själv för­stå det des­pe­rat be­hö­ver vid­ga var­da­gen till att rym­ma po­e­sin.
I sam­ling­en finns ock­så in­slag av hög­re kon­kre­tism som be­rör Norr­land och dags­po­li­ti­ken av i dag – gyl­le­ne ex­em­pel på den sor­tens tids­bund­na och sam­ti­digt tid­lö­sa po­e­si som lå­ter oss få syn på det cyk­lis­ka och i bäs­ta fall öd­mju­kar oss.
Ef­ter en vår av mot­stri­di­ga rö­rel­ser – då vi i norr både känt un­der­ström­mar av cent­ra­li­ser­ing dra kring be­nen och sam­ti­digt kun­nat no­te­ra hur röt­ter un­der föt­ter­na grä­ver sig ner, hur ett ljus spri­der sig norr­ifrån – är det med en steg­ran­de re­spekt in­för de kraf­ter som dri­vit ut­veck­ling­en av den lit­te­rä­ra sce­nen i norr man lä­ser Ek­lunds be­trak­tel­se från en an­nan tid över dikt och tem­pe­ra­tur – om hur de be­ty­dan­de dik­tar­na dras till stor­sta­den, me­dan de mind­re be­ty­dan­de dik­tar­na tyst­nar:
”De som ald­rig för­måd­de spränga den geo­gra­fis­ka grän­sen och där­i­ge­nom åter­upp­täc­ka sin bygd och sig själv.”