Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Ideologi på schemat i höst

Av , , Bli först att kommentera 2

På min väg mellan Konsthögskolans elevgalleri och Bildmuseet släntrar en kille i yngre tonåren fram och söker min uppmärksamhet. Ursäkta, säger han och sveper med armen lite vagt, kan du berätta vilka de här byggnaderna är? För ung för att vara nyanländ student förstår jag att hans intresse i saken rör annat än att hitta sin klass, kanske är det en skoluppgift jag hamnat i. Jag pekar och rabblar, får ta om det två gånger och han memorerar byggnaderna tyst under några sekunder. Så kommer följdfrågan; vilken är typ, viktigast?
Här någonstans börjar jag leta efter dolda kameror, men jag svarar det som känns mest ärligt – att alla är, typ, lika viktiga. På olika sätt.
På så vis ter sig samvaron på Konstnärligt campus god mellan högskolorna – de konflikter som finns på campus rör i stället linjer som löper mellan då, nu och framtid i mer övergripande frågor om konstnärssyn och ideologi inom utbildningarna.
På både arkitekthögskolan och konsthögskolan inleds hösten med återupptagna rekryteringsprocesser till i dag tillfälligt besatta rektorstjänster.
Konflikterna kring tjänsterna har en del gemensamma beröringspunkter – och medan det förstnämnda tjänsteärendet har många olika bottnar, finns en del bredare teman av värde från vårens turbulens att ta med sig in i hösten.

Varje tillsättning av nya ledare inom större verksamheter går att analysera från två håll, utöver en utstakad riktning för framtiden i den enskilda verksamheten blir valen av ledare också talande för ett samhällstillstånd. Så också i högsta grad på Konstnärligt campus, där bråket kring tillsättningarna av nya rektorer kommit att avspegla den högspänning som ligger i fältet där två stora skiften pågår. Å ena sidan den omdefiniering som sker inom hela högskolevärlden av målet med utbildning och forskning, det så kallade New public management-fenomenet, med kvantitativa metoder för att mäta verksamheters kvalitet och ekonomiska incitament för forskning. Å andra sidan har vi en liknande utveckling mot ekonomisering inom kulturvärlden, där bland annat regionalisering och en allmänt tuffare ekonomisk verklighet har tvingat fram chefstjänster med högre krav på inte bara konstnärliga utan också administrativa egenskaper – just den kravprofil som alltså blivit mer tongivande vid Konstnärligt campus, där en ny ledningsstruktur samlar konst och administration till samma chefstjänst på både arkitekt- och konsthögskolan.

Bråken kring rektorstjänsterna på Konstnärligt campus eldas alltså av starka underliggande ideologiska krafter, vilket förklarar det snabbt stegrade tonläget när universitetsledningens rektorskandidater angett en riktning upplevd som ett hot mot den konstnärliga verksamheten. Att det i en rekryteringsprocess inte offentligt går att diskutera faktiska meriter har i konsthögskolans fall därtill gjort frågan om utbildningens riktning halkig – båda sidor har kunnat vara överens om att konstnärlig kompetens ska väga tungt, men en offentlig debatt som kan leda vidare mot ideologiska viktiga frågor omöjliggörs när den faktiska tyngden i meriterna inte öppet kan bedömas.

En helt offentlig urvalsprocess är knappast önskvärd – ideologi och principer förblir på gott och ont det som går att i offentlig debatt diskutera. Och det är till detta, med den samhälleliga och politiska kontexten som bakgrund, som rekryteringsprocesserna förhoppningsvis kan få återvända i höst. Där också den press mot ekonomisering som ligger på konsten i vidare mening kan vägas in i bedömningen av nya rektorskandidater. Där urvalsprocessen kan göras utifrån en insikt om att konst i stället för att stöpa om sig enligt de påbud en tidsanda kommer med, har som uppgift att bjuda motstånd mot tiden.
Inte nödvändigtvis i någon rebellisk mening med angrepp och övertramp enligt exempel från i våras, men i ett sammanhang där konsten ges förtroendet att vara kreativ också i en ledningsposition med administrativa krav. Sett till den aspekten vet åtminstone jag inga andra som är så duktiga på överlevnadskonst och smart nyttjande av resurser som just konstnärer.

Bli först att kommentera

Konst och kamp i Kallak

Av , , 1 kommentar 3

Kallak, 12 augusti, 2013 – ännu en drabbning äger rum mellan polis och de gruvdemonstranter som under några glödande sensommarveckor befunnit sig på plats utanför Jokkmokk för att protestera mot de planerade provsprängningarna.
Under pågående aktivitet beger sig konstnären Katarina Pirak Sikku till den barrikaderade vägremsan. Hon har med sig ett vitt lakan som hon lägger ut på vägen, kring det strör hon aska – hon är ute efter fotavtryck och i konstnärlig instinkt går hon rakt på den punkt dit konflikten pressats fram under lång tid; hur kampen om landet slutligen nått fram till en kropparnas kamp.
En plats som utsätts för långvarig plåga leder alltid till en befolkning med smärtsymtom. Umeåprofessorn Lars Jacobsson är en av dem som tydliggjort sambanden i Sápmi genom forskning som visat på ökad psykisk ohälsa hos renskötande samer – ett sjukdomstillstånd som av den svenska regeringen ihärdigt ignorerats.
I gruvprotesterna har vi nu kunnat se hur symtomen av att bo och verka i ett ansatt område skruvats upp från att vara smärt- och stressrelaterade till att inrymma också fysisk strid. Polismän som med spett och spadar gräver loss demonstranter som gjutit sig fast i marken är sådant som ingått i det kroppsliga åskådliggörandet av en strid med långa rötter, mellan renbetesland och hård storbolagsexploatering.
Protesterna vid Kamp Kallak, som demonstrationsenklaven kallar sig, följer på många vis en känd och etablerad dramaturgi för fysisk och handgriplig aktivism. Men samtidigt är protesterna ett exempel på hur en ny tid skapat nya strukturer för att mobilisera motstånd, som handlar om hur kropp och teknik samverkar på nya sätt.

I år 2013:s digitaliserade och globaliserade värld, har kroppens uttryck för ett politiskt tillstånd blivit tydligare. Ett vardagsexempel på det är en stor multisportande medelklass, som med idog vård av den egna kroppen åskådliggör resultatet av det individualitetsprojekt som pågått under ett par decennier. Ett annat exempel på samma utveckling är hur gatans protester och synligt motstånd i stadsbilden fått en ny tyngd. I en tid då sociala medier äger kapaciteten att inom ett fåtal timmar kunna mobilisera världsomspännande digitala protestaktioner, har de fysiska sammanslutningarna laddats med högre status.
Men ett ömsesidigt beroende föreligger mellan kropp och teknik; möjligheterna för gatans kamp att uppnå förändring hänger ju samman med medialt genomslag. Det är i detta samspel sociala mediers samhällsförändrande och radikala krafter kan verka. Hijabupproret är ett dagsfärskt exempel på just en sådan kreativ fusion mellan digital kampanj och fysisk manifestation.
En viktig förändring för protestaktioner som sociala medier också kommer med, är hur demonstranter i dag tävlar mer rättvist med traditionella medier i att skriva själva berättelsen om protesterna. I realtid kan i dag en proteströrelse, på facebook eller i andra nätgemenskaper, både formulera riktning, driva intern debatt och också utföra visst mått av självanalys.
Det öppnar i sin tur helt nya möjligheter för konsten att i nära anslutning till händelseförloppen gestalta och tolka betydande skeenden. När ett fält har sin plattform för samtal kan konsten snabbt och effektivt ingripa och göra sig synliga.

I exemplet Kallak kan vi se hur en ny form av mobilisering i det konstnärliga fältet nu sker, där den samiska samtidskonsten ställer sig på barrikaderna med en samlad tydlighet som tidigare saknats. Inte som representanter för något specifikt samiskt, men som representanter för övertygelsen om konstens roll i politiken.
Som Anna-Stina Svakko, en av de samiska konstnärer som i lördags drog upp planerna för en större installation för Kallaks sak, uttryckte det i en intervju i måndags i sameradion:
– Vi måste göra nånting där uppe, för de som orkar vara där hela tiden och för världen, så att de ser att vi också bryr oss.

1 kommentar

Målmedvetet lugn i slutspurten

Av , , Bli först att kommentera 2

Ni vet hur det är, aldrig är skolbarn så fina som vid terminsstart, brunbrända och vibrerande av liv – aldrig är heller Umeås kulturliv så vitalt och löftesrikt som när det i augusti öppnar höstprogrammen. Så också i år och jag älskar att jag bor i en stad där inte ens ett snart stundande kulturhuvudstadsår saktar ner tempot eller dämpar ambitionerna. Där en normal arbetshöst och vardagsrutin innebär ett kulturutbud som med lätthet ordnar in sig i topp på riksnivå.

Visst, det paddlas en del under ytan – mer hos administratörerna än arrangörerna – och visst, somliga av 2014-leendena är lite stela – fler hos administratörer än arrangörer. Men den dominerande stämningen i slutspurt inför 2014 är den av ett målmedvetet lugn, egentligen helt logiskt sett till de långa planeringsperspektiv som råder inom kulturlivet. Kulturskaparen torde vara välbekant med läget; att vara nära premiär och därmed komma in i den fas av tuta- och köra som gäller när det blivit för sent för de stora omtagen, kan också innebära arbetsro.

Men om ett stabilt normaltillstånd råder i utbud och program finner man högspänning och nerv i andra områden i kulturlivet i höst. Och även om kulturarrangörerna ska ha all heder för sina starka pre-2014-program sker det mest intressanta i Umeås kulturliv hösten 2013 bakom kulisserna, där ett handgripligt arbete pågår med att omsätta i praktik en ny tids kulturpolitik, den modell som – för att använda påbjudet språkbruk – möter en ny tid, med en ny kravprofil.

Under 2014-arbetet har projektets inbyggda spänning gjort sig påmind då och då, hur den utmärkelse som går till ett kulturliv byggt på 1974 års kulturpolitik med stora offentliga satsningar, ska genomföras utifrån en kulturpolitik där kultursponsring och nya kreativa finansieringsmodeller ska ta över där det offentliga drar sig tillbaka. I denna riksomfattande kulturpolitiska omvandling har 2014 lagt extra press på Umeå, som haft att uppfinna och arbeta efter en ännu inte förverkligad modell.
Med ett fint programår synligt framför oss kan Umeå sägas ha klarat uppgiften och det är till processen före och fram till 2014 vi kommer att återvända för att studera hur strukturerna byggdes, var det höll och var det brast.
Just nu – med ett proppfullt kulturschema framför oss – är det förstås surmagat att påminna om svåra år framför oss, att de där brunbrända skolungarna efter ett läsår ofta kommer ut taniga och glåmiga på vårkanten. Men klart är att det kulturprogram som redan nu börjar ta form för 2015 och framåt kommer att äga rum i ett Umeå som har det betydligt kämpigare, med krisande kommunbudget, i en ny stad att försöka känna sig bekväm i, i en verklighet där nya höga lokalhyror ska betalas och där eventuellt internt grums som inte luftas i 2014-skuggan kan komma att störa ordningen.
Men än är det augusti 2013. Vi går en bra höst till mötes – och till kulturens fina värden ingår hur det är nuets stora försvarare. Låt oss hålla detta i våra händer en stund.

Bli först att kommentera