Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Litteraturens farliga gränsvakter

Av , , Bli först att kommentera 5

Lilla hjärtat-rabaldret, Makode Lindes tårtskandal, Tintin-gate – kommer ni ihåg dessa debatter, hur de fördes i ilskna versaler på kultur- och debattsidor för något år sedan? Efter måndagens avslöjande i DN om den svenska registreringen av romer tittar man kanske plågat tillbaka på dessa kulturdebatter som konstruerade och poserande – en mer konstruktiv analys kunde vara att betraka dem som skummet på vågorna av det mörka hav av främlingsfientliga krafter som flödar genom Europa. Som trots allt viktiga uttryck för de stora frågor som Sverige har att hantera i framtiden.

Från ett 2012 där Lilla hjärtat blev barnet vi projicerade rasdebatt på, har vi nu verkliga barn, romska två- tre- tioåringar, att prata om.
Sveriges självbild som ett tolerant och öppet land är rejält tilltygad och inför det svenska valåret 2014 inskärps alltmer vikten av att främlingsfientlighet, representation och makt får vara de avgörande frågorna.
Därför är det oroande att konstatera i hur dåligt skick det offentliga debattklimatet befinner sig. Man kunde tycka att vi, som lever i den bästa av världar sett till möjligheter att föra ett konstruktivt och öppet offentligt samtal, skulle ha kommit längre. Men i stället för att bredda för nyanser och anstränga oss för att ta höjd eller nå djupen i samtalen, har vi med ny teknik skruvat åt stämningen i samtalsmiljön där det i dag handlar alltmer om VEM som talar och i andra hand om vad som sägs: ”ett slags digitalt VM i inkvisitorisk ordmärkning där begrepp, signaler och symboler blåses upp till gargantuanska proportioner”, sammanfattade Johan Hilton i DN förra veckan.

Det är en fullt logisk utveckling – hur ett hårt och snabbt samtalsklimat i sociala forum på nätet, arm i arm med den alltmer utbredda personkulten, pressar fram ett samtal där det handlar om snabb positionering och att slå hårt och slå först, snarare än att lyssna, reflektera och svara. Utvecklingen är ­parodisk och deprimerande; hur just de viktiga samtalen om identitetsfrågor och makt baklåser sig genom att gå in i personangrepp baserade på grupptillhörighet. I stället för att stanna kvar i den ideologiska debatten halkar samtalen ner till personangrepp. Vem är mest kränkt? Vem har rätt att uttala sig i just denna fråga? Vem har rätt att känna?
Så med en dagsdebatt som viner av yxiga rallarsvingar, var ska vi då söka oss för de fördjupade samtalen? Ja, litteraturen brukar vara ett bra svar på den frågan, men även denna utpost för den prövande hållningen och de sökande samtalen, präglas just nu av oroande tendenser på ökad gräns­bevakning.
Den sanningsdiskussion som följt på en ökad utgivning av journalistik i bokform, med allt fler debatt- och reportageböcker, är en bidragande del av utvecklingen – där krav på sanningshalt som ju helt befogat ska ställas på denna utgivning, olyckligt flutit ut över även skönlitteraturen.

Men den huvudsakliga konflikt som seglat upp handlar om vem som har rätt att skriva vad i litteraturen. Diskussionen om autencitet är återkommande i litteraturen men den har sedan en tid intensifierats och blivit mer hätsk. Tongivande har författaren Lidija Praizovic varit, som i våras uppmanade vit medelklass att sluta parasitera på förortens berättelse och som ihärdigt drivit den linje som underkänner författarens anspråk på att kunna skriva om allt.
Detta är i sig en fullt rimlig invändning – det vore ju väldigt märkligt om varje författare skulle kunna skriva trovärdigt från varje tänkbart mänskligt perspektiv Men att utifrån detta vilja stänga möjligheterna för litteraturen att göra sina försök att gå utanför det självupplevda – det är en konsekvens dragen i farlig riktning.
Vad den svenska litteraturen och debatten behöver är inte fler gränser utan färre – fler röster, fler försök till fördjupade gestaltningar av det mänskliga.
Den enda risk man tar med att försvara författarens försök att skriva utifrån en annan människas erfarenheter, är att det kan bli dålig och icke trovärdig litteratur.
Det andra alternativet, att stänga för ideologisk debatt om sådant som inte är självupplevt, är en livsfarlig väg att gå. I samma skede som vi upphör med att försöka leva oss in i en annan människas erfarenheter, ger vi också upp en del av demokratin.

Stridbarhet och hopp i teaterfoajén

Av , , Bli först att kommentera 3

Vägarbeten och rullgrus gör färden inåt landet skumpig och lång, men att sakta resa genom landskapets färger har sin tjusning och i Storuman bjuds en vacker final på höstens brandgula crescendo: röda mattan ligger utrullad vid Folkets hus, Riksteatern är på plats för turnépremiär och galaglittret sprakar.
Runa Fransson, mångårig ordförande för Storumans musik- och teaterförening och en ikon bland eldsjälar i länets kulturliv, tar emot i Moliéreinspirerad premiärstass – förhör sig snabbt om huruvida jag behöver något att äta och sveper sedan vidare, kaffe ska kokas, skolungdomar komma på plats.
Det är guldglänsande premiär, men ändå ganska mycket vardag i en kommun där scenkonsten har djupa rötter och starkt fäste. Storumans musik- och teaterförening, en kombinerad riksteater- och musikförening, är en av en rad starka scenkonstkommuner i inlandet som bidrar till Västerbottens höga status som teaterlän och hade förra året 239 medlemmar och gav 34 föreställningar till en 2146-hövdad publik – statistik som sett till ortens storlek på 6000 invånare ställer kommunen bland de främsta i teater-Sverige.

Kring kulturlivet i glesbygd skissas ofta hot, med svårigheter kopplade till generell befolkningsminskning, ett tynande föreningsliv, en åldrande befolkning – men för Norrlandskommunerna kommer en ny tid också med stora möjligheter, genom nya kulturpolitiska modeller och omformulerade uppdrag för statliga institutioner.
I exemplet scenkonst är Riksteaterns nya organisation och inriktning efter de senaste årens stålbad – med fler produktioner i samarbete med andra teatrar, större tyngd på samverkan med civilsamhället och riktning mot att vara mer av en röst i samhällsdebatten – något som faller väl in i befintliga strukturer i teaterföreningarnas arbetsordning i inlandet. I kommuner som Storuman, Vilhelmina, Dorotea finns redan nätverken och självklarheten kring samarbeten, av att inta roller som administratörer av en samhällsröst. Dessutom en nedärvd och instinktiv stridbarhet gentemot centralorganisationen, en ständigt beredskap att förklara länets levnadsvillkor: i teaterfoajén berättar Vilhelminas teaterombud Suzanne Sellin om sitt engagemang i projekt för fler Riksteater-produktioner för små ­scener, vilket nu börjar ge resultat – nu kommer fler föreställningar med ensembler i rik scenografi och kostym, inte bara monologer.
Riksteaterns nya, för inlandet gynnsamma modell, har likheter med den pågående regionaliseringen och hur den kan fungera när det fungerar som bäst – men än befinner vi oss tidigt i berättelsen. Enligt de första rapporterna om regionaliseringsprocessen är de faktiska ekonomiska förändringarna små, ännu är förändringen mest retorisk och handlar om hur kulturpolitiken blivit ett angeläget diskussionsområde.

Men all förändring måste ju någonstans börja i en berättelse och för kulturens fortsatta livskraft i inlandet handlar de viktigaste kapitlen om att förvalta den kulturpedagogiska och kulturekonomiska kunskap som här finns; om hur kulturen självklart måste nyttjas som samlingsplats, om gungor och karuseller, vardag och premiärglitter.
De kulturbärande kvinnorna i inlandskommunerna är starka som urberget, men blir liksom vi alla äldre – ödesfrågan som hänger i luften när framtidens kultur kommer på tal är; vad händer när tanterna inte längre finns kvar?
Ja – svaret finns nog även det i kvinnorna. Den livsstil småkommunerna i norr erbjuder är eftersökt av många urbana unga och det är känt att kvinnors röst ofta styr bostadsort. Och för att ekvationen om unga kvinnor och attraktionskraft ska gå ihop behövs orter som erbjuder både vägar och 3G, skolor och kultur – satsningar som måste vävas fast på en delvis ny berättelse om vad Norrland är och kan vara. Den växer just nu fram i bland annat en ny norrlandslitteratur, i gruvdebatter, i halvträiga regionalpolitiska styrdokument. Det går framåt, stadigt men långsamt.
I väntan på den nya berättelsens kapitel om inlandet får vi förlita oss på tanterna, på de urstarka som både kan ta sig an kulturpolitiker och turnésällskap.
Någon som i premiärstass skakar hand med Riksteatern och med den andra handen ­föser in niondeklassare i ­salongerna.

Vacklande grundtrygghet i kulturlivet

Av , , 3 kommentarer 13

När Umeås styrande undslipper sig tecken på den politiska kulturens karaktär i stan gör man det med effektfull symbolik. Ett axplock ur närhistorien:
Lidman-tunneln och hur ord från en av de mest folkkära ikoner för yttrandefrihet täcktes med tejp. Strax före det: larm om politisk klåfingrighet i just det känsliga skede av uppbyggnad av det kvinnohistoriska museet, med sin verksamhet av idébaserat innehåll och tätt kopplad till värderingsfrågor. Och så nu det senaste; uppdagandet av den planerade rivningen av det tungt symboliska Apberget, detta samma dag som Umeå samlas för att gemensamt stå upp för öppenhet och demokrati.

Det gehör politiken tycks ha för effekter motsvaras i lika hög grad av konsekvens i den pågående stadsomvandlingen, där dimridåer, fulspel och politisk arrogans varit tröttsamt genomgående. Där ordningen varit den att ord om medskapande kommit in i processen samtidigt som grävskoporna, där pressmeddelanden och besynnerliga och motstridiga efterhandskonstruktioner till förklaringar framkvidits först när det börjat mullra bland folket. Där vi för många gånger nått det sorgliga konstaterande att demokratisk ordning fått ge vika för 2014-stress och privata krav och intressen.

Det finns tre stora stråk som man kan bekymras över i hur Umeås politiska klimat påverkar kulturlivet och också ansätter demokratiska värden. Till att börja med har vi det faktum att kulturen är det som ska motivera och legitimera expansion och tillväxt i staden – en utveckling spridd genom EU i hela Europa, men i Umeå förstås kraftigt påskyndat av 2014. Medan vi i Stockholm, Göteborg och Malmö ser högkonjunktur och framtidstro manifesteras av skyskrapor, är det i Umeå den offentliga kulturen som knyts till investeringarna. Vad detta på lång sikt gör med kulturlivet behöver vi inte fantisera eller spekulera kring, det räcker med att läsa kommunrevisionens granskning från i våras av den långsiktiga finansieringen av kulturverksamheten i Umeå – en dyster läsning där bara Kulturväven, för åren 2014 och 2015, beräknas spräcka kulturens budget med mer än 70 miljoner kronor. Detta i en rapport framlagd före beskeden om de gigantiska besparingar Umeå kommun står inför kommande år.

Det andra problemområdet hänger samman med det första och handlar om hur stadsutbyggnadens täta koppling till kulturlivet lägger hinder i vägen för en annan och viktig debatt om hur det lokala kulturlivet formas mot en ny nationell kulturpolitik och en tid av stora strukturella förändringar i kulturen. För att ta exemplet stadsbiblioteket, har i Umeå de viktiga frågorna om vad framtidens folkbibliotek ska vara, drunknat i den extremt infekterade debatten om själva flytten.
Betydelsefulla diskussioner om hur en hållbar kulturell infrastruktur ska byggas är alltså redan i utgångsläget insnärjda i stadsomvandlingsdebatten. Det förstärker en redan utsatt situation för kulturen, som för att stadigt kunna möta en ny tid skulle behöva ägna all kraft åt att formulera sig själv utan gammal barlast i form av andra debatters hårda polariseringar och gamla låsningar.

Det tredje problemstråket breder ut sig över ett lite större ideologiskt fält och rör hur Umeås politiska (o)ordning devalverar ord som medskapande och demokrati, hur de återkommande hoppen över skarvarna i den politiska processen äter upp förtroende.
Att avfärda den upprördhet många känner över Apberget med vanliga floskler om vänsterradikala bakåtsträvare är hånfullt både mot Umeåborna och mot demokratin. Ett grundtryggt kulturliv har sällan invändningar mot förändringar, temporära lösningar eller att behöva flytta runt lite i olika konstiga lokaler i en stad. Men just nu syns denna grundtrygghet vackla, i stället märks de vanliga symtomen som kommer av tappad tillit till politiken; en cynism och en hopplöshet. Just sådana känslor som i ett samhälle öppnar den sorts glapp och sprickor där olika slag av extremism gärna gror.
Ja – den effektfylla symboliken igen: extremismen, som politiker och Umeåbor i måndags gemensamt stod upp för vid den sista demonstrationen – åtminstone på ett tag – vid Apberget.

Umeås gator blev världens gator

Av , , Bli först att kommentera 5

Den solstinna och överjordiskt ljuva septemberdagen blev plötsligt kall och dov, någon kommer hem och säger; det var stökigt på stan, något nazistiskt, något värre än jag sett förut.
Någon ringer hem; de rör sig som soldater, de filmar oss när vi går förbi, de kommer inte att tveka i kamp.
I stökig livsbejakande torgträngsel plötsligt ett hot, en folkmassa går från lättjefulla lördagsflöden till att gruppera sig för strid. Staden håller andan för en stund.
Ibland händer saker som får en plats att stå helt vidöppen, bakåt mot historien men också mot Europa, världen. Historien bryter sig in på ovälkommet besök, som om den stått vid dörren och väntat. Någon skriver något på facebook – en uppmaning till Umeå, minns ditt bruna förflutna. Och demonstranterna på Umeås gator lånar drag av de mörkermän vi känner till, Breivik, lasermän, järnrörsmän. Bakom flaggor, flygblad och tumult på våra gator och torg lägger sig bilder av andra gator och torg, av den nynazistiska framryckning som vi sett på tv från Europa. Samma bilder som extremisterna också pekar ut för oss – se, nu är det er tur.

När världen öppnar sig och gör en plats till en geografisk och historisk brännpunkt – när Umeå för en stund blir slagfält för en större strid, när vindar hela vägen från ett kallare Europa drar genom vår stad – då är det i detta faktum, att spjällen för en stund står öppna – som vi också ska finna en kraftfull strategi att försvara demokrati och humanism på bredare front.
Nuet slåss ibland bäst utan historiska bojor och ett världsomfattande ansvar på axlarna – men ibland behöver hoppet och motståndet hämta styrka från ett större sammanhang.
När historien och världen för en stund väljer Umeå som scen, blir det samtidigt en öppning för oss att i vår egen stad bjuda motstånd mot större krafter än dem som visar sig på ett Rådhustorg under ett par timmar en septemberlördag.
I den stunden är Umeås gator hela världens gator, och kravet som ställs sträcker sig över tid och landsgränser: inga rasister ska här få gå.

Låt Stor-Stina följa med ut i Europa

Av , , Bli först att kommentera 9

Med norrsken i blick och kräsna och kapitalstarka européer i sikte avfyras startskottet för Caught by Umeå på fredag i Köpenhamn. Med en sinnrikt sammansatt blandning av pr, näringsliv, turistindustri och kulturinslag i vid mening ska 2014-turnén i samarbete med bland andra Visit Sweden och Umeå universitet marknadsföra inte bara Umeå utan hela det nordliga rummet och ja – det går inte att säga annat än att det är en ganska rättvisande bild som turnésällskapet förmedlar av vad kulturhuvudstadsprojektet handlar om. Vi har utvecklingstanken och det långsiktiga nätverksbygget, det medskapande i form av tävlingar på plats i de europeiska nedslagsorterna, vi har artister som ger samisk legitimitet – vi har till och med riktig is i följet.

Det är en snögnistrande och stjärnklar version av norrländsk kultur och innovationskraft som visas upp. Är den problematiskt? Nej, sett ur det marknadsföringsperspektiv som dikterar villkoren för det hela är den en dunderhit – Caught by Umeå säljer en vacker och på många vis riktig bild av det norrländska, en godbit för turisten men också en vision om en livsstil.
Att bilden utformats för att trigga samma köpstarka krafter som de vi nu ser ta Sápmi i bruk för sina mineraler, det är ett faktum av den tid vi lever i som vi bara får tugga i oss.
Men när den köpstarka blicken sveper över våra nejder behöver vi minnas att varje berättelse om Umeås kultur som formuleras – oavsett om den skrivs av ett pr-maskineri eller i långsammare och mer vardagsnära kulturella sammanhang – bidrar med sin del till en större självförståelse.
Just nu pågår kring 2014 i olika forum en sund och konstruktiv debatt som projektet behöver, om kulturellt bemäktigande av samer, av den unga fria kulturen – en diskussion som också flätar in sig i de stora ideologiska debatterna från senare år om representation och makt.
Den debatten hotas inte av en pr-turné, men den får en lite tyngre uppgift.
Innan själva konflikterna och sakfrågorna kan diskuteras måste den artificiella bilden av konsensus brytas, den som följer pr-logiken om att erbjuda ett solitt paket åt kunden. Innan samtalen om nyanserna kan beredas plats behöver den glansiga bilden av något sammanhållet norrländskt punkteras.

Enligt den ambition om långsiktig hållbarhet som 2014 handlar om tänker jag att det vore bra att vaccinera varje berättelse om Umeås kultur som nu skrivs, fler och i snabbare takt än någonsin. Det behöver bara handla om att rispa lite, inte blåsa till fullt krig men åtminstone erkänna en tänkbar förekomst av konflikt.
Inför turnéstart för Caught by Umeå kunde det handla om att utse ett andligt skyddshelgon som påminner om att räkna med det queera, det skeva, i varje sammanhang som ter sig helgjutet.
Och i den västerbottniska historien finner vi den självklara beskyddaren; Christina Chatarina Larsdotter, Stor-Stina, sameflickan från Malå som under 1800-talet väckte förundran med sin längd på 2,10 meter.
Hennes Europaresa påbörjades 1837 i Stockholm och efter att ha rekryterats av impressarion Wolfenstein till ett sällskap med naturens freaks, visades hon upp i Danmark, Frankrike, Tyskland, England och väckte förundran var hon kom.
Även Stor-Stina hade ekonomiska skäl för sin Europafärd – ersättningen för hennes medverkan på turnén skulle rädda familjen från svält. Men samtidigt som hennes roll i föreställningarna var att förbli passiv, stor och tyst utmanade hon i själva sin uppenbarelse föreställda bilder av det samiska, av det kvinnliga.
Det finns förstås en mörk baksida i Stor-Stinas livsöde, av rasbiologi och förtryck, men kraften och motståndet intill ska inte förminskas. Väl hemkommen tog denna omtalat intelligenta kvinna också i bruk den reva som det avvikande öppnade – hon köpte sig ett hemman, intog arenor som annars vore stängda.
Det är väl egentligen detta allt kokar ner till i frågor om makt och strukturer, att ta risporna i bruk. Att invända när konsensus förespeglas, att säga emot den som vill skrämma och hämma. Som Stor-Stina, när hon inför resan mot Europa får frågan av en reporter om hon inte är rädd för att växa ännu mer levererar det vidunderliga svaret:
– Åh, jag får väl plats i världen ändå.