Lilla hjärtat-rabaldret, Makode Lindes tårtskandal, Tintin-gate – kommer ni ihåg dessa debatter, hur de fördes i ilskna versaler på kultur- och debattsidor för något år sedan? Efter måndagens avslöjande i DN om den svenska registreringen av romer tittar man kanske plågat tillbaka på dessa kulturdebatter som konstruerade och poserande – en mer konstruktiv analys kunde vara att betraka dem som skummet på vågorna av det mörka hav av främlingsfientliga krafter som flödar genom Europa. Som trots allt viktiga uttryck för de stora frågor som Sverige har att hantera i framtiden.

Från ett 2012 där Lilla hjärtat blev barnet vi projicerade rasdebatt på, har vi nu verkliga barn, romska två- tre- tioåringar, att prata om.
Sveriges självbild som ett tolerant och öppet land är rejält tilltygad och inför det svenska valåret 2014 inskärps alltmer vikten av att främlingsfientlighet, representation och makt får vara de avgörande frågorna.
Därför är det oroande att konstatera i hur dåligt skick det offentliga debattklimatet befinner sig. Man kunde tycka att vi, som lever i den bästa av världar sett till möjligheter att föra ett konstruktivt och öppet offentligt samtal, skulle ha kommit längre. Men i stället för att bredda för nyanser och anstränga oss för att ta höjd eller nå djupen i samtalen, har vi med ny teknik skruvat åt stämningen i samtalsmiljön där det i dag handlar alltmer om VEM som talar och i andra hand om vad som sägs: ”ett slags digitalt VM i inkvisitorisk ordmärkning där begrepp, signaler och symboler blåses upp till gargantuanska proportioner”, sammanfattade Johan Hilton i DN förra veckan.

Det är en fullt logisk utveckling – hur ett hårt och snabbt samtalsklimat i sociala forum på nätet, arm i arm med den alltmer utbredda personkulten, pressar fram ett samtal där det handlar om snabb positionering och att slå hårt och slå först, snarare än att lyssna, reflektera och svara. Utvecklingen är ­parodisk och deprimerande; hur just de viktiga samtalen om identitetsfrågor och makt baklåser sig genom att gå in i personangrepp baserade på grupptillhörighet. I stället för att stanna kvar i den ideologiska debatten halkar samtalen ner till personangrepp. Vem är mest kränkt? Vem har rätt att uttala sig i just denna fråga? Vem har rätt att känna?
Så med en dagsdebatt som viner av yxiga rallarsvingar, var ska vi då söka oss för de fördjupade samtalen? Ja, litteraturen brukar vara ett bra svar på den frågan, men även denna utpost för den prövande hållningen och de sökande samtalen, präglas just nu av oroande tendenser på ökad gräns­bevakning.
Den sanningsdiskussion som följt på en ökad utgivning av journalistik i bokform, med allt fler debatt- och reportageböcker, är en bidragande del av utvecklingen – där krav på sanningshalt som ju helt befogat ska ställas på denna utgivning, olyckligt flutit ut över även skönlitteraturen.

Men den huvudsakliga konflikt som seglat upp handlar om vem som har rätt att skriva vad i litteraturen. Diskussionen om autencitet är återkommande i litteraturen men den har sedan en tid intensifierats och blivit mer hätsk. Tongivande har författaren Lidija Praizovic varit, som i våras uppmanade vit medelklass att sluta parasitera på förortens berättelse och som ihärdigt drivit den linje som underkänner författarens anspråk på att kunna skriva om allt.
Detta är i sig en fullt rimlig invändning – det vore ju väldigt märkligt om varje författare skulle kunna skriva trovärdigt från varje tänkbart mänskligt perspektiv Men att utifrån detta vilja stänga möjligheterna för litteraturen att göra sina försök att gå utanför det självupplevda – det är en konsekvens dragen i farlig riktning.
Vad den svenska litteraturen och debatten behöver är inte fler gränser utan färre – fler röster, fler försök till fördjupade gestaltningar av det mänskliga.
Den enda risk man tar med att försvara författarens försök att skriva utifrån en annan människas erfarenheter, är att det kan bli dålig och icke trovärdig litteratur.
Det andra alternativet, att stänga för ideologisk debatt om sådant som inte är självupplevt, är en livsfarlig väg att gå. I samma skede som vi upphör med att försöka leva oss in i en annan människas erfarenheter, ger vi också upp en del av demokratin.