Ljudet av visioner som faller

Av , , Bli först att kommentera 0
Hör ni smattret runt omkring er i höst? Nej, det är inget vanligt höstregn, utan ljudet av visioner som dunsar i marken + hösten 2013 är hösten då luftlätta moln av vackra kulturvisioner möter verklighetens kyliga luftströmmar och kondenseras till tunga kalla droppar.

En mörk hinna lägger sig över Umeås nya ljusa stenläggningar och det är just nu i området vid kajen som visionerna dunsar ner som hårdast: kring Väven, där en stor del av Umeås ödesfrågor om staden, demokratin och framtiden sedan en tid koncentrerats.

Fram till i höst har den offentliga debatten om Väven tvingats kvar i ideologiska och retoriska skikt, då de besvärande oklarheter som präglat processen effektivt bromsat möjligherna för att diskutera sakfrågor och faktiska konsekvenser av olika beslut. När realiteterna kring projektet Väven nu står klara är det sorgligt att behöva konstatera att de mörkaste farhågor som uttryckts från kulturlivet tycks besannas om ett pengaslukande hus som dränerar verksamheterna + i elfte timmen, för sent för omtag och helt enligt den bakvända ordning som präglat bygget.

Under processen har det alltjämt funnits en logistisk spricka mellan å ena sidan kulturnämndens löften om att inte verksamheterna ska bli lidande vid inträdet i Väven och å andra sidan den bild som gradvis blivit tydligare om motsatsen, om ökade kostnader som ställt upp sig som ett hot mot kulturverksamheterna.

I och med måndagens klubbade budget blev sprickan mellan de skilda framtidsprofetiorna med ens oöverbryggbar + att kulturverksamheterna inte kommer att känna av kraftigt fördyrade kostnader är inte längre trovärdigt. Vi befinner oss nu i ett ekonomisk läge där det enda kulturnämnden egentligen kan göra för av slippa ta till drastiska åtgärder som indragningar av festivalstöd eller nedläggningar av närbibliotek, är att kraftigt begränsa öppettiderna i Vävens kulturverksamheter + i båda lägen förlorar kulturen.

Genom 2014 kan kulturlivet sannolikt hanka sig fram + bakom kulisserna pågår enligt uppgift ett febrilt lappande och lagande för att med hjälp av 2014-pengar skyla över hålen + men från 2015 lär de nya hårda villkor som Väven anlägger för kulturlivet bli kännbara.

Kulturhusbyggen kantas enligt traditionen alltid av stridigheter + ska så vara, det ingår i den hälsosamma ordningen både för stadsbyggnadsprocesser och för kulturverksamheter som med rätta bör vara på sin vakt vid strukturella förändringar och byten av arenor.

Blickar vi norrut mot Luleå, som invigde sitt nya kulturhus 2007, hördes samma kritiska röster där som i Umeå + om fördyringar och om ett hus som skulle dränera kulturlivet.

I dag kan Luleå sammanfatta ett gott resultat, bygget blev färdigt i tid, kostnaderna hölls inom budgetramarna, kulturlivet fick ett uppsving + “värt varenda krona” enligt både kulturchef, medborgare och forskare som närstuderat processen.

Två avgörande skillnader gör att Väven i Umeå aldrig kunnat göra anspråk på samma dramaturgi som ledde till framgångssagan i Luleå. Dels ägarformen, där Umeå – till skillnad från det kommunägda huset i Luleå slutit ett unikt avtal med en kommersiell aktör, dels att kulturhusbygget i Luleå föranleddes av ett reellt behov av nya lokaler, till skillnad från i Umeå, där politiska uppgörelser underblåsta av 2014-yra snarare än lokalbehov lade grunden för Väven.

Det finns mycket i Umeå jag känner mig glad och stolt över + just nu handlar det framför allt om människor jag möter i kulturlivet som outtröttligt bär upp verksamheterna, kör vidare på fulla växlar, tjurigt, hoppfullt. Det är dem jag lyfter fram när jag utåt marknadsför Umeå som stad.

Frågar någon om vad bygget på kajen handlar om däremot, då orkar jag sällan ta diskussionen vidare.

Jag svarar med den replik som enligt de vassaste Väven-kritikerna lär ha yttrats bakom stängda dörrar under byggprocessen: Det blir ett hotell, med kultur i lobbyn.

Bli först att kommentera

Haltande jämförelse av Riedl

Av , , Bli först att kommentera 4

Edward Riedl kommenterar min krönika om Utopia på sin blogg, svarar här:

Huvudpoängen i min krönika om Utopia och kommersialiseringen av det offentliga rummet är att belysa begreppsförvirringen som kommer med new public management-fenomenet – den utveckling där Edward Riedls eget parti varit drivande, som handlar om hur offentliga verksamheter, skolor, vård, universitet, i allt högre grad drivs som företag.
En utveckling som också smittar i motsatt riktning, där kommersiella aktörer börjar klä sig i mjuka värdeord och lansera sig som ”mötesplatser”, erbjuda ”upplevelser”.

Att Riedl efterfrågar självironi sett till det faktum att VK+ lanseras samtidigt som denna krönika publicerades, är därför en lite haltande koppling – men ändå ett bra och betryggande betyg på att VK uppfattas som en viktig del av det offentliga rummet.
Däremot är det förvånande att han tar till begrepp som ”stänga ner”, om en satsning som innebär att mer material än någonsin förr kommer ut på nätet, utan kostnad för prenumeranter och för en högst rimlig summa för den som bara vill få tillgång till allt digitalt material. En stor del av åsiktsmaterialet förblir dessutom fritt just på grund av tidningens opinionsbildande uppdrag, så att även den som inte vill betala kan ta del av debatten.

För de flesta är inte summan något problem, det handlar mer om princip-frågan; åsikten att journalistik ska vara gratis. En märklig hållning som man kan sätta i relation till hur de flesta å andra sidan anser det självklart att det kostar pengar att sätta upp en teaterföreställning, eller skapa konst. Demokratin behöver journalistik som har resurser nog för att göra grävjobben, analyserna, de stora granskningarna – en ekonomiskt pressad journalistik blir ytligare, mindre kritisk. Går man med på den logiken har jag svårt att se hur 6 kronor per dag, vilket är vad en digital prenumeration och tillgång till VK+ kostar, kan vara alltför kännbart.

Bli först att kommentera

Sagan om staden och kunden

Av , , Bli först att kommentera 1

I eftertankens krassa sken kan vi väl unna oss att medge att vi blev lite uppsnurrade – lite blåsta. För så här veckan efter; ur marknadsföringssynpunkt var ju den sagoberättelse som nya gallerian i Umeå presenterade sig med, som spreds löpeldssnabbt, parodierades, recenserades – sällsynt lyckad. Varumärket bars fram – visst, på en flodvåg av spe och hån – men oavsett inramning fanns under ett par dagar Utopia i allas ­facebookflöden.
Egentligen gjorde vi det lite väl enkelt för kampanjkläckarna. Den svulstiga kitschberättelsen om Utopia gjorde ju våld på begreppet storytelling med så sällsynt skådad blodtörst (”tolkiennorrland” och ”rollspelsfantasylappland” var epitet som Erik Jonsson träffande beskrev eländet med i sin analys i radio) att det hela kunde ha fått lämnas att självförbränna av dålig smak.
Lägg därtill det klichéartade i shoppinggallerian som symbol för den intellektuella nollpunkten i en stadsmiljö, hur enkelt det är för kulturvänstern att slentrianhata hela galleriabegreppet – och den rimliga reaktionen på pr-grejen framstår som en liten trött suck och inte så mycket mer.
Men – i det höga spänningsläge som råder i Umeå blir varje rörelse just nu tolkad till ideologi. Och så måste vi nog också ha det under den smärtsamma process det innebär att genomleva en stadsomvandling. Kommentarerna behöver få ta i från magen och vara just uppförstorade och känslomässiga. Svara svulstigt på svulstiga händelser.
Och Utopias storytelling-kampanj må ur alla aspekter vara en pinsamhet vi gärna snabbt kunde få glömma, men som berättelse om stad och ideologi är den ett litet mästerverk – bättre än vilken debattext som helst skildrar den nämligen den crossdressing och de förskjutningar av utrymmen som just nu äger rum i stadsrummet, där Umeå bara är en del av en bredare förändring.
Det handlar om hur offentliga ytor minskar medan privata ökar, men också om ett nytt språkbruk och en ny ideologisk uppmärkning av stadsrummet.
Att en stad behöver säkra en viss andel offentliga ytor för att behålla sin intellektuella värdighet, sin mångfald och demokratiska dimension är något det råder konsensus kring. Åtminstone i teorin går både politiker, marknad och medborgare med på överenskommelsen om att en viss kritisk yta behövs för möten, för det oplanerade, för icke-kommers.
Så vad händer när intressen börjar trängas i stadsrummet, när det gäller att vinna legitimitet åt sitt anspråk på utrymme? Ja, det är vid denna tidpunkt som förklädnadsleken börjar, det är vid detta kritiska skede som butiksgallerior börjar försöka norpa åt sig av den demokratiska hårdvalutan i stadsmiljön. Det är här som kommersiella intressen börjar prata om shopping som upplevelser, om butiker som mötesplatser.

Det som gör denna kommersiella strategi så obehaglig är den utveckling som samtidigt sker inom de offentliga sfärerna till följd av den bredare privatisering som pågår, där hela bildningsbegreppet, hela kulturen alltmer styckas upp i säljbara enheter – där skolor och bibliotek arbetar efter målgrupper mer än kunskaps-
ambitioner.
Med förvillande lika röster skriker i dag både shoppinggallerior och bibliotek ut sina lockrop om Upplevelser! Mötesplatser!
Utrymmet krymper, var du än rör dig är du i första hand en kund.
Hur det påverkar oss på djupet och i förlängningen?
Ja, återskapa känslan du har en januarieftermiddag när du går in i en butik i väntan på bussen. Du vill inte köpa något, men det är svinkallt utomhus och för att smälta in
i miljön medan du värmer dig, agerar du som den gode kunden. Börjar nypa i kläder, lyfta på parfymflaskor – värdera.
Den stunden och den känslan är vad som lägger sig som ett finmaskigt nät över en stad – det är vad som händer: en hopplöshet och en kyla som växer mellan människor som aldrig får vila från pressen att agera som om man tänkte köpa något.

Bli först att kommentera

Kulturbudget som lånar av framtiden

Av , , Bli först att kommentera 1

Att investera i kultur kan liknas vid att bygga broar ut i dimman och hoppas på att komma fram till ett nytt land – utdelningen kommer med fördröjning och är aldrig garanterad eller direkt mätbar, det krävs mod och hopp, tid och pengar. Umeå kulturhuvudstadssatsning skulle enligt denna metafor kunna ses som en autostrada rakt ut på öppet hav – en bred väg som byggs, i rasande hastighet och med extremt höga insatser, men mot platser av välstånd som enligt politikers och näringslivs samlade bedömning kommer att vänta.
En bit ut från land på den åttafiliga 2014-vägen börjar nu två faktorer – stundande ­valår i kombination med en snäv kommunekonomi – mer påtagligt förändra förutsättningarna för byggprojektet och det är vid dessa vi får svaren på hur de politiska prioriteringarna ser ut i praktiken. Ska vägen tillåtas smalna av, ska man pausa – eller byggs det vidare mot visionerna med gott mod och insatser lånade av framtiden?
I den budget som S och V i veckan presenterade valde man den sistnämnda strategin, samtidigt framstod budgetförslaget dåligt matchat mot kulturhuvudstadsprojektet; plötsligt en påtaglig kortsiktighet i hela den offentliga retorikens prat om kulturhuvudstadssatsningen, i ny kontrast till de långsiktiga ambitioner som annars lyfts fram – och därtill en för kulturens del snäv budget.

En av de stora enskilda kultursatsningarna är det Kvinnohistoriska museet, projektet som hängde löst i tjänstemannaförslaget från i våras men som alltså kvarstår i planeringen. Med ny chef och luften rensad från tidigare konflikter ser projektet visserligen mer ­lovande ut än förr – men den extremt tuffa tidspressen och den oförändrade höga kostnaden på 8 miljoner kronor per år för verksamheten står i alltför stark kontrast till den övriga karga kulturbudgeten för att man ska kunna betraka det Kvinnohistoriska museet som annat än en pant för att behålla enighet inför valår.
Budgeten gav också förväntat dystra besked om kommunernas stöd till institutionerna – varken Västerbottens museum eller Norrlandsoperan får mer än en standarduppräkning av anslagen och inget i regionens ekonomiska läge talar för att detta kommer att ändras när ägarnas insatser ska jämkas samman.
Konsekvenser av det blir bland annat att Norrlandsoperans trängda ekonomiska situation kvarstår, med den nyligen påtalade risken om krympta program alltjämt överhängande och stora renoveringsbehov som lär fördröjas ytterligare.
För ­Västerbottens museum innebär icke-satsandet sannolikt att planeringen för Sune Jonsson-centrat fortsatt får jobba enligt b-planer och inte kan ta höjd för att bli det nationella dokumentärfotografiska centra med full verksamhet i gång som 2014 lanserar som en del i programmet.

Också för kulturnämnden väntar besparingar – inte i den blodiga storleksordning på mångmiljonbelopp som hoten talade om i våras, men dock en minskning på 200 000 kronor. Ingen larm-summa förvisso, men en bantning som går i motsatt riktning mot sammanfattningen som presenterades i den revisionsrapport som gjordes i våras av den långsiktiga kulturverksamheten i Umeå, vilken bland annat inskärpte vikten av att gradvis under åren 2012–2014 öka kulturnämndens grundfinansiering för att inte tappet ska bli för stort efter 2014, när den kulturhuvudstadsförstärkta budgeten försvinner.
Dessa mindre klädsamma besparingar döljs dock väl i det stabila 2014-program som redan är säkrat och som hela vägen fram till valet nästa höst kommer att kunna skänka guldglans åt de styrande partiernas visade kulturambitioner. Festen 2014 kommer att bli av, men därefter ser det kämpigt ut – ett fint och starkt program som skapats med tillfällig förstärkning maskerar en erosion inom verksamheterna vars konsekvenser ingen politiker, inför valår och med ett kulturår att genomföra, varken vill eller orkar tala om.
Återigen kortsiktigheten, den som i hårda tider är så lätt att hemfalla åt.

Bli först att kommentera

Små pojkars behov av läsande män

Av , , 1 kommentar 3

Från en ung man i min närhet kom häromdagen en av de där frågorna som alla barn någon gång ställer till en äldre person i sin närhet: Varför gråter inte vuxna?
Frågan om vuxengråten brukar i regel, när barnet som oftast kunnat påminna sig kvinnliga gråtreferenser, landa i det mer specifika; avsaknaden av den manliga gråten. Så också denna gång och den fråga barnet snävar in sig till: ”Varför gråter inte pappor?” öppnar sig nu mellan oss.
Man borde ju ha rutinsvar på de här standardfrågorna från barn, men denna om pappa-gråten förblir med sin tusenåriga last av komplicerade och begränsande manlighetsnormer alltjämt för stor och svår. Så i stället för ett tydligt svar blir det en uppgiven näve knuten i tysthet och en önskan sänd i riktning mot framtiden om att åtminstone dagens små pojkar ska få växa upp till gråtande män.
Denna önskan kan te sig banal och baserad på en gravt förenklad idé om känslornas logik, men utifrån det vi vet om gråtens och empatins samband, det vi vet om goda förebilders betydelse för emotionell utveckling och det som den senaste tidens uppmärksammade våldtäktsdomar påmint om i fråga om vilka manlighetsnormer som ännu råder – ja, då låter sig denna längtan efter manlig gråt ändå ganska smidigt förklaras.
I ett vidgat manlighetsbegrepp har gråten ett vackert symbolvärde, hur den behöver få sippra fram och bana nya vägar för pojkar att bli män, med droppens kraft mot stenen urholka och demolera den modell där alternativet att bygga manlighet genom att i grupp utöva sexuell makt kan få ingå. Världen och alla små pojkar behöver de gråtande männen.

En annan kategori män som också förtvivlat saknas bland manlighetsförebilder, och som i Nobeltider kan passa på att uppmärksammas, är de läsande männen – viktiga i det nya manlighetsprojektet och liksom gråtarna en grupp med potential att bygga empati: med litteraturens hjälp.
Att vi skulle bli bättre människor av att läsa böcker är en slarvig sanning man gärna drar till med till litteraturens försvar, men i förra veckan kom en amerikansk studie som bevisar att läsning faktiskt gör oss mer benägna att kunna sätta oss in i andras känslor. Och det är finlitteraturen som ger den empatiska effekten, läsning av litteraturprisvinnande författare gjorde försökspersonerna i denna grupp mer inkännande än dem som läst faktaböcker eller populärlitteratur från topplistorna.
Visst, man kan ifrågasätta den trots allt lite kliniska litteratursynen i en studie av denna karaktär, men det finns två sympatiska spår i den. Det ena rör hur resultatet betonar en bredare mänsklig vinning i läsandet, hur läsning skulle kunna bidra till en bättre och mer inkännande värld helt enkelt. Annars brukar det i läspropaganda ofta handla om att framställa läsningens positiva effekter i termer av att kunna tillägna sig ett språk och ta samhället i bruk, vilket intill den demokratiska dimensionen också bär på en hårdare och instrumentell syn på läsning, som ett medel för att nå makt.
Det andra tilltalande med studien är hur kvalitetsaspekten vävs in, bekräftelsen på att vi med fog kan prata om god och dålig litteratur, vilket känns befriande i tider då topplistorna inte minst för barnlitteratur blir alltmer enahanda och där mantrat om att ”all läsning är bra läsning” blir alltmer enträget ju mer statistiken över ungas läsning går ner.

I de åtgärder som nu sätts in från statligt håll för att rädda en läsande generation är denna kvalitetsaspekt viktig att ha med – ett krav som följer samma logik som gör att vi inte skulle acceptera att ett barn proppar i sig chips med argumentet att “det är ju grönsaker i alla fall”. Barn behöver läsa bra böcker, näringsrik litteratur som bygger empati och mänsklighet.
Men ytterst avgörande för den framtida läsningen är förebilderna – att männen, vars läsning nu är nere på hälften av kvinnors, träder fram som läsande varelser, att de inför sina söner manifesterar själva läsakten som en bärande del i manligheten – lika självklar som gråten.

1 kommentar

Daum-beslutet historiskt cyniskt

Av , , 1 kommentar 8

För det norrländska kulturarvet har dagens datum, den 2 oktober, under de senaste månaderna stått som ett ödesdatum: den utsatta dag då det formella beslutet skulle tas om nedläggning av Dialekt-, ortsnamns- och folkminnesarkivet Daum:s verksamhet i Umeå och en flytt av arkiven i både Umeå och Lund till Uppsala, ett besked som slog ner med chockverkan strax före sommaren.
Gången i processen har varit dunkel – hur förslaget om verksamhetens radikala förändringar rekordsnabbt omvandlades till beslut utan att förankras eller diskuteras med sakkunniga eller berörda parter – och en extern granskning pågår just nu av en arbetstagarkonsult som utreder beslutsgången, vilket frigjort ett par veckor innan slutgiltigt beslut fattas.
Men hoppet är minst sagt flämtande om en fortsatt verksamhet i Umeå och regeringens kulturbudget gav föga framtidstro. De 3 miljoner som Institutet för språk och folkminnen, Sofi, fick i höjt anslag, kommer enligt generaldirektör Ingrid Johansson Linds kommentar till SR:s Kulturnytt inte att komma Daum till del, då ingen språkvårdande verksamhet för vilken pengarna avsatts, anses bedrivas i Umeå – att minoritetsspråket meänkieli har sitt arkiv
i Umeå är inget som förändrar läget, verksamheten räknas inte som språkvårdande.

En nedläggning av Daum i Umeå skulle vara historisk på många vis och ur varje vinkel betraktat sällsynt i sin cynism och tondövhet för kulturella långsiktiga värden. Den bredaste och mest allvarliga kritiken som kan riktas mot flytten av arkiven är förstås den totala kulturpolitiska inkonsekvens detta skulle uppvisa – ett beslut helt i strid med alla uttalade kulturpolitiska mål om medborgarperspektiv, en rättvis regional fördelning och ett tillgängliggjort kulturarv, därtill också motsägelsefullt gentemot Sofi:s egna utfästelser om regional förstärkning.
Unikt i Daum-frågan är också proportionerna mellan verksamhetens lilla men kompakta storlek och de konsekvenser en nedläggning skulle få – under sommarens breda proteststorm har såväl forskare och kulturinstitutioner som politiker på alla nivåer, gemensamt tecknat en konsekvensanalys av en flytt som visar på både djupa kulturella och ekonomiska skador. Lika samlat och massivt som motståndet varit, lika undfallande har kulturministern förhållit sig och svarat med oförstående plattityder på välargumenterad kritik.

Regeringens och kulturministerns hållning i frågan om Daum är på inget vis förvånande utan kännetecknande för den ordning som varit rådande genom hela den kulturpolitiska reform som under nuvarande regering genomförts, där en dissonans alltjämt präglat förhållandet mellan vad som uttalats om regional förstärkning och vad som kommit regionerna till del i reda pengar.
Regeringens kultursatsningar i 2014 års budget gav en god bild av arbetsmetoden; retorik på hög nivå, tal om satsningar när det i stället handlat om öronmärkningar av pengar
i redan ansträngda budgetar, en liten klädsam uppräkning av anslagen för att kratta inför valår.
Budskapet från regeringen till regionerna blir genom den förda kulturpolitiken – klara er bäst ni kan. Och för Daums del med tillägget; men glöm inte att makten ligger söderut, att staten ibland kan vilja hämta hem vinsten.
Nedläggningen av Daum bär på så vis nära släktskap med de djupa smärtstråken som pågående gruvkonflikter blottlagt i hela Norrlandsfrågan, där en bild av Norrland som råvarubank på nytt gör sig gällande – plågsamt föråldrad kan man tycka, men genom nya besked om allt från kulturarv till infrastruktur åter tätt uppspikad mot samtiden.
Förbindelserna verkar förvisso vara avskurna, men ett Lidmanskt vrål riktat söderut har sällan känts så akut efterlängtat.
En krönika bör alltid sträva efter ett tjusigt slut – gärna en tonartshöjning, eller om man tecknar med dova toner, åtminstone med ett blänk i svärtan. Men i denna fråga finner jag inget att nyttja för sådan slutkläm – den här texten får således sluta ton i ton med den förda kulturpolitiken av i dag; i avsaknad av ideologisk stuns, blek och cynisk.

1 kommentar