För det norrländska kulturarvet har dagens datum, den 2 oktober, under de senaste månaderna stått som ett ödesdatum: den utsatta dag då det formella beslutet skulle tas om nedläggning av Dialekt-, ortsnamns- och folkminnesarkivet Daum:s verksamhet i Umeå och en flytt av arkiven i både Umeå och Lund till Uppsala, ett besked som slog ner med chockverkan strax före sommaren.
Gången i processen har varit dunkel – hur förslaget om verksamhetens radikala förändringar rekordsnabbt omvandlades till beslut utan att förankras eller diskuteras med sakkunniga eller berörda parter – och en extern granskning pågår just nu av en arbetstagarkonsult som utreder beslutsgången, vilket frigjort ett par veckor innan slutgiltigt beslut fattas.
Men hoppet är minst sagt flämtande om en fortsatt verksamhet i Umeå och regeringens kulturbudget gav föga framtidstro. De 3 miljoner som Institutet för språk och folkminnen, Sofi, fick i höjt anslag, kommer enligt generaldirektör Ingrid Johansson Linds kommentar till SR:s Kulturnytt inte att komma Daum till del, då ingen språkvårdande verksamhet för vilken pengarna avsatts, anses bedrivas i Umeå – att minoritetsspråket meänkieli har sitt arkiv
i Umeå är inget som förändrar läget, verksamheten räknas inte som språkvårdande.

En nedläggning av Daum i Umeå skulle vara historisk på många vis och ur varje vinkel betraktat sällsynt i sin cynism och tondövhet för kulturella långsiktiga värden. Den bredaste och mest allvarliga kritiken som kan riktas mot flytten av arkiven är förstås den totala kulturpolitiska inkonsekvens detta skulle uppvisa – ett beslut helt i strid med alla uttalade kulturpolitiska mål om medborgarperspektiv, en rättvis regional fördelning och ett tillgängliggjort kulturarv, därtill också motsägelsefullt gentemot Sofi:s egna utfästelser om regional förstärkning.
Unikt i Daum-frågan är också proportionerna mellan verksamhetens lilla men kompakta storlek och de konsekvenser en nedläggning skulle få – under sommarens breda proteststorm har såväl forskare och kulturinstitutioner som politiker på alla nivåer, gemensamt tecknat en konsekvensanalys av en flytt som visar på både djupa kulturella och ekonomiska skador. Lika samlat och massivt som motståndet varit, lika undfallande har kulturministern förhållit sig och svarat med oförstående plattityder på välargumenterad kritik.

Regeringens och kulturministerns hållning i frågan om Daum är på inget vis förvånande utan kännetecknande för den ordning som varit rådande genom hela den kulturpolitiska reform som under nuvarande regering genomförts, där en dissonans alltjämt präglat förhållandet mellan vad som uttalats om regional förstärkning och vad som kommit regionerna till del i reda pengar.
Regeringens kultursatsningar i 2014 års budget gav en god bild av arbetsmetoden; retorik på hög nivå, tal om satsningar när det i stället handlat om öronmärkningar av pengar
i redan ansträngda budgetar, en liten klädsam uppräkning av anslagen för att kratta inför valår.
Budskapet från regeringen till regionerna blir genom den förda kulturpolitiken – klara er bäst ni kan. Och för Daums del med tillägget; men glöm inte att makten ligger söderut, att staten ibland kan vilja hämta hem vinsten.
Nedläggningen av Daum bär på så vis nära släktskap med de djupa smärtstråken som pågående gruvkonflikter blottlagt i hela Norrlandsfrågan, där en bild av Norrland som råvarubank på nytt gör sig gällande – plågsamt föråldrad kan man tycka, men genom nya besked om allt från kulturarv till infrastruktur åter tätt uppspikad mot samtiden.
Förbindelserna verkar förvisso vara avskurna, men ett Lidmanskt vrål riktat söderut har sällan känts så akut efterlängtat.
En krönika bör alltid sträva efter ett tjusigt slut – gärna en tonartshöjning, eller om man tecknar med dova toner, åtminstone med ett blänk i svärtan. Men i denna fråga finner jag inget att nyttja för sådan slutkläm – den här texten får således sluta ton i ton med den förda kulturpolitiken av i dag; i avsaknad av ideologisk stuns, blek och cynisk.