Från en ung man i min närhet kom häromdagen en av de där frågorna som alla barn någon gång ställer till en äldre person i sin närhet: Varför gråter inte vuxna?
Frågan om vuxengråten brukar i regel, när barnet som oftast kunnat påminna sig kvinnliga gråtreferenser, landa i det mer specifika; avsaknaden av den manliga gråten. Så också denna gång och den fråga barnet snävar in sig till: ”Varför gråter inte pappor?” öppnar sig nu mellan oss.
Man borde ju ha rutinsvar på de här standardfrågorna från barn, men denna om pappa-gråten förblir med sin tusenåriga last av komplicerade och begränsande manlighetsnormer alltjämt för stor och svår. Så i stället för ett tydligt svar blir det en uppgiven näve knuten i tysthet och en önskan sänd i riktning mot framtiden om att åtminstone dagens små pojkar ska få växa upp till gråtande män.
Denna önskan kan te sig banal och baserad på en gravt förenklad idé om känslornas logik, men utifrån det vi vet om gråtens och empatins samband, det vi vet om goda förebilders betydelse för emotionell utveckling och det som den senaste tidens uppmärksammade våldtäktsdomar påmint om i fråga om vilka manlighetsnormer som ännu råder – ja, då låter sig denna längtan efter manlig gråt ändå ganska smidigt förklaras.
I ett vidgat manlighetsbegrepp har gråten ett vackert symbolvärde, hur den behöver få sippra fram och bana nya vägar för pojkar att bli män, med droppens kraft mot stenen urholka och demolera den modell där alternativet att bygga manlighet genom att i grupp utöva sexuell makt kan få ingå. Världen och alla små pojkar behöver de gråtande männen.

En annan kategori män som också förtvivlat saknas bland manlighetsförebilder, och som i Nobeltider kan passa på att uppmärksammas, är de läsande männen – viktiga i det nya manlighetsprojektet och liksom gråtarna en grupp med potential att bygga empati: med litteraturens hjälp.
Att vi skulle bli bättre människor av att läsa böcker är en slarvig sanning man gärna drar till med till litteraturens försvar, men i förra veckan kom en amerikansk studie som bevisar att läsning faktiskt gör oss mer benägna att kunna sätta oss in i andras känslor. Och det är finlitteraturen som ger den empatiska effekten, läsning av litteraturprisvinnande författare gjorde försökspersonerna i denna grupp mer inkännande än dem som läst faktaböcker eller populärlitteratur från topplistorna.
Visst, man kan ifrågasätta den trots allt lite kliniska litteratursynen i en studie av denna karaktär, men det finns två sympatiska spår i den. Det ena rör hur resultatet betonar en bredare mänsklig vinning i läsandet, hur läsning skulle kunna bidra till en bättre och mer inkännande värld helt enkelt. Annars brukar det i läspropaganda ofta handla om att framställa läsningens positiva effekter i termer av att kunna tillägna sig ett språk och ta samhället i bruk, vilket intill den demokratiska dimensionen också bär på en hårdare och instrumentell syn på läsning, som ett medel för att nå makt.
Det andra tilltalande med studien är hur kvalitetsaspekten vävs in, bekräftelsen på att vi med fog kan prata om god och dålig litteratur, vilket känns befriande i tider då topplistorna inte minst för barnlitteratur blir alltmer enahanda och där mantrat om att ”all läsning är bra läsning” blir alltmer enträget ju mer statistiken över ungas läsning går ner.

I de åtgärder som nu sätts in från statligt håll för att rädda en läsande generation är denna kvalitetsaspekt viktig att ha med – ett krav som följer samma logik som gör att vi inte skulle acceptera att ett barn proppar i sig chips med argumentet att “det är ju grönsaker i alla fall”. Barn behöver läsa bra böcker, näringsrik litteratur som bygger empati och mänsklighet.
Men ytterst avgörande för den framtida läsningen är förebilderna – att männen, vars läsning nu är nere på hälften av kvinnors, träder fram som läsande varelser, att de inför sina söner manifesterar själva läsakten som en bärande del i manligheten – lika självklar som gråten.