I eftertankens krassa sken kan vi väl unna oss att medge att vi blev lite uppsnurrade – lite blåsta. För så här veckan efter; ur marknadsföringssynpunkt var ju den sagoberättelse som nya gallerian i Umeå presenterade sig med, som spreds löpeldssnabbt, parodierades, recenserades – sällsynt lyckad. Varumärket bars fram – visst, på en flodvåg av spe och hån – men oavsett inramning fanns under ett par dagar Utopia i allas ­facebookflöden.
Egentligen gjorde vi det lite väl enkelt för kampanjkläckarna. Den svulstiga kitschberättelsen om Utopia gjorde ju våld på begreppet storytelling med så sällsynt skådad blodtörst (”tolkiennorrland” och ”rollspelsfantasylappland” var epitet som Erik Jonsson träffande beskrev eländet med i sin analys i radio) att det hela kunde ha fått lämnas att självförbränna av dålig smak.
Lägg därtill det klichéartade i shoppinggallerian som symbol för den intellektuella nollpunkten i en stadsmiljö, hur enkelt det är för kulturvänstern att slentrianhata hela galleriabegreppet – och den rimliga reaktionen på pr-grejen framstår som en liten trött suck och inte så mycket mer.
Men – i det höga spänningsläge som råder i Umeå blir varje rörelse just nu tolkad till ideologi. Och så måste vi nog också ha det under den smärtsamma process det innebär att genomleva en stadsomvandling. Kommentarerna behöver få ta i från magen och vara just uppförstorade och känslomässiga. Svara svulstigt på svulstiga händelser.
Och Utopias storytelling-kampanj må ur alla aspekter vara en pinsamhet vi gärna snabbt kunde få glömma, men som berättelse om stad och ideologi är den ett litet mästerverk – bättre än vilken debattext som helst skildrar den nämligen den crossdressing och de förskjutningar av utrymmen som just nu äger rum i stadsrummet, där Umeå bara är en del av en bredare förändring.
Det handlar om hur offentliga ytor minskar medan privata ökar, men också om ett nytt språkbruk och en ny ideologisk uppmärkning av stadsrummet.
Att en stad behöver säkra en viss andel offentliga ytor för att behålla sin intellektuella värdighet, sin mångfald och demokratiska dimension är något det råder konsensus kring. Åtminstone i teorin går både politiker, marknad och medborgare med på överenskommelsen om att en viss kritisk yta behövs för möten, för det oplanerade, för icke-kommers.
Så vad händer när intressen börjar trängas i stadsrummet, när det gäller att vinna legitimitet åt sitt anspråk på utrymme? Ja, det är vid denna tidpunkt som förklädnadsleken börjar, det är vid detta kritiska skede som butiksgallerior börjar försöka norpa åt sig av den demokratiska hårdvalutan i stadsmiljön. Det är här som kommersiella intressen börjar prata om shopping som upplevelser, om butiker som mötesplatser.

Det som gör denna kommersiella strategi så obehaglig är den utveckling som samtidigt sker inom de offentliga sfärerna till följd av den bredare privatisering som pågår, där hela bildningsbegreppet, hela kulturen alltmer styckas upp i säljbara enheter – där skolor och bibliotek arbetar efter målgrupper mer än kunskaps-
ambitioner.
Med förvillande lika röster skriker i dag både shoppinggallerior och bibliotek ut sina lockrop om Upplevelser! Mötesplatser!
Utrymmet krymper, var du än rör dig är du i första hand en kund.
Hur det påverkar oss på djupet och i förlängningen?
Ja, återskapa känslan du har en januarieftermiddag när du går in i en butik i väntan på bussen. Du vill inte köpa något, men det är svinkallt utomhus och för att smälta in
i miljön medan du värmer dig, agerar du som den gode kunden. Börjar nypa i kläder, lyfta på parfymflaskor – värdera.
Den stunden och den känslan är vad som lägger sig som ett finmaskigt nät över en stad – det är vad som händer: en hopplöshet och en kyla som växer mellan människor som aldrig får vila från pressen att agera som om man tänkte köpa något.