Edward Riedl kommenterar min krönika om Utopia på sin blogg, svarar här:

Huvudpoängen i min krönika om Utopia och kommersialiseringen av det offentliga rummet är att belysa begreppsförvirringen som kommer med new public management-fenomenet – den utveckling där Edward Riedls eget parti varit drivande, som handlar om hur offentliga verksamheter, skolor, vård, universitet, i allt högre grad drivs som företag.
En utveckling som också smittar i motsatt riktning, där kommersiella aktörer börjar klä sig i mjuka värdeord och lansera sig som ”mötesplatser”, erbjuda ”upplevelser”.

Att Riedl efterfrågar självironi sett till det faktum att VK+ lanseras samtidigt som denna krönika publicerades, är därför en lite haltande koppling – men ändå ett bra och betryggande betyg på att VK uppfattas som en viktig del av det offentliga rummet.
Däremot är det förvånande att han tar till begrepp som ”stänga ner”, om en satsning som innebär att mer material än någonsin förr kommer ut på nätet, utan kostnad för prenumeranter och för en högst rimlig summa för den som bara vill få tillgång till allt digitalt material. En stor del av åsiktsmaterialet förblir dessutom fritt just på grund av tidningens opinionsbildande uppdrag, så att även den som inte vill betala kan ta del av debatten.

För de flesta är inte summan något problem, det handlar mer om princip-frågan; åsikten att journalistik ska vara gratis. En märklig hållning som man kan sätta i relation till hur de flesta å andra sidan anser det självklart att det kostar pengar att sätta upp en teaterföreställning, eller skapa konst. Demokratin behöver journalistik som har resurser nog för att göra grävjobben, analyserna, de stora granskningarna – en ekonomiskt pressad journalistik blir ytligare, mindre kritisk. Går man med på den logiken har jag svårt att se hur 6 kronor per dag, vilket är vad en digital prenumeration och tillgång till VK+ kostar, kan vara alltför kännbart.