En mörk hinna lägger sig över Umeås nya ljusa stenläggningar och det är just nu i området vid kajen som visionerna dunsar ner som hårdast: kring Väven, där en stor del av Umeås ödesfrågor om staden, demokratin och framtiden sedan en tid koncentrerats.

Fram till i höst har den offentliga debatten om Väven tvingats kvar i ideologiska och retoriska skikt, då de besvärande oklarheter som präglat processen effektivt bromsat möjligherna för att diskutera sakfrågor och faktiska konsekvenser av olika beslut. När realiteterna kring projektet Väven nu står klara är det sorgligt att behöva konstatera att de mörkaste farhågor som uttryckts från kulturlivet tycks besannas om ett pengaslukande hus som dränerar verksamheterna + i elfte timmen, för sent för omtag och helt enligt den bakvända ordning som präglat bygget.

Under processen har det alltjämt funnits en logistisk spricka mellan å ena sidan kulturnämndens löften om att inte verksamheterna ska bli lidande vid inträdet i Väven och å andra sidan den bild som gradvis blivit tydligare om motsatsen, om ökade kostnader som ställt upp sig som ett hot mot kulturverksamheterna.

I och med måndagens klubbade budget blev sprickan mellan de skilda framtidsprofetiorna med ens oöverbryggbar + att kulturverksamheterna inte kommer att känna av kraftigt fördyrade kostnader är inte längre trovärdigt. Vi befinner oss nu i ett ekonomisk läge där det enda kulturnämnden egentligen kan göra för av slippa ta till drastiska åtgärder som indragningar av festivalstöd eller nedläggningar av närbibliotek, är att kraftigt begränsa öppettiderna i Vävens kulturverksamheter + i båda lägen förlorar kulturen.

Genom 2014 kan kulturlivet sannolikt hanka sig fram + bakom kulisserna pågår enligt uppgift ett febrilt lappande och lagande för att med hjälp av 2014-pengar skyla över hålen + men från 2015 lär de nya hårda villkor som Väven anlägger för kulturlivet bli kännbara.

Kulturhusbyggen kantas enligt traditionen alltid av stridigheter + ska så vara, det ingår i den hälsosamma ordningen både för stadsbyggnadsprocesser och för kulturverksamheter som med rätta bör vara på sin vakt vid strukturella förändringar och byten av arenor.

Blickar vi norrut mot Luleå, som invigde sitt nya kulturhus 2007, hördes samma kritiska röster där som i Umeå + om fördyringar och om ett hus som skulle dränera kulturlivet.

I dag kan Luleå sammanfatta ett gott resultat, bygget blev färdigt i tid, kostnaderna hölls inom budgetramarna, kulturlivet fick ett uppsving + “värt varenda krona” enligt både kulturchef, medborgare och forskare som närstuderat processen.

Två avgörande skillnader gör att Väven i Umeå aldrig kunnat göra anspråk på samma dramaturgi som ledde till framgångssagan i Luleå. Dels ägarformen, där Umeå – till skillnad från det kommunägda huset i Luleå slutit ett unikt avtal med en kommersiell aktör, dels att kulturhusbygget i Luleå föranleddes av ett reellt behov av nya lokaler, till skillnad från i Umeå, där politiska uppgörelser underblåsta av 2014-yra snarare än lokalbehov lade grunden för Väven.

Det finns mycket i Umeå jag känner mig glad och stolt över + just nu handlar det framför allt om människor jag möter i kulturlivet som outtröttligt bär upp verksamheterna, kör vidare på fulla växlar, tjurigt, hoppfullt. Det är dem jag lyfter fram när jag utåt marknadsför Umeå som stad.

Frågar någon om vad bygget på kajen handlar om däremot, då orkar jag sällan ta diskussionen vidare.

Jag svarar med den replik som enligt de vassaste Väven-kritikerna lär ha yttrats bakom stängda dörrar under byggprocessen: Det blir ett hotell, med kultur i lobbyn.