Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

För att överleva; skaffa dig en sponsor!

Av , , Bli först att kommentera 0

Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen.

Det är en uppföljare av klass där inga resurser sparats; hjältinnan Katniss Everdeen är i Fatta Eld en lika fantastisk superkvinna som i första Hungerspelenfilmen och man åker med ganska motståndslöst i biomörkret när filmens president låter öppna ännu en tävling mellan distrikten, där unga eliminerar varandra i direktsänd tv. Det är fläskigt och ösigt – ett stycke högoktanig fantasy att pausa vardagen med.

Men en tanke efter slutscenerna vill inte släppa och det är när jag kommer hem och slänger ett öga på rapporten på skrivbordet – Kulturlivet, näringslivet och pengarna, Rapport 2013:3 från Myndigheten för kulturanalys, som jag inser vad det är filmen egentligen handlat om: kulturarbetsmarknaden 2013.

För sådan är den ökande känslan av spelplanen för kulturen i Sverige; den är ett hungerspel, en fantasyproduktion med påkostade effekter, ett gladiator

spel där förutsättningarna kan ändras snabbt och nyckfullt – insatserna är, om inte på liv och död, så rejält höga, där så tunga frågor som demokrati och mänskligt kapital står på spel.

Katniss Everdeen, vår filmhjältinna, skulle ha goda chanser att klara sig bra som kulturarbetare i Sverige 2013 – både modig och kreativ har hon orubblig integritet men är samtidigt redo att spela med i pr-maskineriet för att överleva + kan le mot kamerorna, om nödvändigt fejka en romans för att bättra på sina odds. Och hennes rådgivare inför spelstarten i Woody Harrelsons slitna gestalt, traumatiserad och alkoholiserad sedan sin egen medverkan i spelen för många år sedan, kommer (likt en gammal desillusionerad kulturräv, med krossade minnen av 1974 års kulturpolitik) också naturligtvis med det bästa överlevnadstipset, som hämtat ur regeringens Tid för kultur från 2009; ”Skaffa dig en sponsor”.

En sponsor i publiken kan i Hungerspelen låta sända in rätt överlevnadsredskap på arenan i rätt ögonblick, för bättre chans att hålla sig vid liv och slå ut motspelarna – det är hårt och krasst. Precis som rapporten jag efter biobesöket läser, om näringslivet och kulturen, där Myndigheten för kulturanalys sakligt beskriver förutsättningarna för att genomföra de kulturpolitiska ambitionerna om att bredda kulturens finansiering, där en avstämning görs av den sponsring och de näringslivssamarbeten som skulle knuffas i gång i samband med kulturutredningen 2009.

Det är befriande att i rapporten få somliga farhågor bekräftade, som i debatten om kultursponsring ofta avfärdas som alarmistiska och bakåtsträvande. I slutsatserna listas problemområdena inför sammankopplingen av kultur och näringsliv, på byråkratsvenska och i stadig punktform:

Hur det är de stora kulturinstitutionerna som tillsammans med väletablerade varumärken har bäst möjligheter att vidga finansieringen (alltså inte de små kulturaktörerna), hur privata intressen kan komma att inskränka på mångfalden i kulturen (den smala konsten offras för den kommersiellt framgångsrika), hur kulturens moment 22 inträder vid näringslivssamarbeten vilket innebär att en stadig offentlig finansiering krävs för att kunna generera medel från näringslivet (Umeå kommuns finanser …), samt, som sista punkt, det faktum att det är oklart i vilken grad kulturen framöver kommer att vara en angelägen samhällsfråga för näringslivet och att både kulturliv och politik behöver hjälpa till att göra konsten och kulturen angelägna för företag.

Fängslande som en fantasyroman är rapporten – och för Umeåbor närmast outhärdligt spännande, då Umeå med sitt kulturhuvudstadsprojekt som är ett högkoncentrat av alliansregeringens näringslivsburna önskningar just nu förväntas vara bäst i klassen. Ja, genomföra den kulturpolitik som ännu saknar fästpunkter i ett nationellt sammanhang, både sett till näringslivets beredskap och förståelse av kulturfältet och det offentligas fortsatt nödvändiga grundstöd. Därtill en kulturpolitik som knappast är önskvärd av särskilt många av landets kulturarbetare.

Om detta – hur vi vill ha det med kulturen på lång sikt, vilken kultursyn som får plats i näringslivsbudgetarna – skulle vi nu och framöver behöva tala mycket och på djupet.

Kanske efter 2014, när vi i Umeå inte behöver le mot kamerorna hela tiden.

Bli först att kommentera

Skuggsidan av turnéframgångarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Vid Caught by Umeås första stopp i Köpenhamn. I Paris kunde däremot kåtan inte resas

Kanske har ni eller någon närstående någon gång stött på den självskattningsskala som ibland används inom vården för att gradera en smärtupplevelse. En etta, en fyra, eller en åtta blir ett konkret mått att utgå från i den medicinska bedömningen där den djupt humanistiska grundförutsättningen gäller: om patienten upplever smärta + då är det smärta. Naturligt följt av; låt oss ta reda vad det är som gör ont.

I de senaste årens symbolorienterade kulturdebatt om representation och makt har situationer ganska ofta uppstått där man velat drämma ner just den där självskattningsskalan i bordet och slå fast; om personen upplever kränkning – då är det kränkning. Samt föreslå lämplig åtgärd; att med bildning och ödmjukhet utforska var den kränkta känslan har sitt upphov.

Senast bland tillfällen då det kliat i fingrarna efter en smärtskala att dunka ner i bordet var i förra veckan då modeskaparen Gudrun Sjödén väckte ont blod med sin samiskt inspirerade kollektion – kreativ frihet tyckte Gudrun, ett kolonialt lustmord på kolten tyckte andra.

Oavsett vilket, kunde man tycka att Sjödén, som har mångårig erfarenhet av att använda etno-influenser i sin design, borde ha en genomtänkt argumentation för sitt val att ta sig an kulturella symboler och därmed beträda mark där det inte lättvindigt går att hävda estetisk frihet. Men hastigt inkallad till en radiostudio där en visad vilja att förstå de djupare dimensionerna av problemet kunde ha räddat situationen, trampade Sjödén i stället ner sig i ett ignorant och häpnadsväckande okunnigt resonemang där hon stod fast vid sin rätt att kränka och vägrade legitimera kritiken.

Ja, gjorde det majoritetskultur brukar: rev sönder självskattningsskalan, knep åt sig rätten till själva problemformuleringen.

Samma kreativa frihet med kulturella symboler, samma maktövertagande av tolkningsföreträde och problemformulering, har den nyligen avslutade 2014-projektet Caught By Umeå uppvisat, turnén som förra veckan

gjorde officiellt bokslut + succé enligt huvudarrangörerna, som därmed valde att hålla fast vid ett strikt kommersiellt perspektiv och ett fortsatt underkännande av den tunga kritik som riktats mot turnén för brist på verkligt samiskt inflytande.

Små enkla åtgärder hade under resans gång kunnat göra stor skillnad, signaler som visat på ett erkännande av kritiken; som att efter Paris, där samekåtan plötsligt inte längre fanns med i uppställningen, plocka upp en seriös debatt om utrymme och representation i stället för att parera befarad kritik genom att gå ut med ett luddigt pressmeddelanden om tekniska utmaningar i de olika städerna. Eller en så självklar sak som att bjuda in samiska företrädare att uttala sig vid den presskonferens som avrundade turnén, vilket ju vunnit stort i trovärdighet.

Caught by Umeå och Gudrun Sjödéns samekollektion lär oss att många nivåer återstår att tvinga upp i debatten om inflytande och makt. Många samiska spår under kulturhuvudstadsåret kommer också förhoppningsvis ge tillfälle till en fördjupad förståelse av problemet, där projekt som är knutna till konstnärliga uttryck har potential att bli språngbrädor för diskussion om verklig representation och makt.

Viktigt att hålla i minne här är: att enskilda samiska goda inslag inte är liktydigt med delaktighet på tung beslutsnivå, att konstens påverkanskraft i ideologi och värderingsfrågor är av en långsamt arbetande sort som inte minskar behovet av politiska beslut i sådant som gruv- och markrättighetsfrågor, samt att de konstnärliga uttrycken alltid har en tung motspelare i form av kommersiella intressen att slåss mot.

Debatten kring den samiska delaktigheten i 2014 belyser på många vis bärande partier i kulturhuvudstadsårets konstruktion, där tyngden i de ekonomiska och näringslivsfrämjande delarna i projektet under hösten framgått tydligare än tidigare.

Att kommersiella incitament har en förmåga att påskynda och göda olika nivåer av kulturellt bemäktigande är ett fenomen som genom 2014 visar sig på många plan – den kritik som rör delaktighet och makt i det samiska avspeglas även i hur gräsrotskulturen och alternativrörelsen använts för att legitimera ett projekt som nu visar sig skapa hårdare villkor än någonsin för just gräsrötterna.

I en rak parallell till den aktuella stadsombyggnaden i Umeå pågår vad man kunde kalla en idébaserad gentrifiering, ett fenomen som flätar in sig i en av vår samtids större skeenden. En pågående utslätning, där politik och ideologi görs till livsstilsmarkörer, accessoarer att pryda sig med för en stund innan nästa kollektion lanseras.

Bli först att kommentera

I ögonhöjd med dem som går förbi

Av , , Bli först att kommentera 0

Grön Eld.

 ”Jag vet hur det känns gamle gosse, lite pyrt för en stund. Men man vänjer sig, det går över”, säger kanske salig Stig Lindberg tröstande till salig Vicke Lindstrand uppe på molnet när de blickar ner över Umeå denna stadsomvandlingens höst – två skulptörer, förenade genom erfarenheten av att ha skapat signaturverk åt en stad, som båda kapats lite bryskt av eftervärlden.

Kanske tröstar det Lindstrand – vars ikoniska Grön Eld på Järnvägstorget nyligen omgärdats av ett betongblock – att få veta att han inte är ensam om att drabbas av tidens framfart, när Stig Lindberg berättar om fontänen i stadshuset, som förfallen, förkalkad och avkapad är ett sår som fortfarande gör snäppet ondare än det att vara helt bortglömd när staden nu firar kulturhuvudstadsår.

Och gott stöd hos somliga bland de jordiska finns nu också för det olyckliga i hur Grön Eld tappade höjd genom att liksom sänkas ner i betong.

Förvåning, bestörtning, en förändring som knappast var enligt konstnä

rens intentioner, var några av kommentarerna från Marielle Nylander och Camilla Caster, konstnärer och konstkonsulenter, när de intervjudes i TV4 om omgestaltningen. Även biträdande kulturchef Lars Sahlin var självkritisk och konstaterade att han delar mångas uppfattning om att inte blev riktigt bra.

Det blev inte riktigt bra – så kan också en snäll tolkning vara av vad som sades i motsatt ände av Rådhusesplanaden vid måndagens presskonferens om Apberget, då en delegation med tjänstemän i täten presenterade de dialogverktyg som i elfte timmen tagits fram för att rädda anseende åt kommunen efter ett ingrepp i stadsbilden vars effekt hos medborgarna gravt underskattats.

Att det var en skeptisk skara åhörare som församlats går lätt att förstå – om Grön Eld är exemplet på att även sådant som har erkänd kulturell status kan tilltygas av olyckliga omständigheter i en förändringsprocess, så är de senaste veckornas debatt om Kulturväven ett sorgligt exempel på hur det inte behöver vara liktydigt att hävda att med

borgarinflytande och dialog är bra, som att verkligen praktisera just detta när det brådskar i byggena.

Med dialogprocessen kring Kulturväven som genererat hundratals sidor anteckningar, ställda mot den utveckling projektet tagit, där allt nu ligger och flyter i ekonomiskt trängt limbo, är det enkelt att förstå att stämningen inte kan vara på topp när kommunen stående i byggstöket presenterar nästa vackra dialogprocess. Trots en påkostad digital satsning inför utformningen av Rådhusesplanaden, med alla kanaler öppna för synpunkter, är det svårt att komma ifrån att dialog och medborgarinflytande just nu är ganska urvattnade begrepp i Umeå.

“Nej, det blev inte riktigt bra”, kan vara det mest förlösande som kan sägas i en inflammerad fråga, det som skänker den lilla gnutta syre som behövs för finna sans och ta ut en bättre gemensam riktning. Men efterklokheten + i vilken utsträckning går den egentligen att tillämpa? När allt är glas och betong och en ny stadsbild ett faktum + går det då att säga; nej, det blev inte riktigt bra. Nej, förstås inte, så funkar varken den mest elementära psykologin eller de mekanismer som styr politisk prestige i kombination med tunga ekonomiska investeringar. Ni vet själva hur det är, det är de dyra och dåliga köpen man oftast försvarar hårdast inför sig själv och andra.

Enkel åtgärd för att minska risk för felköp och ångestfull efterklokhet: dialog före spadtag i jorden, att man ”tar tillvara resurserna som finns på platsen, hittar förändringarna som inte slår ihjäl de värden som är viktiga för en stad”, för att citera Nils Ahlberg som föreläser om stadsplanering i Umeå i dagarna.

I VK-arkiven hittar jag stadsarkitekten Hans Åkerlinds berättelse om tankar som styrde när Apberget blev till: en lätt höjning av mittpartiet av esplanaden gav en nivåskillnad på en meter till Rådhustorget och därmed en perfekt nivå för trappans ändamål, vilket – innan platsen utvecklades till en viktig demokratisk arena + var att ge folk en plats att betrakta folk. Åkerlind skriver: ”Människor tröttnar vi aldrig att titta på. Men då ska vi helst kunna se deras ansiktsuttryck, avståndet får alltså inte vara för stort. Helst ska vi sitta lite högt eller i ögonhöjd med dem som passerar förbi, gärna också i solen så att det är varmt och skönt samt med ryggen skyddad.”

Att titta på folk från ett bra ställe är väl i dag något som kafé- och restaurangbranschen generellt varit de bästa på att förvalta. Men det andra, om ögonkontakten och att avståndet inte får vara för stort; där har vi något, kanske det viktigaste, att skicka med till politikerna i kommande veckors medborgardialog.

Bli först att kommentera

En ny dimension av kulturbråk

Av , , Bli först att kommentera 0
November är den grymmaste av månader – när man tror att dagarna inte kan bli mörkare öppnar sig nya dimensioner av jävlighet. November är månaden som skrattar oss rakt i ansiktet och känslan är ganska lik den man har inför den politiska behandlingen av kulturlivet i Umeå just nu.

Minns ni vad vi fyllde begreppet ”kulturbråk” med vid denna tidpunkt för jämnt ett år sedan? Ja just det, censuren i Sara Lidman-tunneln, när kronprinsen i kommunpolitiken Hans Lindberg ville asfaltera över Lev!-verket.

I dag, ett år senare, känner man behov av att uppfinna nya ord för det som pågår i Umeå. Nya begrepp och förståelseramar för nya dimensioner av kulturbråk.

Lev-händelsen var tveklöst allvarlig, men i backspegeln kan vi se hur den trots allt kan sorteras in bland de bataljer som följer en trygg standardmall för de kollisioner som upp

står då och då mellan kultur och kommunpolitik. Kännetecknande för denna klassiska kategori kulturbråk är att de uppehåller sig kring själva det konstnärliga uttrycket. Det kan ofta handla om den offentliga konstens uttryck, eller i andra fall – där Umeå före Lev!-skandalen bland annat kan räkna in turbulensen kring Bo Cavefors-utställningen i Vita kuben + om politiker eller tjänstemän som av aningslöshet, räddhågsenhet eller tanklöshet går något steg för långt i fråga om de konstnärliga uttrycken. Där det slarvas och svajas kring den principiellt viktiga armslängdens avstånd.

Denna kategori av kulturbråk ingår i ett sunt och självreglerande system av hur kultur upprätthåller sina bastioner i demokratin – när politiska övertramp sker blir det reaktioner. Hur politiker agerar i sådana här bråk kan därtill utgöra bra grund för bedömning av deras karaktär och kultursyn.

Det som bit för bit avtäcks i Umeå i höst med Väven som centrum för en ackumulerad politisk utveckling upphäver dock alla normala skalor för kulturkonflikter. Här handlar det inte om enskilda snedsteg eller missbedömningar utan om systematiska och strategiska ingrepp i ett helt kulturliv.

Att kulturen ställs i tillväxtens tjänst ingår i förutsättningarna för 2014-projektet och den stadsomvandling det medför + men det är nu vi börjar se hur hårda konsekvenserna av tillväxtlinjen kan bli för kulturlivet.

Tidigare kulturnämndsledamoten Inge-Bert Täljedal sammanfattade i skarpa ordalag på facebook och i VK förra veckan händelseutvecklingen, hur stadsomvandlingen vridit kulturpolitiken ur kulturnämndens grepp och där makten över kulturen såsom den speglas i Väven i dag i tredje hand ligger hos nämnden, efter kommunstyrelse och 2014-utskott.

Sett till jätteprojektet 2014 är utvecklingen, precis som Täljedal påpekade, formellt sett fullt rimlig. Inte desto mindre medför den faror för kulturen, då en ny kultursyn genom förskjutningarna i beslutsordningen förs in bakvägen, i smyg.

Kulturpolitiska beslut fattade på fel nivåer, av politiker som sätter ekonomisk tillväxt före kulturens långsiktiga överlevnad, skapar en tuffare struktur för kulturen som av det pressas mot kortsiktighet, rädsla och anpassningsbarhet.

Och med en rubbad ordning för var de viktiga besluten fattas, blir larmen fördröjda + kulturens sunda signalsystem slås ut, det som reglerar utvecklingen genom att till exempel gå igång vid de traditionella konstbråken.

Därmed sluter sig en destruktiv cirkel, kulturen tappas på kraft och förlorar rollen som motor för demokrati, blir blott ett dekorativt pynt på den ekonomiska utvecklingen + systemet blir självbekräftande.

Vid European culture forum som öppnade i Bryssel i måndags invigningspratade José Manuel Barroso om vikten av kultur för kulturens skull, men också om att kunna betrakta kultur som utvecklingsfaktor utan att anlägga en instrumentell kultursyn.

Snabb inzoomning till den europeiska kulturstaden Umeå: djupa klyftor inom politiken om vad kultur är och ska vara, en slutenhet kring avgörande kulturpolitiska och demokratiska processer + och från högsta politiska ort nu en blivande klassiker till epitet för dem som ifrågasätter ordningen: Dödgrävare!

Bli först att kommentera