Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

I ögonhöjd med dem som går förbi

Grön Eld.

 ”Jag vet hur det känns gamle gosse, lite pyrt för en stund. Men man vänjer sig, det går över”, säger kanske salig Stig Lindberg tröstande till salig Vicke Lindstrand uppe på molnet när de blickar ner över Umeå denna stadsomvandlingens höst – två skulptörer, förenade genom erfarenheten av att ha skapat signaturverk åt en stad, som båda kapats lite bryskt av eftervärlden.

Kanske tröstar det Lindstrand – vars ikoniska Grön Eld på Järnvägstorget nyligen omgärdats av ett betongblock – att få veta att han inte är ensam om att drabbas av tidens framfart, när Stig Lindberg berättar om fontänen i stadshuset, som förfallen, förkalkad och avkapad är ett sår som fortfarande gör snäppet ondare än det att vara helt bortglömd när staden nu firar kulturhuvudstadsår.

Och gott stöd hos somliga bland de jordiska finns nu också för det olyckliga i hur Grön Eld tappade höjd genom att liksom sänkas ner i betong.

Förvåning, bestörtning, en förändring som knappast var enligt konstnä

rens intentioner, var några av kommentarerna från Marielle Nylander och Camilla Caster, konstnärer och konstkonsulenter, när de intervjudes i TV4 om omgestaltningen. Även biträdande kulturchef Lars Sahlin var självkritisk och konstaterade att han delar mångas uppfattning om att inte blev riktigt bra.

Det blev inte riktigt bra – så kan också en snäll tolkning vara av vad som sades i motsatt ände av Rådhusesplanaden vid måndagens presskonferens om Apberget, då en delegation med tjänstemän i täten presenterade de dialogverktyg som i elfte timmen tagits fram för att rädda anseende åt kommunen efter ett ingrepp i stadsbilden vars effekt hos medborgarna gravt underskattats.

Att det var en skeptisk skara åhörare som församlats går lätt att förstå – om Grön Eld är exemplet på att även sådant som har erkänd kulturell status kan tilltygas av olyckliga omständigheter i en förändringsprocess, så är de senaste veckornas debatt om Kulturväven ett sorgligt exempel på hur det inte behöver vara liktydigt att hävda att med

borgarinflytande och dialog är bra, som att verkligen praktisera just detta när det brådskar i byggena.

Med dialogprocessen kring Kulturväven som genererat hundratals sidor anteckningar, ställda mot den utveckling projektet tagit, där allt nu ligger och flyter i ekonomiskt trängt limbo, är det enkelt att förstå att stämningen inte kan vara på topp när kommunen stående i byggstöket presenterar nästa vackra dialogprocess. Trots en påkostad digital satsning inför utformningen av Rådhusesplanaden, med alla kanaler öppna för synpunkter, är det svårt att komma ifrån att dialog och medborgarinflytande just nu är ganska urvattnade begrepp i Umeå.

“Nej, det blev inte riktigt bra”, kan vara det mest förlösande som kan sägas i en inflammerad fråga, det som skänker den lilla gnutta syre som behövs för finna sans och ta ut en bättre gemensam riktning. Men efterklokheten + i vilken utsträckning går den egentligen att tillämpa? När allt är glas och betong och en ny stadsbild ett faktum + går det då att säga; nej, det blev inte riktigt bra. Nej, förstås inte, så funkar varken den mest elementära psykologin eller de mekanismer som styr politisk prestige i kombination med tunga ekonomiska investeringar. Ni vet själva hur det är, det är de dyra och dåliga köpen man oftast försvarar hårdast inför sig själv och andra.

Enkel åtgärd för att minska risk för felköp och ångestfull efterklokhet: dialog före spadtag i jorden, att man ”tar tillvara resurserna som finns på platsen, hittar förändringarna som inte slår ihjäl de värden som är viktiga för en stad”, för att citera Nils Ahlberg som föreläser om stadsplanering i Umeå i dagarna.

I VK-arkiven hittar jag stadsarkitekten Hans Åkerlinds berättelse om tankar som styrde när Apberget blev till: en lätt höjning av mittpartiet av esplanaden gav en nivåskillnad på en meter till Rådhustorget och därmed en perfekt nivå för trappans ändamål, vilket – innan platsen utvecklades till en viktig demokratisk arena + var att ge folk en plats att betrakta folk. Åkerlind skriver: ”Människor tröttnar vi aldrig att titta på. Men då ska vi helst kunna se deras ansiktsuttryck, avståndet får alltså inte vara för stort. Helst ska vi sitta lite högt eller i ögonhöjd med dem som passerar förbi, gärna också i solen så att det är varmt och skönt samt med ryggen skyddad.”

Att titta på folk från ett bra ställe är väl i dag något som kafé- och restaurangbranschen generellt varit de bästa på att förvalta. Men det andra, om ögonkontakten och att avståndet inte får vara för stort; där har vi något, kanske det viktigaste, att skicka med till politikerna i kommande veckors medborgardialog.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>