Kanske har ni eller någon närstående någon gång stött på den självskattningsskala som ibland används inom vården för att gradera en smärtupplevelse. En etta, en fyra, eller en åtta blir ett konkret mått att utgå från i den medicinska bedömningen där den djupt humanistiska grundförutsättningen gäller: om patienten upplever smärta + då är det smärta. Naturligt följt av; låt oss ta reda vad det är som gör ont.

I de senaste årens symbolorienterade kulturdebatt om representation och makt har situationer ganska ofta uppstått där man velat drämma ner just den där självskattningsskalan i bordet och slå fast; om personen upplever kränkning – då är det kränkning. Samt föreslå lämplig åtgärd; att med bildning och ödmjukhet utforska var den kränkta känslan har sitt upphov.

Senast bland tillfällen då det kliat i fingrarna efter en smärtskala att dunka ner i bordet var i förra veckan då modeskaparen Gudrun Sjödén väckte ont blod med sin samiskt inspirerade kollektion – kreativ frihet tyckte Gudrun, ett kolonialt lustmord på kolten tyckte andra.

Oavsett vilket, kunde man tycka att Sjödén, som har mångårig erfarenhet av att använda etno-influenser i sin design, borde ha en genomtänkt argumentation för sitt val att ta sig an kulturella symboler och därmed beträda mark där det inte lättvindigt går att hävda estetisk frihet. Men hastigt inkallad till en radiostudio där en visad vilja att förstå de djupare dimensionerna av problemet kunde ha räddat situationen, trampade Sjödén i stället ner sig i ett ignorant och häpnadsväckande okunnigt resonemang där hon stod fast vid sin rätt att kränka och vägrade legitimera kritiken.

Ja, gjorde det majoritetskultur brukar: rev sönder självskattningsskalan, knep åt sig rätten till själva problemformuleringen.

Samma kreativa frihet med kulturella symboler, samma maktövertagande av tolkningsföreträde och problemformulering, har den nyligen avslutade 2014-projektet Caught By Umeå uppvisat, turnén som förra veckan

gjorde officiellt bokslut + succé enligt huvudarrangörerna, som därmed valde att hålla fast vid ett strikt kommersiellt perspektiv och ett fortsatt underkännande av den tunga kritik som riktats mot turnén för brist på verkligt samiskt inflytande.

Små enkla åtgärder hade under resans gång kunnat göra stor skillnad, signaler som visat på ett erkännande av kritiken; som att efter Paris, där samekåtan plötsligt inte längre fanns med i uppställningen, plocka upp en seriös debatt om utrymme och representation i stället för att parera befarad kritik genom att gå ut med ett luddigt pressmeddelanden om tekniska utmaningar i de olika städerna. Eller en så självklar sak som att bjuda in samiska företrädare att uttala sig vid den presskonferens som avrundade turnén, vilket ju vunnit stort i trovärdighet.

Caught by Umeå och Gudrun Sjödéns samekollektion lär oss att många nivåer återstår att tvinga upp i debatten om inflytande och makt. Många samiska spår under kulturhuvudstadsåret kommer också förhoppningsvis ge tillfälle till en fördjupad förståelse av problemet, där projekt som är knutna till konstnärliga uttryck har potential att bli språngbrädor för diskussion om verklig representation och makt.

Viktigt att hålla i minne här är: att enskilda samiska goda inslag inte är liktydigt med delaktighet på tung beslutsnivå, att konstens påverkanskraft i ideologi och värderingsfrågor är av en långsamt arbetande sort som inte minskar behovet av politiska beslut i sådant som gruv- och markrättighetsfrågor, samt att de konstnärliga uttrycken alltid har en tung motspelare i form av kommersiella intressen att slåss mot.

Debatten kring den samiska delaktigheten i 2014 belyser på många vis bärande partier i kulturhuvudstadsårets konstruktion, där tyngden i de ekonomiska och näringslivsfrämjande delarna i projektet under hösten framgått tydligare än tidigare.

Att kommersiella incitament har en förmåga att påskynda och göda olika nivåer av kulturellt bemäktigande är ett fenomen som genom 2014 visar sig på många plan – den kritik som rör delaktighet och makt i det samiska avspeglas även i hur gräsrotskulturen och alternativrörelsen använts för att legitimera ett projekt som nu visar sig skapa hårdare villkor än någonsin för just gräsrötterna.

I en rak parallell till den aktuella stadsombyggnaden i Umeå pågår vad man kunde kalla en idébaserad gentrifiering, ett fenomen som flätar in sig i en av vår samtids större skeenden. En pågående utslätning, där politik och ideologi görs till livsstilsmarkörer, accessoarer att pryda sig med för en stund innan nästa kollektion lanseras.