Det är en uppföljare av klass där inga resurser sparats; hjältinnan Katniss Everdeen är i Fatta Eld en lika fantastisk superkvinna som i första Hungerspelenfilmen och man åker med ganska motståndslöst i biomörkret när filmens president låter öppna ännu en tävling mellan distrikten, där unga eliminerar varandra i direktsänd tv. Det är fläskigt och ösigt – ett stycke högoktanig fantasy att pausa vardagen med.

Men en tanke efter slutscenerna vill inte släppa och det är när jag kommer hem och slänger ett öga på rapporten på skrivbordet – Kulturlivet, näringslivet och pengarna, Rapport 2013:3 från Myndigheten för kulturanalys, som jag inser vad det är filmen egentligen handlat om: kulturarbetsmarknaden 2013.

För sådan är den ökande känslan av spelplanen för kulturen i Sverige; den är ett hungerspel, en fantasyproduktion med påkostade effekter, ett gladiator

spel där förutsättningarna kan ändras snabbt och nyckfullt – insatserna är, om inte på liv och död, så rejält höga, där så tunga frågor som demokrati och mänskligt kapital står på spel.

Katniss Everdeen, vår filmhjältinna, skulle ha goda chanser att klara sig bra som kulturarbetare i Sverige 2013 – både modig och kreativ har hon orubblig integritet men är samtidigt redo att spela med i pr-maskineriet för att överleva + kan le mot kamerorna, om nödvändigt fejka en romans för att bättra på sina odds. Och hennes rådgivare inför spelstarten i Woody Harrelsons slitna gestalt, traumatiserad och alkoholiserad sedan sin egen medverkan i spelen för många år sedan, kommer (likt en gammal desillusionerad kulturräv, med krossade minnen av 1974 års kulturpolitik) också naturligtvis med det bästa överlevnadstipset, som hämtat ur regeringens Tid för kultur från 2009; ”Skaffa dig en sponsor”.

En sponsor i publiken kan i Hungerspelen låta sända in rätt överlevnadsredskap på arenan i rätt ögonblick, för bättre chans att hålla sig vid liv och slå ut motspelarna – det är hårt och krasst. Precis som rapporten jag efter biobesöket läser, om näringslivet och kulturen, där Myndigheten för kulturanalys sakligt beskriver förutsättningarna för att genomföra de kulturpolitiska ambitionerna om att bredda kulturens finansiering, där en avstämning görs av den sponsring och de näringslivssamarbeten som skulle knuffas i gång i samband med kulturutredningen 2009.

Det är befriande att i rapporten få somliga farhågor bekräftade, som i debatten om kultursponsring ofta avfärdas som alarmistiska och bakåtsträvande. I slutsatserna listas problemområdena inför sammankopplingen av kultur och näringsliv, på byråkratsvenska och i stadig punktform:

Hur det är de stora kulturinstitutionerna som tillsammans med väletablerade varumärken har bäst möjligheter att vidga finansieringen (alltså inte de små kulturaktörerna), hur privata intressen kan komma att inskränka på mångfalden i kulturen (den smala konsten offras för den kommersiellt framgångsrika), hur kulturens moment 22 inträder vid näringslivssamarbeten vilket innebär att en stadig offentlig finansiering krävs för att kunna generera medel från näringslivet (Umeå kommuns finanser …), samt, som sista punkt, det faktum att det är oklart i vilken grad kulturen framöver kommer att vara en angelägen samhällsfråga för näringslivet och att både kulturliv och politik behöver hjälpa till att göra konsten och kulturen angelägna för företag.

Fängslande som en fantasyroman är rapporten – och för Umeåbor närmast outhärdligt spännande, då Umeå med sitt kulturhuvudstadsprojekt som är ett högkoncentrat av alliansregeringens näringslivsburna önskningar just nu förväntas vara bäst i klassen. Ja, genomföra den kulturpolitik som ännu saknar fästpunkter i ett nationellt sammanhang, både sett till näringslivets beredskap och förståelse av kulturfältet och det offentligas fortsatt nödvändiga grundstöd. Därtill en kulturpolitik som knappast är önskvärd av särskilt många av landets kulturarbetare.

Om detta – hur vi vill ha det med kulturen på lång sikt, vilken kultursyn som får plats i näringslivsbudgetarna – skulle vi nu och framöver behöva tala mycket och på djupet.

Kanske efter 2014, när vi i Umeå inte behöver le mot kamerorna hela tiden.