Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Smärtspåren efter Lundbohm

Av , , Bli först att kommentera 0
Samtidens historielöshet har en komplex karaktär – kring stora och bekymmersamma kunskapsluckor frodas en krampartad och riktningslös nostalgi, en vagt formulerad längtan efter något som trots allt kan hjälpa oss förklara samtiden.

Detta tillstånd kan ta sig uttryck på olika vis och kan bland annat vara en del av förklaringen till de många uppgörelser med historiens stora män som vi kunnat se i både fiktionen och i en ström av reportage och dokumentärer på senare år. Fenomenet uppstår när nostalgin korskopplas med samtida personfixering och är förvisso inte att förakta, då historiska skeenden ju ofta gör sig bra förklarade genom dåtidens tongivande personer.

Bland de senaste att lyftas upp för ny genomlysning är Kirunas store man Hjalmar Lundbohm, den beläste och bereste geologen, förste disponent vid LKAB i Kiruna + en stor industriman, kulturmecenat, betydande stadsbyggare, därtill samernas och tornedalingarnas förkämpe enligt vedertagen historieskrivning.

Men var han också rasist? Det är den fråga som väcks av Norrbottens museums chef Curt Persson, som i en ny bok, På disponentens tid, en del av en doktorsavhandling, undersöker Lundbohms förhållande till minoritetsgrupperna samer och tornedalingar under åren för gruvans framväxt. En ny och mindre smickrande bild framträder här av Kirunas grundare, som en stark ledare som å ena sidan stödde urfolks- och minoritetskulturen och å andra sidan både upplät sina nätverk till och bidrog till finansieringen av rasbiologisk verksamhet i norra Sverige.

Under Lundbohms år i Kiruna (1898-1921) var rasbiologin på stark frammarsch och det var folkgrupperna lägst på den storsvenska skalan som betalade priset för gruvans tillkomst. Samer och tornedalingar hade avgörande betydelse för projektets förverkligande genom att stå för det omfattande

Enligt tidigare historieskrivning görs ibland gällande att det var för att kompensera för följderna av koloniseringen som Hjalmar Lundbohm engagerade sig i minoritetsfrågor och bland annat aktivt bidrog till att sprida kunskap om samisk kultur genom stöd till utgivning av litteratur och vetenskapliga publikationer.

Bilden ifrågasätts dock genom Curt Perssons arbete, där han visar hur Hjalmar Lundbohm var drivande och tongivande i segregeringen av samer och tornedalingar liksom i arbetet med rasbiologin, både praktiskt och ekonomiskt.

Ett dualistiskt förhållningssätt – så väljer Curt Persson själv att benämna denna Lundbohmska dubbelbottnade hållning gentemot minoriteterna. Skulle man vilja uttrycka det mera rakt på sak kan Lundbohms intresse för urfolkskultur, i skenet av hans parallellt pågående rasbiologiska verksamheter, annars sortera in som gammal vanlig exotisering – något som också låg i tiden, när en utbyggd turism följde på industrialiseringen.

Mellan dagens diskussion om samisk representation och hela den aktuella gruvdebatten löper tydliga smärtspår till denna den Lundbohmska dualismen och till det faktum att frågor om representation inte heller i dag är okomplicerade. Även i dag gäller den huvudsakliga ordningen där segraren (eller finansiären om man vill) är den som skriver historien.

För den som vill förstå dagens same- och gruvdebatt och på vilka historiska grunder konflikterna vilar är Perssons arbete ofantligt angeläget – genom Hjalmar Lundbohm speglas en betydande norrländsk tidsepok.

Själv är författaren försiktig med att döma i efterhand – men i hans konstaterande att Hjalmar Lundbohm visserligen var högst aktiv i utformandet av tidens samepolitik, men samtidigt del av det tankegods som var aktuellt inom de rådande maktsfärerna, samlas ändå tjusigt hela tyngden i den historiska lärdom vi av detta bör dra.

En insikt som vidgar sig mot hela Europa och de högerextrema strömningar som i detta nu formar ett nytt tankesystem av rastänkande och segregering, vars inflytande i de samtida maktsfärerna oroar allt mer.

Bli först att kommentera

Flickorna kommer med ljuset

Av , , Bli först att kommentera 0

Girlhood studies, med nordiskt tema i sitt senaste numme

Detta ska jag spara till den dag då jag behöver ljus + det tänkte jag i somras när jag cyklade hem efter ett sent kvällsbad och ett pärlband av tonårstjejer plötsligt rann fram ur skogen: en rad fjorton-femtonåringar korsade min väg och försvann ner i nästa dikesren + beslutsamt, småpratande, med tygväskor och sladdriga gympaskor. Vart skulle de? Vad fanns där i lövskogen, som de tågade mot, så explosiva, starka, fria?

Scenen var en sådan man sparar i själens klippbok bland påminnelser om vad det viktiga handlar om + att gå på tvärs över vägar, gemenskap, skogsstigar.

Och det är nu, när vi störtar mot midvinter, som jag tar fram minnet. Glitterbandet av skogsflickor sträcker sig mot ljusbringerskan Lucia och formar en båge mellan sommar och vinter som bär tröstetanken i mörkret; det är flickorna som kommer med ljuset.

Flickorna kastar ljus över sådant vi behöver förstå om politik, samhälle, liv och de leder oss mot kunskap om normer, maktordningar och motståndsstrategier.

Inom vetenskapen har flickforskningen sedan 1990-talet varit ett växande tvärvetenskapligt fält som nu också börjar få spridning mera allmänt som något annat än en underkategori till genusforskningen. Bilden av flickan vidgas, samtidigt fortsätter inom fältet den viktiga diskussionen – relevant för hela samhällsdebatten egentligen – kring hur flickans underordning kan belysas utan att densamma återskapas.

Särskilt spännande är det just nu att följa hur den nordiska flickforskningen går mot sitt stora genombrott, ett område som undersöker flickskap i en välfärdskontext präglad av decennier av jämställdhetsarbete, flickberättelser som skiljer sig från dem från det globala flickforskningsfältet där det ofta handlar om utbildnings- och biståndsfrågor och där flickans roll som den som ska rädda världen står i fokus.

En fin insats för den nordiska flickforskningen har Umeåforskarna Annelie Bränström Öhman och Bodil Formark stått för, med sitt gästredaktörskap för ett unikt nordiskt temanummer som i höst utkommit av den kanadensiskt baserade tidskriften Girlhood Studies, den enda internationella flickforskningstidskriften.

I temanumret belyses den ambivalens och de konflikter som uppstår kring flickan i det sammanhang som av omvärlden betraktar som privilegierat, ett jämställdhetsparadis, men där en lång bit återstår innan vi kan tala om verklig jämställdhet.

Frågeställningen som bränner till är vad som händer när den nordiska flickan, betraktad av andra och sig själv som en stark och självständig Pippi Långstrump-gestalt, möter nya och andra problem inom ramarna för den institutionaliserade jämställdheten – därtill i en verklighet som blir alltmer komplex genom att den välfärdsmodell som den nordiska flickan förväntas förkroppsliga står under förändring. Bilden av flickan följer denna utveckling och hon lyfts fram som symbolgestalt för det autonoma subjektet i en tid av nyliberalism och privatiseringar.

Vilka konsekvenserna blir när flickan utses till den som ska förkroppsliga den nya tiden, beskrivs i en annan nypublicerad flickforskningsartikel i Tidskrift för genusvetenskap, där Umeåforskarna Maria Wiklund, Maria Strömbäck och Carita Bengs i en studie visar hur en nyliberal och könad omgivning ger kroppsliga symtom som stress och ohälsa hos flickor och unga kvinnor. I ett samhälle som premierar prestationer och där misslyckanden läggs på individnivå verkar det som att flickor är mera utsatta, skriver forskarna.

I stället för att i sitt flickskap genomföra framfödandet av den jämställda och autonoma samhällsmedborgaren blir alltså flickorna och de unga kvinnorna dem som drabbas av de kroppsliga symtomen på ett trots allt skevt samhällstillstånd – flickorna blir de som krockskadas när individprojektet kolliderar med en strukturell obalans.

Någonstans finns en kropp som betalar priset för en samhällsordning – det är en problemanalys som kan skänka tröst till den flicka som tror att det är upp till henne själv att kurera och lösa orsakerna till det onda i magen eller hjärtklappningen. Men också en insikt som behöver lysas upp i neon hos dem med makt över de politiska strukturerna.

Någonstans utmynnar smärtan och det grymmaste ett samhälle kan göra mot den vars kropp lider av samhällets misslyckanden är att peka på individens privilegier + det gäller i alla frågor som rör strukturella maktordningar.

Till flickan som undrar hur det kan kännas så tungt när alla säger att hon har det så bra kan vi inte skriva ut antidepressiva eller hojta ”ryck upp dig!” – till att strama upp en hel samhällsordning räcker inte en enskild människas kraft.

Och till kulturarbetaren som inför en ny kulturekonomisk horisont våndas över hur pengarna ska räcka kan vi på motsvarande sätt inte kräva totalomställning till den nya ordningens säljtanke – så fungerar inte den fria kulturen om kravet på att den ska fyllas med någon kritisk eller demokratisk funktion ska uppfyllas.

Sådana utrop hörs dock, allt oftare, och nu senast från Balticgruppens Krister Olsson som i VK i lördags med anledning av höstens Väven-debatt gjorde sin ståndpunkt klar; Kulturvänstern kan inte bara räkna med att få, de måste också vara med och gemensamt utveckla något som skapar tillväxt, menade Olsson.

Eftersom den tillväxt som kulturlivet redan i dag bidrar till, vars vinst räknas hem på lång sikt genom investeringar i det mänskliga, uppenbarligen alltså inte ingår i det som skapar Riktig Tillväxt – måste frågan ställas; exakt hur ska kulturlivet då vara med och gemensamt skapa denna tillväxt?

Genom att bara producera bombsäkra säljsuccéer?

Enbart skapa konst och kultur som bär (minst!) sina egna kostnader? Gå in i stenhårt samarbete med industrin?

Eller kanske bara sluta bråka så förbaskat?

Bli först att kommentera