Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Den hårda kärnan i arvet efter Sune

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är den kamerafria dagen, dagen utan yrkesidentitet. Naturen är underskön, men utan kamera om halsen ligger liksom en hinna över verkligheten: ”Jag kände mig klumpig, generad och halvnaken, ungefär som i en sådan dröm där man plötsligt upptäcker att man är ute och går utan kjol eller byxor.” Orden är fotografen Jackies i Inger Edelfeldts nya Konsten att dö, Jackie Måhlin, som bara är riktigt levande genom de bilder hon tar. Romanen är ett av allt fler exempel vi lär få se i kulturen framöver, som utforskar en epok vi kommer blicka tillbaka på som en av vår tids stora skiften. När fotodokumenterandet integrerades till en oseparerbar del av våra liv, oupphörligen pågående, i var mans hand

Utvecklingen är hisnande – på några få generationer har antalet fotografiska självporträtt under en människas levnad gått från att kunna räknas i tiotal på ett helt liv till tio-tjugo under en enda dag, eller i extremfall, i timmen. En olyckligt slarvig och raljant retorik omgärdar fenomenet; vi skämtar självironiskt om hur vi håller på att reduceras till våra instagramflöden – men frågan bär i själva verket på ett mycket större allvar.

Som ett extra sinnesorgan på kroppen; en mun, en mekaniserad attrapp för att suga näring ur omgivningen – så beskriver romanens Jackie kameran och precis så starkt kan fotograferandet som akt betraktas, i individens identitetsskapande, likaså i samhällsberättelsen. Därmed också ett av de stora samtidsfenomen vi behöver förstå; vad gör fotograferandet med oss? Hur skapar vi vår samtid i bildflödet på nätet, hur skapar fotografierna oss?

Den stadigt ihållande fotoboomen i konstvärlden på senare år kan delvis ses som ett svar på det växande behovet av att utforska och analysera den fotoboom som också präglar vardagslivet + men tyngden i fotografiets starka intåg på museer och konsthallar ligger fortfarande på det estetiska, på fotografiet som poetiskt avtryck av en tid, fotografiet som projektionsyta för en bredare bild

Frågan om det fotografiska arvet däremot, vilken den digitala epoken också reser, har dock hittills fått begränsat utrymme och resurser – alla dessa flöden, hur spara och bevara? – och även om vissa initiativ syns för att stärka fotografiets representation i det gemensamma kulturarvet (i Landskrona arbetar man till exempel just nu intensivt för att etablera ett fotohistoriskt center), saknas ännu en nationell bas för fotohistoria.

Därför är det ett stort kliv framåt för hela foto-Sverige, när Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi nu öppnar i Umeå. Utöver att etablera en helt ny plats för att genom dokumentärfotografiet diskutera kultur- och samhällsfrågor blir också Sune Jonsson-centrat en bas för ett nytt växande kulturhistoriskt värdefullt arkiv – ett viktigt tillskott i norr för en anständig kulturhistorisk balans över riket, därtill symboliskt värdefull då vi så sent som i exemplet Daum förra året kunnat se hur brutalt ett kulturhistoriskt arkiv kan ryckas upp för flytt söderut.

Etableringen är alltså betydelsefull både för Umeå och för fotografiet som kulturarv och samtidsdokument, och har naturligtvis med rätta lyfts fram som ett starkt kort i marknadsföringen av kulturhuvudstadsåret. Men som sådant ställs Sune Jonsson-centrat inför samma utmaning som andra kulturverksamheter i kulturhuvudstadsårets Umeå, där 2014-pengar visserligen ger en rejäl injektion men där frågan om långsiktighet återstår att lösa.

För Sune Jonsson-centrat kan 2014-pengarna säkra en bra skjuts i starten med verksamhet hela det första året, men därefter är finansieringen oklar och i nuläget finns bara en av fyra årliga miljoner som krävs för att nå full höjd i visionen.

Viktigt att understryka här är att konstruktionen av centrat kräver en hög aktivitet i verksamheterna; i kärnan av Sune Jonsson-centrats vision ligger inte uppvisandet av hans kulturhistoriska gärning, utan ett förvaltande och en vidareutveckling av det fotodokumentära förhållningssätt Sune Jonsson representerade. För att kunna hålla den linjen krävs en vital verksamhet kring arvet i form av seminarier, residensverksamhet, workshops och kurser. Förra året beslutade regionen om riktat stöd till centrat men ännu saknas besked från Umeå kommun om bidrag till grundfinansieringen. Kanske en invigningspresent av högst klädsam sort att överlämna på fredag, i närvaro av både Umeåbor och kungligheter?

Feminismen i en alldeles för liten spegel

Av , , Bli först att kommentera 0

Först skrev hon grovt kvinnokränkande och sexistiska tillmälen på högstadieskolans vägg – därefter målade hon över alltihop med en naken färgsprakande kvinnounderkropp. ”Övermålning”, kallar graffitikonstnären Carolina Falkholt verket i Nyköpingsskolan, som i veckan fått kommunpolitikerna att se rött, men som bara kan beskrivas som en konstnärlig fullträff – en platsspecifik akt av återtagande av rum och makt. Var det denna strategi Belinda Olsson hade i åtanke när hon i ”Fittstim – min kamp” valde vrångbilderna, de vrålande korridorskillarnas glåpord som utgångspunkt? Att först förlöjliga, rita upp karikatyrerna av feminismen, och sedan måla över med fördjupande debatt?

Ja, kanske – men i så fall i ett våghalsigt projekt som saknade plan för att ta sig i mål. För nu blev det inte Belinda själv, utan en rasande kritikerstorm, som ryckte ut med nyanser och bredare penslar för att måla över programmets nidbilder av feminismen. Ett av de mera koncisa inläggen från kritikerna står statsvetaren Tanvir Mansur för, som i ett blogginlägg, i scen- och minutangivelser i programmet, redogör för hur Belinda Olsson steg för steg skapar en så kallad straw feminist – alltså en medvetet feltolkad bild som debatten koncentreras kring i stället för att röra sig kring de frågor det faktiskt handlar om; den feministiska rörelse som är bredare än att den låter sig klämmas in i tajta och mediemässiga schabloner. Den som inte syns i Belinda Olssons personligt hållna och mycket lilla fickspegel mot samtiden.

Och det blir inte bättre; i morgondagens avsnitt stampar sig programmet kvar i det personliga kåserandet och effektsökeriet. Belinda går på jakt efter den sorts man som feminismen skapat (pappor på babyrytmik smyghånas i beklagande minspel), hon dricker öl med omstridde debattören Pär Ström (som till skillnad från Gudrun Schyman i program ett får prata till punkt utan att bli sönderklippt), träffar bittra brandmän (Belinda, inför en utryckning: ”och ni känner er alltså helt trygga med att skicka med en tjej i bilen?”), ger Fredrik Reinfeldt tips om hur han ska sätta ner foten mot mäns våld mot kvinnor (genom att bära en Djurgården-tröja med texten ”Stoppa mäns våld mot kvinnor”). Ingen vackert utsirad väggmålning av kvinnokraft täcker över schablonerna. Ingen har tänkt längre än tv-formatet.

Det personliga är politiskt men i en mediekultur där personkult redan slår i taket kunde man under valåret 2014 önska en ambition från public service i motsatt riktning – mer ideologi, mindre person. Men i kölvattnet efter ”Fittstim – min kamp” följde i stället mer från SVT i genren när psykologen Poul Perris i programmet ”Nyfiken på partiledaren” satte Jonas Sjöstedt i terapifåtöljen i den första av sessioner med samtliga av riksdagspartiernas partiledare.

Det var ett intressant program som gav fin inblick i hur specifika faktorer under en uppväxt kan forma ett politiskt medvetande och ett programupplägg med en stor förtjänst i grundhållningen att politisk övertygelse börjar i människans inre + alltså inte i plånboken, vilket intrycket stundom kan vara när politiker ska värva väljare. Och kanske finns värre programkoncept i farans riktning, kanske ska vi vara tacksamma över att slippa till exempel förvrängda varianter av Lyxfällan; partiledarna framför en whiteboard-tavla med sedelstaplar för vad just deras politik gör med Just Din Plånbok.

Men programformatet kan likafullt kritiseras, på samma grunder som ”Fittstim – min kamp” – för individualiserandet av politiken på den strukturella analysens bekostnad. Personfixeringen i det politiska samtalet speglar något viktigt om det politiska landskapet just nu – hur medborgarnas politiska liv också blir allt mer individualiserat, med lösare förankring till partitillhörighet än förr. Desto viktigare att slå vakt om samtalen om ideologi, strukturer och sakfrågor – så att valet 2014 får handla om mer än vilken partiledare som bäst klarar av att gå genom rutan i en fejkat intim intervjusituation.

Älskade och underbetalda av alla

Av , , Bli först att kommentera 0

Mats Caldeborg

Å ena sidan ständiga pengabekymmer, ja ren fattigdom – å andra sidan skapandet som glödde och gjorde varje materiell uppoffring värd det. Barndomsskildringarna i den nya biografin om hundraårsjubilaren Tove Jansson (Tuula Karjalainen, Norstedts) ger en rad ledtrådar till var fröet såddes till ett liv av ofattbar konstnärlig produktivitet. Mest talande är vännen Vivica Bandlers konstaterande: hur Tove uppfostrades till att ”tycka synd om alla som inte var konstnä- rer”

Metoden torde vara välbekant hos en majoritet av dem som försöker försörja sig på konst, ekonomiskt trångmål blir enklare att uthärda hos den som förmår koncentrera sig på det andra + skapandet, friheten, glädjen i arbetet.

Så levandehålls myten om den fattiga men lyckliga konstnären + dels som ständigt tillämpad överlevnadsstrategi hos de utövande konstnärerna, men också genom hur den göds och omhuldas som perfekt alibi hos alla som av någon anledning har intresse av att legitimera usla villkor i branschen.

Mediemässig är konstnärsmyten också, och högst gångbar att korsklippa med tidens personfixering och genikult. Med sin mix av autenticitet, politisk tyngd, gla

mour och outsiderskap tillhör konstnärerna de mest älskade karaktärerna i offentligheten + omhuldade, men underbetalda.

För myten är förstås delvis sann; konstnär är ett fattigt yrke (månadslönen + för kvinnor+ lår häromåret på ett medianvärde på så lågt som 13 000 kronor). Ett netto som ska ställas i relation till den ständiga kamp för bättre villkor som trots allt förs av konstnärsorganisationer och enskilda utövare. Inget är gratis, till och med existensminimun är en nivå som måste försvaras.

Är de lyckliga då, väger skapandet upp det? Svårare att säga säkert, sådant låter sig inte enkelt mätas. Kanske måste man söka svaret i ett helt samhällstillstånd och mest troligt kommer svaren därtill med viss fördröjning, kulturen funkar ofta så.

Söker vi svaret i de 13 nej av konstnären Mats Caldeborg som publiceras på föregående uppslag, får vi dock en lägesrapport som talar om frustration, resignation och avståndstagande + från den nya tidens kulturpolitik, ja från själva kulturen.

Bakom punkterna finns en skugga av den globala situationen, där politiska spänningar och extrempolitiska strömningar pressar konst

närer ut i marginalerna av samhällssamtalet, med rörelsefriheten kraftigt begränsad + men nej:en sammanfattar också det svenska sammanhanget och den nationella kulturpolitiken post-2009, konstnärerna inmålade i ett hörn av själva tidsandan.

Men, säger någon nu; varför så deppigt? Kulturen är ju större än någonsin!

Ja, precis så är det ju. Samtidigt som konstnärerna berättar om en allt mer trängd situation så ökar ju faktiskt samhällets kulturella innehåll och kulturen uppvärderas i retoriken + detta är paradoxen som behöver brytas ner i bitar för att förstås. En bra modell man kan återvända till för att se hur kulturekonomin fungerar är David Throsbys solsystemsmodell från 2001; den innersta delen är konsten, en kärna som inte behöver inte vara ekonomiskt lönsam men som är nödvändig för att generera aktivitet i de yttre cirklarna av kulturekonomiska lager, där vi återfinner de kulturella och kreativa näringarna. Många konstnärer rör sig fram och åter mellan dessa cirklar i sitt yrkesutövande och det är här en stark kulturpolitik behöver verka, dels för att tillåta konstnärerna att tillbringa så mycket fredad tid i den innersta kärnan som möjligt, dels för en rimlig fördelning av den vinst som skapas, så att den når hela vägen till mitten av (sol) systemet.

Det är här vi finner källan till den oro inför kulturen konstnärer ger uttryck för – det faktum att kulturpolitiken inte vuxit i motsvarande omfattning som kulturekonomin, så att den kunnat reglera systemet.

I stället har marknaden tagit över allt större del och samtidigt som marknadens logik har skapat förvirring har politiken på vägen glömt bort var själva värdet skapas; i mitten, i konsten. Ingen konst, inga kreativa näringar.

Det breda kulturbegreppet är otänkt, politisk feghet och anpassning, skriver Mats Caldeborg. Kultur är inte bandy, fia eller schack + inte heller skidor, kan man tillägga en SM-vecka som denna. Inte för att skidor och kultur inte kan bära liknande värden för medborgarna, turismen eller folkhälsan. Men utbytbart med varandra är det inte.

Att vi i marknadsföringsmaterial inför SM-veckan trots det fått läsa hur idrott och kultur egentligen är samma sak, visar upp det rådande kulturbegreppet i all sin problematiska prakt, där kulturkonsumtion och upplevelser har företräde framför kulturproduktion och där kultur blir en oformlig massa som kan vara lite allt möjligt.

En smula ostrategiskt, kan man tycka – om kultur ska användas för att sälja en stad, varför då späda ut varumärket?

Men det stora problemet är förstås hur detta breddade kulturbegrepp dränerar konsten på kraft + till exempel genom en förvirring som gör det svårare att rikta kulturpolitiska insatser rätt, men framför allt i hur en osäkerhet sprids kring vilken roll kultur behöver spela i samhällsutvecklingen.

Oersättlig, en kraft i egen rätt.

Kundvagnen full av drömmar

Av , , Bli först att kommentera 0
Januari, denna tröstlösa månad – ett par veckor in på året hörs nyårslöften krascha i marken, våra sämre jag åker fram. Tiden och det politiska tillståndet ropar efter omtag och omställning, men politiken pratar hellre plånböcker än visioner och befolkningen är trött efter många helgers frenetisk konsumtion, så gesterna blir halvhjärtade och små. Tur då att vår individ- och kundorienterad tid erbjuder så många möjligheter för den som snabbt vill erövra känslan av att ändå göra något bra, något framåtsyftande – för oss själva! För världen!

Vi behöver inte göra större ansträngning än att uppsöka närmaste livsmedelsbutik: här kan vi i ett nafs såväl lindra klimatångest via svepet förbi ekohyllan som göra en liten insats för jämställdheten genom att välja den färdiga matkassen så ingen behöver slava vid spisen.

En halvtimme bland butikshyllorna och vi har en kundkorg full av drömmar, av ambitioner om det bättre livet + och detta samtidigt som vi uppfyller plikten som lydiga medborgare och konsumerar.

Men hur retro-rätt det än må kännas att identifiera likheter mellan dagens lys

rörsupplysta stormarknadsgångar och det kaffedoftande Svenska Hem anno 1908, kan det finnas anledning att påminna om hur politisk förändring alltid möter sitt motstånd. Samt att det kan vara bra att studera vilka motståndsstrategier en given tid bjuder.

Svenska Hem var ett moderniseringsprojekt som genom att kombinera socialt arbete för kvinnor och praktiska resurser för att underlätta vardagen för det tidiga 1900-talets husmödrar kunde frigöra tid och kraft för kvinnors engagemang i offentligheten. I dag är situationen vid en första betraktelse snarlik, genvägar i butiken kan nog sänka pulsen i en stressad barnfamilj där kvinnan drar det vanliga tunglasset – men skillnaden är att all den tid som i dag frigörs sugs upp i ett annat system, det som redan är mättat men som fortsätter kräva tillväxt. Svep upp en färdig matkasse, så hinner du jobba mer, renovera mer, investera mer i ditt jag-projekt – är vad detta system skriker.

Samma system kidnappar också drömmen om en ekologiskt hållbar livsmedelsindustri. Fäbodifiering, ett av 2013 års nyord, beskriver detta fenomen, där intresset för närproducerade och naturliga matvaror används av en storskalig livsmedelsindustrin i kommersiellt och direkt vilseledande syfte.

Svenska Hems öde beseglades av Kooperativa förbundets ledare Albin Johansson som under kuppartade former lät den kvinnliga kooperationen uppgå i den mansdominerade större kooperationen, senare Konsum + och därmed laddade ur kraften i rörelsens politiska projekt. Målet var, skriver idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i en upplysande artikel i SvD 2007, en sammanhållen, rationellt organiserad storförening där inget utrymme fanns för den direkta demokrati som praktiserades i Svenska Hem – se där den historiska anmoder till den kundifiering och kommersialisering som i dag är de starkaste motkrafterna mot livsmedelsbutikens politiska förändringspotential.

Vi ska inför insikter om detta inte sluta tro på konsumentmakt – snarare har konsumentmedvetenhet aldrig varit viktigare.

I högre grad än någonsin måste vi vara duktiga på att skåda fallgroparna i butiksgångarna, värdera egna insatser i proportion till systemförändrande åtgärder, lära oss skilja på verklig förändring och pr-kupper.

Så att vi inte tvingar in våra politiska ambitioner i varumärken, i färdigpackade matkassar. Så att vi inte går med på dealen där omställning och nystart bara får ta plats inom familjekalendrarnas rutnät, eller via hårt marknadsförda nyckelsegment i butikerna. Så att inte all vår längtan efter en mera hållbar värld springer ifrån oss liksom de ekologiska fotspåren mellan ekohyllan och Thailandsresan – det vore ett resursslöseri med människors drömmar som vi inte har råd med.