Å ena sidan ständiga pengabekymmer, ja ren fattigdom – å andra sidan skapandet som glödde och gjorde varje materiell uppoffring värd det. Barndomsskildringarna i den nya biografin om hundraårsjubilaren Tove Jansson (Tuula Karjalainen, Norstedts) ger en rad ledtrådar till var fröet såddes till ett liv av ofattbar konstnärlig produktivitet. Mest talande är vännen Vivica Bandlers konstaterande: hur Tove uppfostrades till att ”tycka synd om alla som inte var konstnä- rer”

Metoden torde vara välbekant hos en majoritet av dem som försöker försörja sig på konst, ekonomiskt trångmål blir enklare att uthärda hos den som förmår koncentrera sig på det andra + skapandet, friheten, glädjen i arbetet.

Så levandehålls myten om den fattiga men lyckliga konstnären + dels som ständigt tillämpad överlevnadsstrategi hos de utövande konstnärerna, men också genom hur den göds och omhuldas som perfekt alibi hos alla som av någon anledning har intresse av att legitimera usla villkor i branschen.

Mediemässig är konstnärsmyten också, och högst gångbar att korsklippa med tidens personfixering och genikult. Med sin mix av autenticitet, politisk tyngd, gla

mour och outsiderskap tillhör konstnärerna de mest älskade karaktärerna i offentligheten + omhuldade, men underbetalda.

För myten är förstås delvis sann; konstnär är ett fattigt yrke (månadslönen + för kvinnor+ lår häromåret på ett medianvärde på så lågt som 13 000 kronor). Ett netto som ska ställas i relation till den ständiga kamp för bättre villkor som trots allt förs av konstnärsorganisationer och enskilda utövare. Inget är gratis, till och med existensminimun är en nivå som måste försvaras.

Är de lyckliga då, väger skapandet upp det? Svårare att säga säkert, sådant låter sig inte enkelt mätas. Kanske måste man söka svaret i ett helt samhällstillstånd och mest troligt kommer svaren därtill med viss fördröjning, kulturen funkar ofta så.

Söker vi svaret i de 13 nej av konstnären Mats Caldeborg som publiceras på föregående uppslag, får vi dock en lägesrapport som talar om frustration, resignation och avståndstagande + från den nya tidens kulturpolitik, ja från själva kulturen.

Bakom punkterna finns en skugga av den globala situationen, där politiska spänningar och extrempolitiska strömningar pressar konst

närer ut i marginalerna av samhällssamtalet, med rörelsefriheten kraftigt begränsad + men nej:en sammanfattar också det svenska sammanhanget och den nationella kulturpolitiken post-2009, konstnärerna inmålade i ett hörn av själva tidsandan.

Men, säger någon nu; varför så deppigt? Kulturen är ju större än någonsin!

Ja, precis så är det ju. Samtidigt som konstnärerna berättar om en allt mer trängd situation så ökar ju faktiskt samhällets kulturella innehåll och kulturen uppvärderas i retoriken + detta är paradoxen som behöver brytas ner i bitar för att förstås. En bra modell man kan återvända till för att se hur kulturekonomin fungerar är David Throsbys solsystemsmodell från 2001; den innersta delen är konsten, en kärna som inte behöver inte vara ekonomiskt lönsam men som är nödvändig för att generera aktivitet i de yttre cirklarna av kulturekonomiska lager, där vi återfinner de kulturella och kreativa näringarna. Många konstnärer rör sig fram och åter mellan dessa cirklar i sitt yrkesutövande och det är här en stark kulturpolitik behöver verka, dels för att tillåta konstnärerna att tillbringa så mycket fredad tid i den innersta kärnan som möjligt, dels för en rimlig fördelning av den vinst som skapas, så att den når hela vägen till mitten av (sol) systemet.

Det är här vi finner källan till den oro inför kulturen konstnärer ger uttryck för – det faktum att kulturpolitiken inte vuxit i motsvarande omfattning som kulturekonomin, så att den kunnat reglera systemet.

I stället har marknaden tagit över allt större del och samtidigt som marknadens logik har skapat förvirring har politiken på vägen glömt bort var själva värdet skapas; i mitten, i konsten. Ingen konst, inga kreativa näringar.

Det breda kulturbegreppet är otänkt, politisk feghet och anpassning, skriver Mats Caldeborg. Kultur är inte bandy, fia eller schack + inte heller skidor, kan man tillägga en SM-vecka som denna. Inte för att skidor och kultur inte kan bära liknande värden för medborgarna, turismen eller folkhälsan. Men utbytbart med varandra är det inte.

Att vi i marknadsföringsmaterial inför SM-veckan trots det fått läsa hur idrott och kultur egentligen är samma sak, visar upp det rådande kulturbegreppet i all sin problematiska prakt, där kulturkonsumtion och upplevelser har företräde framför kulturproduktion och där kultur blir en oformlig massa som kan vara lite allt möjligt.

En smula ostrategiskt, kan man tycka – om kultur ska användas för att sälja en stad, varför då späda ut varumärket?

Men det stora problemet är förstås hur detta breddade kulturbegrepp dränerar konsten på kraft + till exempel genom en förvirring som gör det svårare att rikta kulturpolitiska insatser rätt, men framför allt i hur en osäkerhet sprids kring vilken roll kultur behöver spela i samhällsutvecklingen.

Oersättlig, en kraft i egen rätt.