Först skrev hon grovt kvinnokränkande och sexistiska tillmälen på högstadieskolans vägg – därefter målade hon över alltihop med en naken färgsprakande kvinnounderkropp. ”Övermålning”, kallar graffitikonstnären Carolina Falkholt verket i Nyköpingsskolan, som i veckan fått kommunpolitikerna att se rött, men som bara kan beskrivas som en konstnärlig fullträff – en platsspecifik akt av återtagande av rum och makt. Var det denna strategi Belinda Olsson hade i åtanke när hon i ”Fittstim – min kamp” valde vrångbilderna, de vrålande korridorskillarnas glåpord som utgångspunkt? Att först förlöjliga, rita upp karikatyrerna av feminismen, och sedan måla över med fördjupande debatt?

Ja, kanske – men i så fall i ett våghalsigt projekt som saknade plan för att ta sig i mål. För nu blev det inte Belinda själv, utan en rasande kritikerstorm, som ryckte ut med nyanser och bredare penslar för att måla över programmets nidbilder av feminismen. Ett av de mera koncisa inläggen från kritikerna står statsvetaren Tanvir Mansur för, som i ett blogginlägg, i scen- och minutangivelser i programmet, redogör för hur Belinda Olsson steg för steg skapar en så kallad straw feminist – alltså en medvetet feltolkad bild som debatten koncentreras kring i stället för att röra sig kring de frågor det faktiskt handlar om; den feministiska rörelse som är bredare än att den låter sig klämmas in i tajta och mediemässiga schabloner. Den som inte syns i Belinda Olssons personligt hållna och mycket lilla fickspegel mot samtiden.

Och det blir inte bättre; i morgondagens avsnitt stampar sig programmet kvar i det personliga kåserandet och effektsökeriet. Belinda går på jakt efter den sorts man som feminismen skapat (pappor på babyrytmik smyghånas i beklagande minspel), hon dricker öl med omstridde debattören Pär Ström (som till skillnad från Gudrun Schyman i program ett får prata till punkt utan att bli sönderklippt), träffar bittra brandmän (Belinda, inför en utryckning: ”och ni känner er alltså helt trygga med att skicka med en tjej i bilen?”), ger Fredrik Reinfeldt tips om hur han ska sätta ner foten mot mäns våld mot kvinnor (genom att bära en Djurgården-tröja med texten ”Stoppa mäns våld mot kvinnor”). Ingen vackert utsirad väggmålning av kvinnokraft täcker över schablonerna. Ingen har tänkt längre än tv-formatet.

Det personliga är politiskt men i en mediekultur där personkult redan slår i taket kunde man under valåret 2014 önska en ambition från public service i motsatt riktning – mer ideologi, mindre person. Men i kölvattnet efter ”Fittstim – min kamp” följde i stället mer från SVT i genren när psykologen Poul Perris i programmet ”Nyfiken på partiledaren” satte Jonas Sjöstedt i terapifåtöljen i den första av sessioner med samtliga av riksdagspartiernas partiledare.

Det var ett intressant program som gav fin inblick i hur specifika faktorer under en uppväxt kan forma ett politiskt medvetande och ett programupplägg med en stor förtjänst i grundhållningen att politisk övertygelse börjar i människans inre + alltså inte i plånboken, vilket intrycket stundom kan vara när politiker ska värva väljare. Och kanske finns värre programkoncept i farans riktning, kanske ska vi vara tacksamma över att slippa till exempel förvrängda varianter av Lyxfällan; partiledarna framför en whiteboard-tavla med sedelstaplar för vad just deras politik gör med Just Din Plånbok.

Men programformatet kan likafullt kritiseras, på samma grunder som ”Fittstim – min kamp” – för individualiserandet av politiken på den strukturella analysens bekostnad. Personfixeringen i det politiska samtalet speglar något viktigt om det politiska landskapet just nu – hur medborgarnas politiska liv också blir allt mer individualiserat, med lösare förankring till partitillhörighet än förr. Desto viktigare att slå vakt om samtalen om ideologi, strukturer och sakfrågor – så att valet 2014 får handla om mer än vilken partiledare som bäst klarar av att gå genom rutan i en fejkat intim intervjusituation.