Det är den kamerafria dagen, dagen utan yrkesidentitet. Naturen är underskön, men utan kamera om halsen ligger liksom en hinna över verkligheten: ”Jag kände mig klumpig, generad och halvnaken, ungefär som i en sådan dröm där man plötsligt upptäcker att man är ute och går utan kjol eller byxor.” Orden är fotografen Jackies i Inger Edelfeldts nya Konsten att dö, Jackie Måhlin, som bara är riktigt levande genom de bilder hon tar. Romanen är ett av allt fler exempel vi lär få se i kulturen framöver, som utforskar en epok vi kommer blicka tillbaka på som en av vår tids stora skiften. När fotodokumenterandet integrerades till en oseparerbar del av våra liv, oupphörligen pågående, i var mans hand

Utvecklingen är hisnande – på några få generationer har antalet fotografiska självporträtt under en människas levnad gått från att kunna räknas i tiotal på ett helt liv till tio-tjugo under en enda dag, eller i extremfall, i timmen. En olyckligt slarvig och raljant retorik omgärdar fenomenet; vi skämtar självironiskt om hur vi håller på att reduceras till våra instagramflöden – men frågan bär i själva verket på ett mycket större allvar.

Som ett extra sinnesorgan på kroppen; en mun, en mekaniserad attrapp för att suga näring ur omgivningen – så beskriver romanens Jackie kameran och precis så starkt kan fotograferandet som akt betraktas, i individens identitetsskapande, likaså i samhällsberättelsen. Därmed också ett av de stora samtidsfenomen vi behöver förstå; vad gör fotograferandet med oss? Hur skapar vi vår samtid i bildflödet på nätet, hur skapar fotografierna oss?

Den stadigt ihållande fotoboomen i konstvärlden på senare år kan delvis ses som ett svar på det växande behovet av att utforska och analysera den fotoboom som också präglar vardagslivet + men tyngden i fotografiets starka intåg på museer och konsthallar ligger fortfarande på det estetiska, på fotografiet som poetiskt avtryck av en tid, fotografiet som projektionsyta för en bredare bild

Frågan om det fotografiska arvet däremot, vilken den digitala epoken också reser, har dock hittills fått begränsat utrymme och resurser – alla dessa flöden, hur spara och bevara? – och även om vissa initiativ syns för att stärka fotografiets representation i det gemensamma kulturarvet (i Landskrona arbetar man till exempel just nu intensivt för att etablera ett fotohistoriskt center), saknas ännu en nationell bas för fotohistoria.

Därför är det ett stort kliv framåt för hela foto-Sverige, när Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi nu öppnar i Umeå. Utöver att etablera en helt ny plats för att genom dokumentärfotografiet diskutera kultur- och samhällsfrågor blir också Sune Jonsson-centrat en bas för ett nytt växande kulturhistoriskt värdefullt arkiv – ett viktigt tillskott i norr för en anständig kulturhistorisk balans över riket, därtill symboliskt värdefull då vi så sent som i exemplet Daum förra året kunnat se hur brutalt ett kulturhistoriskt arkiv kan ryckas upp för flytt söderut.

Etableringen är alltså betydelsefull både för Umeå och för fotografiet som kulturarv och samtidsdokument, och har naturligtvis med rätta lyfts fram som ett starkt kort i marknadsföringen av kulturhuvudstadsåret. Men som sådant ställs Sune Jonsson-centrat inför samma utmaning som andra kulturverksamheter i kulturhuvudstadsårets Umeå, där 2014-pengar visserligen ger en rejäl injektion men där frågan om långsiktighet återstår att lösa.

För Sune Jonsson-centrat kan 2014-pengarna säkra en bra skjuts i starten med verksamhet hela det första året, men därefter är finansieringen oklar och i nuläget finns bara en av fyra årliga miljoner som krävs för att nå full höjd i visionen.

Viktigt att understryka här är att konstruktionen av centrat kräver en hög aktivitet i verksamheterna; i kärnan av Sune Jonsson-centrats vision ligger inte uppvisandet av hans kulturhistoriska gärning, utan ett förvaltande och en vidareutveckling av det fotodokumentära förhållningssätt Sune Jonsson representerade. För att kunna hålla den linjen krävs en vital verksamhet kring arvet i form av seminarier, residensverksamhet, workshops och kurser. Förra året beslutade regionen om riktat stöd till centrat men ännu saknas besked från Umeå kommun om bidrag till grundfinansieringen. Kanske en invigningspresent av högst klädsam sort att överlämna på fredag, i närvaro av både Umeåbor och kungligheter?