Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Faran med kreativa barnverksamheter

Av , , Bli först att kommentera 0
Mina barn tror att jag ljuger när jag berättar hur det kunde gå till förr i tiden, typ kring 1995, om man var ung och ville spela teater: jo, man samlade ett gäng, letade upp en lokal lämplig för teater och körde i gång.

Men vadå, fick man bara en nyckel sådär?

Ja, jo – man frågade väl någon – vem? Och ja, fick en nyckel.

Faktiskt, minnet sviker inte, men även för mig ter sig saken närmast sensationell så här i backspegeln. Vilket privilegium, vilket förtroende att låta ett gäng ungdomar med bara överräckandet av några prassliga studiecirkelsformulär som motkrav, få tillgång till en plats för fritt skapande, i detta fall därtill inget mindre än kulturhusklenoden Thuleteatern i centrala Örnsköldsvik.

Detta alltså under ett 1990-tal och en tid vi sedan länge sprungit ifrån. För även om Thuleteatern till skillnad från den rivning som parallellexemplet Saga i Umeå kan stå inför, fortsätter pryda sin plats i Ö-vik, får vi nog räkna tiden som passerad, då nycklar till kulturlokaler delades ut lite hipp-happ till unga.

Hur gör en unge i dag, som söker en plats och en grupp för kulturskapande?

Tja, om du är förälder till ett barn i skolåldern finns svaret just nu sannolikt i en brevlåda nära dig, i en färgglad broschyr om barnaktiviteter + i samband med skolloven manifesteras nämligen som tydligast den utveckling som skett under de senaste decennierna mot alltmer inhägnade och formaliserade barnkulturverksamheter. Säg en aktivitet, vilken som helst, och det finns med all sannolikhet en kurs i ämnet att anmäla ditt barn till.

Utvecklingen har två biflöden: dels hänger den samman med samhällets bredare marknadsorientering och privatisering, dels göds den av det senaste decenniets boom av livsstilskonsumtion. Lägg till detta en äldre och ängsligare föräldrageneration som inte bara är redo att göra allt för att skapa en konkurrenskraftig avkomma utan också är beredda att betala bra för just detta + och vi har en gyllene marknad för allehanda kreativa barnaktiviteter.

Man behöver nu inte odla sin mest sammetsögda nostalgi inför utvecklingen – det vore förmätet att gnälla över ett allt större utbud av aktiviteter och många av kurserna för barn och unga är underbart gemensamhetsskapande och personligt utvecklande.

Men det vore naivt att inte tro att det också får konsekvenser i en annan ände när kulturaktiviteter och kreativitet hägnas in, etiketteras och formaliseras.

Den uppenbara risken är hur frågan om tillgång till kulturverksamheter blir en klassfråga – oavsett invändningar man eventuellt har mot en fritid inrutad med aktiviteter blir det utpekande för barnet som inte deltar i racet. Och även för de aktiviteter som är gratis eller bara kostar en ringa slant krävs det trots allt en förälder som orkar sig igenom anmälningsformulär, som har tid att skjutsa, hämta, peppa.

I ett vidare perspektiv flätar sig trenden därtill in i en olyckligt trång syn på kultur och skapande som tjänster och upplevelser man köper och som i första hand äger rum i arrangerade former med utbildad personal. En fostran som förvisso skapar exemplariska framtida kulturkonsumenter, ungar som kommer kunna lotsa sig fram bra som vuxna i kultursalongerna, ta plats och så vidare + men som också indirekt skulle kunna ha en hämmande effekt, genom att göda uppfattningen om kulturskapande som något som måste sanktioneras av en formell instans (ja, och gärna ha en rubrik som gör sig bra när någon frågar vad ungarna sysslar med på fritiden).

Vi kan använda stadsbyggnadsparallellen för att komma närmare en förståelse för det tillstånd vi modellerar fram, om vi betraktar de offentliga ytorna som rumslig motsvarighet till spontan kultur. För en tid sedan beskrev Carl Åkerlund i en artikel på VK-kulturen ett konkret exemplet från Brasilien, där städerna som privatiseras skapar fenomenet rolezinhos; unga som tvingas hänga i gallerior i brist på offentliga mötesplatser och där gränserna blir smärtsamma och tydliga mellan dem som har och inte har rätt att vistas längs köpstråken.

På samma sätt stöper vi om de immateriella värdena i kulturen och kreativiteten när de blir tjänster vi köper och schemalägger – vi gör kulturen till en plats som hela tiden knackar oss på axeln med frågan; är du säker på att du får vara här?

Bli först att kommentera

Både män och kvinnor faller igenom

Av , , Bli först att kommentera 0
Med ett språk mättat av klichéer och positionerande, där ett hetsigt debattempo alltmer hänsynslöst kör över noggrannheten med orden, känns behovet alltmer trängande av en språkets akutväska för att minska risken att drabbas av förödande likgiltighet inför ordets kraft.

Den största varsamheten med orden återfinns inte sällan där insikten om dess tyngd är som störst. Vill man snabbt återfå hoppet om litteraturen som radikal handling är därför den nya vågen av arbetarpoesi om 2010-talets Sverige ett bra ställe att vända sig till. Athena Farrokhzad, Jenny Wrangborg och Johan Jönson är några av de författare som skildrar det nya landet med en poesi präglad av tät råstyrka, allvar och en högtidlighet som inte maskeras. Det slarvas inte, orden får vara på liv och död.

På liv och död om ett samhällstillstånd skriver också Kristian Lundberg som i dagarna utkommer med en ny bok + en samling texter om ett kallt Sverige som han menar har vänt de sva

I 12 kapitel fördelade på tre sektioner tar Lundberg ett brett famntag över genregränserna och låter poesi möta statistik, tidningsprosa och litterära reportage – inte för formexperimentets skull, utan för att den uppbrutna formen är det enda sättet detta land just nu låter sig berättas med.

Sammanlödande är den orubbliga övertygelsen om att orden har reell makt att förändra och därför är boken ändå full av hopp trots förfärande reportage – om kvinnor misshandlade av män de älskar, om asylsökande i fängelseliknande förvar, om missbruk, om tilltagande främlingsfientlighet.

En röd tråd som också glöder genom boken är det kyliga samhällstillståndets beröringspunkter med en manlighetsroll under omförhandling. I allt från poesi till fallstudier pekar Lundberg + samtidigt som han problematiserar sin egen överordning – ut de destruktiva normerna. Då och då ligger de bakom rubriker om misshandel, våldtäkter, hatbrott mot homosexuella + men de behöver beskrivas som systemproblem som skadar ett helt samhälle.

Detsamma kan sägas om utredningen Män och jämställdhet som regeringens särskilde utredare Svend Dahl i förra veckan överlämnade till jämställdhetsministern + en rapport som passerade förvånansvärt lågt under medieradarn, men som borde omskrivits i stora svarta rubriker.

För, visar utredningen, läget är inte bra – det är inte sant det som vissa hävdar, att jämställdheten gått för långt. I stället ger mäns dominerande maktpositioner i samhället liksom begränsande föreställningar om män och kvinnor tydligt påvisbara negativa konsekvenser – för både män och kvinnor.

Viktigt är dock, pekar utredningen på, att debatten inte faller på eget stereotypt grepp utan förmår vidgas till att omfatta en mer komplex verklighet än att betrakta män och kvinnor som homogena grupper.

En av utredningens huvudlinjer rör pojkars skolresultat, där en nedåtgående trend beskrivs som fått pågå alldeles för länge och som får långtgående följder i arbetsliv och ett jämställt, jämlikt, vuxenliv. Normarbetet i skolan understryks som avgörande; att skolvärlden anstränger sig för att bryta upp föreställningar om pojkars och flickors förmågor och behov.

Här löder sig Kristian Lundbergs anklagelseskrift samman med utredningen + genom synen på språk och bildning som en konkret frihetsaspekt och som något skolan måste kunna garantera. Det största sveket mot medborgarna är att skapa en politisk agenda för de starka, för de som redan i hemmet fått språk, kunskap, hopp och vilja, menar Lundgren.

Den samlade problemanalysen framstår i detta tydligt inflätad i en hel samhällssituation, där stora glapp öppnar sig mellan motstridiga bilder och erfarenheter av manlighet.

Vi har kunnat se dem överallt i vinter; klyftorna.

Till exempel mellan den seglivade bilden av manlighet kopplad till kroppsstyrka och kontroll (nyligen förstärkt av Zlatan i en känd bilreklam) och en verklighet där det var länge sedan kroppsstyrka innebar någon garant för till exempel trygghet i arbetslivet.

Mellan upprörande våldtäktsdomar och Melodifestivals-humor byggd på mäns tafsande på kvinnors bröst.

Mellan fortsatt underrepresentation av kvinnor i maktpositioner i samhället och näringslivstoppar som snubblar på tungan om kvinnors berättigade plats i – ja just näringslivstoppen.

I dessa glapp halkar inte bara män ner och går förlorade, de drar kvinnor, barn, mänsklighet, med sig i fallet.

Känslan när detta bara pågår liknar den olust man kanske känt inför de rapporter som nått oss i veckan om extremvädret som skapat kaos runt om i världen: det måste bero på något större fel.

Samt: vi kan inte tillåta det att vara för sent.

Det måste finnas mer vi kan göra.

Bli först att kommentera

Utbrytningsförsök från tillväxttanken

Av , , Bli först att kommentera 0
En metafor som kanske inte gör så stort väsen av sig när den glider in i rummet, men som jag själv ofta återvänder till när kulturens värde ska förklaras eller försvaras är den som liknar kulturen vid en del av grundforskningen i samhället + den plats där idéer förutsättningslöst kan prövas och tankar om människan och samhället formuleras utan krav på mätbara resultat.

Det är vid gränsen kring denna kungstanke om kultur som de i Umeå så välbekanta konflikterna uppstår, när en ny kulturpolitik tvingar kulturen motivera sig själv utifrån nya förutsättningar, där krav på marknadsanpassning, högre grad av samverkan med privata aktörer och en mer projektbaserad struktur i någon mån sätter idén om grundforskningens principer ur spel.

Fenomenet rör även den faktiska forskningsvärlden, där de senaste årens reformer omdefinierat universitetsvärldens mål och vokabulär i riktning mot synen på akademisk verksamhet och kunskap som något som i första hand ska leverera tillväxt + där forskning som ger ekonomisk avkastning premieras och där kvantifieringstänkandet genomsyrar verksamheten i allt högre grad.

Vad vi har är alltså en samhällsutveckling där grundforskningen både som kulturmetafor och som praktik ställs inför liknande utmaningar + med ett krympande utrymme för det förutsättningslösa och därmed också för det oförutsedda, med verksamheter riktade mot projekt med säker vinstkalkyl, med sämre plats för de oväntade sprången.

Lägg till detta de utrop som den individualiserade tidsandan kommer med, om att ”våga misslyckas”, ”våga satsa” + som om möjligheter till kulturskapande eller forskning strikt handlar om enskildas val och förmå

gor snarare än möjliggörande strukturer + och vi ser två samhällsbärande fält under press.

Kan de samarbeten mellan kultur och vetenskap som tar form inom konsten ses som ett resultat av denna situation? Två pressade fält som söker sig bort från de påbjudna utvecklingslinjerna och mot varandra i ett gemensamt utbrytningsförsök från kulturdriven tillväxt och new public management-tankens grepp?

Visst + konst och vetenskap har genom tiderna ofta låtit sina vägar mötas + men känns inte tanken sällsynt sympatisk i dagens konkurrensutsatta och marknadsinriktade verklighet; om att konsten i armkrok med forskningen skulle kunna bryta upp ett nytt lufthål där all potential i fälten kunde ta plats + och kanske blåsa vinsttänkandet på konfekten på köpet.

Ännu återstår en del slipande på formerna för att få fusionsuttrycken att kunna ta ut full vingbredd + delvis handlar det om klargöranden kring rent juridiska och branschmässiga strukturer, men framför allt behöver en ny läsvana etableras där vi inte reflexmässigt griper efter rationellt tänkande och vetenskapens svar på de frågor som väcks och oroar i kraftfältet där fakta mixas med fiktion.

För att komma till saken och det högaktuella exempel på frontalkrock i fältet fakta/fiktion vi har framför oss i Umeå: Magnus Alkarps märkliga DN-text med anklagelser om hyllandet av en man utpekad som nazist, vilken byggt upp ett högspänningsfält kring Love Ersares kommande Gustaf Hallström-föreställning och där två frågor just nu präglar debatten och den allmänna uppfattningen om projektets fortsatta legitimitet: 1) hur beställningen av verket sett ut, samt 2) vilken bild av Gustaf Hallström som slutligen ges i föreställningen.

Båda frågorna alltså formulerade efter vetenskapens logik med dess krav på verifierbara uppgifter och tydliga svar + men låt oss nyttja lufthålet en stund, låt oss släppa fram konstdelen av projektet och leka med tanken; kanske bjuder föreställningen faktiskt inget facit om Gustaf Hallström.

Kanske är det inte i nagelfarandet av projektbeställningen som debatten har sin givna fortsättning (även om situationen kräver ett förtydligande i just denna fråga: det är och förblir direkt osmakligt att insinuera att Västerbottens museum skulle velat styra Ersares Hallström-porträtt i någon riktning, eller inte skulle ha haft koll på Hallströms omstridda förflutna).

Kanske blir obehaget vi upplever i icke-svaren det verkligt viktiga Gustaf Hallström-föreställningen ska komma att lära oss + en lektion i att orka stanna kvar på en plats där fast mark för en stund får saknas under fötterna.

Bli först att kommentera

Umeås andra vaginakonstverk

Av , , Bli först att kommentera 0

Ni trodde kanske att begreppet vaginakonst i och med bortstädandet av Carolina Falkholts rikskända snövagina skulle vara ett tillfälligt avslutat kapitel på Umeås konstscen. Men då får ni tänka om, för under invigningshelgen av kulturhuvudstadsåret presenterades faktiskt ett annat exemplar av konst med vaginakoppling: Leonor Finis Armoire antropomorphe från 1939, i Bildmuseets nya utställning – ett skåp i målat trä som med sin subtila blinkning mot det kvinnliga könsorganet och i kontrast till rabaldret kring Falkholt kan läsas som en dyster kommentar om konstens besvärliga situation i en medialiserad tid. Teman som rotar runt i surrealismens mest erotiska och tabuöverskridande underströmmar om makt och kön, gör att rubriker som chockkonst och skandalkonst hade varit givna om man med kvällstidningsblick betraktat Finiutställningen. Verken är explicita och hänförande – och, precis som Falkholts processverk, starka kommentarer till en tid. Den sorgliga skillnaden; medan verken av Fini möter en försiktigt nyfiken och fascinerad publik i säkerhetsklassade salar, uppfördes Falkholts verk i en situation som krävde säkerhetsinsats till skydd för själva konstnären

Självklart, kan någon nu tycka, har ett samtida och skarpt konstverk ute på gatan högre potential att provocera än konsthistorisk rariteter, om än uppseendeväckande, i de etablerade salongerna. Men i ett läge där konstnärer upplever fysiskt hot i det offentliga rummet har vi nog inte råd att inte försöka fördjupa analysen av de skilda reaktioner konsten möter i olika situationer. Vari ligger provokationen? Vem är det som blir provocerad? En av anledningarna till den uppskruvade stämningen i mottagandet av samtidskonst i offentligheten, finner vi troligen i det offentliga rummets allt högre grad av privatisering och individualisering. Går vi runt som kunder i första hand och medborgare i andra hand, blir konsten vi möter ute på gatorna en provokation bara genom det överraskningsmoment den utgör genom att adressera oss som tänkande människor snarare än som konsumenter.

Så medan vi vant oss vid att med självklarhet umgås med reklam i offentligheten blir konsten störande bara genom sin närvaro, hur den i sig själv ifrågasätter hela systemet – få upprörs i liknande grad av avklädd kvinnoförnedrande reklam som avklädd kvinnoförsvarande konst. Detta bakvända faktum ger dock nyckeln till hur makten över tanken i det offentliga rummet kan tas tillbaka; just det, genom att göra plats i sinnet för just de uttryck som talar till oss som tänkande människor och inte som köpare.

På Facebook finns just nu en bra övningsuppgift i hur vi själva kan ta kommandot och växla upp närvaron av konsten, i form av rörelsen Occupy Facebook with art, som går ut på att fylla flödena med konst i stället för reklam eller bilder på luncher, djur och bebisar. Denna digitala motrörelse är en liten kuriositet i sammanhanget, men glimmar till som symboliskt tung i en realitet där gatans klimat i allt högre grad speglar nätets flöden; både Carolina Falkholts upplevelse av hot, liksom i den förkastliga kränkningen av samiska arbetare som ägde rum under invigningshelgen av kulturåret och som VK rapporterar om i dag, har sina spår i de smutsigaste fårorna av näthat. Ett tungt ansvar för samtalsklimatet kring konst och kultur vilar därför på medierna, vars mest högljudda aktörer är dem som lägger ribban för tonlä- get och vars modeller för hur konst ska betraktas är de som får genomslag. Om konsten presenteras under svarta rubriker om skandal och chock, ja då ligger det förstås nära till hands att reagera med ilska så- som de följsamma konsumenter vi är. Utvecklingen vidare i den riktningen är förödande för konsten och går därtill nära populismens och extremismens strömningar. Framtidshoppet; en journalistik som i stället för att famla efter mer av sensation eller i resignation smalna av, visar vägen till ett vidgat sätt att se på och prata om konst. Som förmår skänka både lite högre puls inför de konsthistoriska rariteterna, men framför allt en självklar nyfikenhet och respekt inför den skarpa samtidskonsten.

Bli först att kommentera

Dags att plocka upp Umeås egna drömmar om kultur

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur mycket tål den egentligen, den arma kulturen, hur mycket kan vi pressa in i kulturbegreppet av förväntningar, hopp och drömmar – det är frågan som allt oftare gjort sig påmind när Umeå mobiliserat inför kulturhuvudstadsåret.

Under några års tid har hållbarheten testats under ganska extrema former, begreppet kultur har pumpats upp till en svällande kropp av hejdlöst omfång fullproppad av skilda förhoppningar, hållna tummar, önskningar. Man har undrat; vad händer när kraven och förväntningarna blir för många och för motstridiga. Hur ser det ut när ballongen till sist spricker?

Ja, kanske ungefär som helgens invigningsdagar – tre av de mest besynnerliga och märkvärdiga dagar kultur-Umeå upplevt. Kulturpiñatan fylld med 2014-drömmar slogs sönder under festliga former, allt ramlade ner över oss i osorterade bitar, grälla och glimrande.

Liksom i en enda lång filmisk tagning tog kultur-året för första gången fysisk form – det var fascinerande och oroande, kitschigt och vemodigt, dagar av motstånd och glädje. Umeå blev en arena där vi kunde se hur idéer om kultur ställde upp sig diametralt mot varandra.

Journalister från hela världen togs emot och fick en vandring genom ett kulturhushotell med två bibliotek utan böcker – via sjöfarar- myter och biblioteksinspirerade konferensrum i hotelldelen, vidare till kulturdelens ännu betonglagda ytor.

Det samiska spåret trädde fram i all sin komplexitet. Gripande exempel på konstnärliga gestaltningar av samisk erfarenhet av förtryck och kulturellt fråntagande gavs på många håll både ute på gatorna, på museerna och i teaterform. Samtidigt hade vi en kultur- minister på besök som också sa fina saker om samer, men valde att inte låtsas om sin egen regerings gruvpolitik som tecknar hot mot samebyar blott ett par tiotals mil härifrån.

Vi fick klart för oss än en gång hur märklig kulturens fördelningspolitik ibland kan vara när den står på tå inför andra herrar än sig själv – en vip-gala gick av stapeln för gäster handplockade för sina goda egenskaper i den kulturtillväxtmaskin som ska bli, medan kulturlivets fotfolk under lördagskvällen författade och spred manifest för en annan kultursyn på sociala medier.

Med den högtidliga känslan av att vara med i ett historiskt skede gick vi man ur huse, klädde oss och barnen varmt. Ställde upp oss med blicken mot älven och fick en eldfängd upplevelse som sömlöst vävdes ihop med den Melodifestival fötterna senare tinade upp framför. 2014 som en schlager, Europatankens gyllene tråd någonstans i manifestationen av nationella och kulturella stereotyper. Alla stora ord som stjälptes ut bland renskinnen, isskulpturerna och ljusshowerna – vi ville ju ta med dem hem och göra dem till våra. Ord om kultur som ska förena, väva samman, vi vill ju tro på dem.

Sent på lördagsnatten, efter en mäktig konsert i Studion med Mari Boine som dagen innan i en norrbottenstidning hånats för sitt engagemang i gruvdebatten, tänker jag att kulturen just nu behövs mer än någonsin – men i den goodiebag av kultur som invigningshelgen fyllt hittar jag inga tvärsäkra svar på hur vi smartast ska nyttja den.
Lite trött, lite melankolisk, googlar jag frasen ”Vad ska vi ha kulturen till”, och hamnar, som så ofta när jag söker förankring i vilset läge, hos Bengt Göransson, denna gång i en artikel där han skriver: ”Kultur är inte stundens upplevelse, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen … I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhälls- deltagande och demokrati.”

Passagen lugnar och klargör: Umeå behöver inte fyrverkerier eller tröst, utan kultur som skapar verklig delaktighet – det är färdvägen.

De förhoppningar och drömmar som regnade ner över Umeå i helgen var av märklig och blandad sort + när gästerna nu har åkt hem är det dags att ge sig ut och granska vilka drömmar vi kan l åta ligga kvar på marken och vilka drömmar som tillhör Umeås egna och behöver plockas upp.

Drömmar där Umeå inte snittas fram som en separat enhet länkad till det globala nätverket av medelklassanpassad livsstilskultur i ett i övrigt utarmat Norrland.

Där politisk förändring och delaktighet genom kultur får ta tid och plats i anspråk och ske i sammanhang präglade av respekt och arbetsro.

En riktig fest kan vara fenomenal för att lösa spänningar. Allt händer i ett uppskruvat koncentrat under några timmar, sanningar uttalas, nån ballar ur, nån blir sentimental och faller i gråt, gammalt groll reds ut och läggs till handlingarna. Efteråt kan vi gå vidare med säkrare steg + ibland förbannade, ibland lättade, ibland med nya insikter om personer och fenomen, ofta med tydligare riktning. Invigningshelgen är avklarad och efter festen kan vi nu sparka av klackskorna och lossa slipsarna. De mest intressanta samtalen är som bekant de som förs på efterfesterna, när de närmaste hänger kvar – och det är nu det börjar, det är nu som vi ska förverkliga vad kultur behöver vara enligt Umeås egna drömmar. Kanske är den inte av en sort som sätter Umeå på kartan. Men av en sort som kan fortsätta lysa upp Umeå på vår inre karta som en rik plats att leva på.

Bli först att kommentera