Ni trodde kanske att begreppet vaginakonst i och med bortstädandet av Carolina Falkholts rikskända snövagina skulle vara ett tillfälligt avslutat kapitel på Umeås konstscen. Men då får ni tänka om, för under invigningshelgen av kulturhuvudstadsåret presenterades faktiskt ett annat exemplar av konst med vaginakoppling: Leonor Finis Armoire antropomorphe från 1939, i Bildmuseets nya utställning – ett skåp i målat trä som med sin subtila blinkning mot det kvinnliga könsorganet och i kontrast till rabaldret kring Falkholt kan läsas som en dyster kommentar om konstens besvärliga situation i en medialiserad tid. Teman som rotar runt i surrealismens mest erotiska och tabuöverskridande underströmmar om makt och kön, gör att rubriker som chockkonst och skandalkonst hade varit givna om man med kvällstidningsblick betraktat Finiutställningen. Verken är explicita och hänförande – och, precis som Falkholts processverk, starka kommentarer till en tid. Den sorgliga skillnaden; medan verken av Fini möter en försiktigt nyfiken och fascinerad publik i säkerhetsklassade salar, uppfördes Falkholts verk i en situation som krävde säkerhetsinsats till skydd för själva konstnären

Självklart, kan någon nu tycka, har ett samtida och skarpt konstverk ute på gatan högre potential att provocera än konsthistorisk rariteter, om än uppseendeväckande, i de etablerade salongerna. Men i ett läge där konstnärer upplever fysiskt hot i det offentliga rummet har vi nog inte råd att inte försöka fördjupa analysen av de skilda reaktioner konsten möter i olika situationer. Vari ligger provokationen? Vem är det som blir provocerad? En av anledningarna till den uppskruvade stämningen i mottagandet av samtidskonst i offentligheten, finner vi troligen i det offentliga rummets allt högre grad av privatisering och individualisering. Går vi runt som kunder i första hand och medborgare i andra hand, blir konsten vi möter ute på gatorna en provokation bara genom det överraskningsmoment den utgör genom att adressera oss som tänkande människor snarare än som konsumenter.

Så medan vi vant oss vid att med självklarhet umgås med reklam i offentligheten blir konsten störande bara genom sin närvaro, hur den i sig själv ifrågasätter hela systemet – få upprörs i liknande grad av avklädd kvinnoförnedrande reklam som avklädd kvinnoförsvarande konst. Detta bakvända faktum ger dock nyckeln till hur makten över tanken i det offentliga rummet kan tas tillbaka; just det, genom att göra plats i sinnet för just de uttryck som talar till oss som tänkande människor och inte som köpare.

På Facebook finns just nu en bra övningsuppgift i hur vi själva kan ta kommandot och växla upp närvaron av konsten, i form av rörelsen Occupy Facebook with art, som går ut på att fylla flödena med konst i stället för reklam eller bilder på luncher, djur och bebisar. Denna digitala motrörelse är en liten kuriositet i sammanhanget, men glimmar till som symboliskt tung i en realitet där gatans klimat i allt högre grad speglar nätets flöden; både Carolina Falkholts upplevelse av hot, liksom i den förkastliga kränkningen av samiska arbetare som ägde rum under invigningshelgen av kulturåret och som VK rapporterar om i dag, har sina spår i de smutsigaste fårorna av näthat. Ett tungt ansvar för samtalsklimatet kring konst och kultur vilar därför på medierna, vars mest högljudda aktörer är dem som lägger ribban för tonlä- get och vars modeller för hur konst ska betraktas är de som får genomslag. Om konsten presenteras under svarta rubriker om skandal och chock, ja då ligger det förstås nära till hands att reagera med ilska så- som de följsamma konsumenter vi är. Utvecklingen vidare i den riktningen är förödande för konsten och går därtill nära populismens och extremismens strömningar. Framtidshoppet; en journalistik som i stället för att famla efter mer av sensation eller i resignation smalna av, visar vägen till ett vidgat sätt att se på och prata om konst. Som förmår skänka både lite högre puls inför de konsthistoriska rariteterna, men framför allt en självklar nyfikenhet och respekt inför den skarpa samtidskonsten.