Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Toapapper och älgfärsköttbullar

Av , , Bli först att kommentera 0
Den ringlar ner i knät som en tung kall kätting, en obruten kedja av versaler som satt fyr på den danska invandrar- debatten med sin obönhörliga beskrivning av en hycklande invandrad föräldrageneration som vägrar assimilera sig i det danska samhället + Yahya Hassans poesi är en fysisk drabbning, den ställer sig i blickfånget och vägrar flytta på sig. Vad gör man med den?

 

Tja, kanske pizza? Torkar upp en spya med den? Det är i alla fall ett par av de förslag den dödshotade stjärnpoeten själv, uttråkat aggressivt, givit i intervjuer när reportrar klängt vid hans fötter med frågan om författaretik och konstnärlig moral. Hur vågar du skriva om bidragsberoende invandrare, misshandlande fäder, hur anstår du dig att indirekt föra rasisternas talan – har anklagelserna låtit.

Yahyas svar; jag tar ansvar för mina dikter, men inte för hur de används. Genom att jämföra dikterna med ost, eller toapapper, har han förklarat att var och en själv väljer hur de ska användas och att det därmed är lika befängt att anklaga honom för rasism som att ställa osten till svars för att den hamnar i en gratäng eller hyvlas över en macka.

Detta, att förbli kompromisslös som vittne, att leverera råvaran men hålla stånd mot att själv bli en produkt eller symbol för särintressen, det är kanske den enda rimliga hållningen för en poet när världen brinner, när en ökad högerextremism breder ut sig på gatorna samtidigt som mediernas ambivalens mellan ängslighet och stålhård positionering gör ett offentligt samtal i normalt tonläge svårt att föra.

När Yahya Hassan i versaler bär vittnesbörd, svär sig fri från konsekvenserna och vägrar underordna sig försök från omvärlden att låta sig etiketteras som företrädare för etnicitet, religion eller kön + är det ett skärande uttryck för ett akut tillstånd, en situation där poesin tvingas kriga på allvar.

Jämförelsen med konsumtionsprodukter är i Yahya Hassans fall pedagogiskt relevant och bjuder onekligen en spännande vision: dikter som vardagsvaror att släpa hem och ställa på bordet + men liknelsen stannar kvar vid det bildliga. Möjligen kunde snabbköpsmetaforen med hyfsad logik tillämpas på politiken och hur den i valtider förpackas och säljs in som livsstilsval eller ideologiska accessoarer, men poesin, ja den bevakar stadigt sin plats som den minst kommersiellt gångbara sektionen av en trots allt mer slipad bokmarknad.

Det som poeterna Marie Silkeberg, Mats Söderlund och Anna Hallberg konstaterade under ett Littfest-samtal för ett par år sedan gäller alltså fortsatt; att poesin till sin konstruktion, både ur bokbranschperspektiv och ur en mera filosofiskt synvinkel, är något som går emot all kommersiell logik. Således nödvändig som basföda i ett intellektuellt samtal och när den åttonde upplagan av Littfest i morgon drar i gång får tacksamt poesin fortsatt vara en bärande del i konstruktionen, genom hög andel gästande poeter och spännande temasatsningar som det europeiska grupprojektet What´s the point of poetry.

Poesin som antites till ekonomiseringen av kulturen, som mellanmjölken och knäckebrödet i råvarubanken + det är en bild jag gärna håller kvar vid och jag tänker att vi i tider av samhälleliga bränder och ökade spänningar behöver mer av de kvaliteter poesin erbjuder; krafter och företeelser som inte behöver motivera sig själva som säljande produkter eller bära sin egen börda, men däremot erbjuder sig att bära andras.

Spänningsfältet som poesimetaforen tecknar känns igen i hela det dagsaktuella kulturpolitiska samtalet, och är särdeles bekant i ett Umeå som under 2014 förväntas vara bäst i klassen i en nationell kulturpolitik som gillar att räkna på ekonomisk vinst. I veckans rapportering om den exklusiva vip-middagen från invigningen av kulturhuvudstadsåret gavs det senaste exemplet på hur en sådan matematik kan se ut + ett event med kulturen som officiellt festföremål men med en prislapp i en storlek som utgör en provokation för ett kulturliv som trots tillfälligt 2014-förstärkta budgetar får vakta hårt på kronorna.

Förstklassiga råvaror, löd ett av försvarsargumenten för den höga notan när VK rapporterade om saken i veckan + lax och älgfärs snarare än ost och toapapper således, för att låna Yahya Hassan som jämförelseobjekt.

Men jämförelsen mellan pr och poesi är förstås ovärdig, älgköttbullar passerar snabbare genom systemet än dikter och har därtill inga påtagliga demokratiska eller intellektuella effekter.

Och även sett som pr-produkt kan vip-middagen ifrågasättas + hade man velat ge det fina folket något att prata om hade en betydligt piggare och modernare idé varit att låta gästerna bussas ner till Rådhustorget och ta en korv. Hade ett Apberg funnits, kunde middagen ha intagits där, men gästerna som i sina ordinarie arbeten säkert tvingas sitta mer än de vill, hade nog också uppskattat en stående måltid under stjärnorna.

Det hade blivit succé. Någon hade kunnat avslöja en känsla av befrielse över att för en stund få slippa vara vip-boskap i säkerhetsklassad festsal, någon annan hade kanske erkänt att rullpizza satt fint, bättre än gourmetmaten. Och samtliga hade vid nästa vip-arrangemang ute i stora världen kunnat berätta om Umeå, den på riktigt progressiva och nytänkande staden. Åtskilliga kronor i det pr-värdet skulle jag tro, för den som gillar att räkna.

Därtill hade en bonuseffekt kunnat uppstå, när pengar som plötsligt blev över kunnat pytsas ut till det kulturliv som skapar de riktiga råvarorna i 2014-maskinen. Inga är så bra på att spinna guld av de medel som står till buds som kulturarbetare – vi hade fått mångfaldig rikedom tillbaka, livsnödvändiga basvaror till förråden.

Bli först att kommentera