Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Låt konstnärerna riva maktens väggar

Av , , Bli först att kommentera 0

Fallna monument och kunglig icke-närvaro vid Sametingsöppning väcker angelägna frågor om den politiska konstens faror och om verklig och symbolisk makt.

Året är 2020, men det hade kunnat vara sensommar 2017, när konstmuseet X-royal i Ruben Östlunds The Square installerar utställningen som ska skapa skandal och blottlägga en cynisk konstvärld i ett av många glödande samhällskritiska spår genom filmen. I en dråplig scen demonteras statyn av den ridande Karl IX under ovärdiga former, för att ge plats åt filmtitelns och konstprojektet The Square. Rutan där tillit och omsorg påbjuds, den ruta som sedan symboliskt löper genom filmen som en testyta för mänsklighet och empati.

Kusligt nära verkligheten lägger sig filmens intro. För utöver Ruben Östlunds ansökan hos Göteborgs kommun från i somras om att – inte demolera, men väl förflytta statyn av ryttarkungen Karl IX från Kungsportsplatsen för att där uppföra en tillitsruta – så har ju statyer av forna maktmän efter Charlottesville skapat debatt med svallvågor över världen.

Vem ska ta första spadtaget, undrade Jens Liljestrand till exempel i Expressen i längtan, inte efter handgripliga attacker vilket somliga ville ha det till, utan efter ny hetta i debatten om gamla krigarkungar. Svar kom snart från nätets undervegetation, med ett rykte på Flashback där det påstods att vänsterextrema AFA planerade att riva Karl XII-statyn i Kungsträdgården – falskt, kunde snabbt klargöras, men en händelse som ändå manar till fortsatt debatt utifrån Liljestrands fråga. Hur ska vi förhålla oss till maktsymboler i offentligheten? Till de kungliga? Till den påkostade samtidskonstens monument, som ju i minst lika hög grad markerar makt och kapital, men av annan sort?

Inga kungliga drabanter är längre med som taktfast marscherande markering av kungamakt vid riksmötenas öppning, däremot kvarstår symbolisk representation genom kungens närvaro vid den politiska maktens höstupprop. Annat är läget vid Sametingets öppningsceremoni i Östersund i dag – hit kommer i år inte kungen, inte heller statsministern, detta dock enligt en längre men icke desto mindre missklädsam tradition av ickenärvaro.

Samisk underhållning går bra men den samiska nationen och det samiska folkets betydelse är tydligen inte lika underhållande, löd Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson skarpt formulerade kommentar till den totala frånvaro från kungahuset som in i det sista såg ut att bli fallet. Efter eskalerande kritik, bland annat framförd av Petter Bergner på ledarplats i VK och ÖP, lyckades nu hovet flytta några bitar i kungahusets livspussel och när Sametinget i dag öppnar finns kronprinsessan Victoria på plats, jämte, från regeringen, kulturministern.

Med ett nödrop klarar uppställningen den ceremoniella plikten, men ekot från Mikaelssons ord är påtagligt. Att kulturministern, som har det formella samordningsansvaret för samiska frågor och i uppdraget idogt manifesterat sitt engagemang (från besöket på Västerbottens museum i våras minns vi till exempel en minister i tårar som tog del av information om arbetet med repatrieringsprocessen av samiska kvarlevor), finns på plats är självklart. Men lika självklart kunde man tycka att Stefan Löfven borde slutit upp jämte Bah Kuhnke vid öppningen av den samiska befolkningens folkvalda organ. Om inte annat så för att backa upp sina vackra ord från regeringsförklaringen 2015, där han särskilt lyfte fram insatser för att stärka samiskt inflytande och delaktighet.

Och att kungen trots två års framförhållning i inbjudan inte förmår planera närvaro detta jubileumsår, undergräver allvarligt den legitimitet kungahuset ännu gör anspråk på, som symbol för historiskt betydande skeden i Sverige.

 

Ska samer bara underhålla? Frågan riktar sig med vidare adress mot den oroande undertexten i den stora mobilisering som skett på senare år inom den samiska konsten, där dess radikala potential hyllande och upprepande påtalats. För trots att konstens betydelse som arena för att belysa historiska och samtida oförrätter mot samer verkligen inte ska underskattas – otaliga är exemplen där konsten, filmen, litteraturen genererat debatt och kunskapsspridning, där tanken nu senast hisnat inför scenariot av ett globalt genomslag om Sameblod blivit Sveriges Oscarsbidrag i stället för ovan nämnda The Square – så måste frågan ställas med oförtröttlig envishet: hur långt bör och kan konsten sträcka sig in i politiken?

Konsten såväl som vår kungahistoria med alla dess monument påminner om att symbolisk representation går i två riktningar – å ena sidan finns propagandans potential, å andra sidan möjligheten för den verkliga makten att i kulisserna operera efter helt annan agenda än den som visas utåt.

Det samiska sammanhanget blir ett fält som påminner om frågor viktiga att fortsätta belysa i konstvärlden. Var går skiljelinjen mellan symbolisk och verklig makt? Vilka blir konsekvenserna när en politisk kamp alltför hårt knyts vid enskilda konstnärer?

Vilka nya övergrepp i fråga om konstnärlig frihet riskerar att begås i den goda sakens namn? Vilka andra dimensioner, som klass eller kön, döljs när en politisk etikett, i detta fall det samiska, klistras för stor över ett konstnärskap?

I The Square har Ruben Östlund avskaffat monarkin och gjort om kungliga slottet till konstmuseum. Å ena sidan möjligt att tolka som en drift med en konstvärld lika tömd på makt som någonsin ett samtida kungahus.

Å andra sidan, en bild att ladda med hopp. För, konstnärsvärldens manér och hierarkier till trots: vilka kunde vara mer lämpade än konstnärerna att släppa in i forna maktcentra för att möblera om dess innerväggar?

 

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

London lärde mig om våldets nyckfullhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Den obligatoriska bildningsresan efter gymnasiet gav inblick i en frigörande vardaglighet trots ständigt terrorhot.

Terminsupptakt, upprop, veckan är här av återvändanden till vardag, till klassrummen. Men terminsstart är också att lämna, att ge sig ut på andra bildningsresor än skolbänkens. Ut i Europa, ut i världen, är ett klassiskt påbud som med djupa historiska rötter ännu riktas mot utsprungna gymnasister – och som möjligen, åtminstone borde så vara fallet, också tas emot med förhöjd lyhördhet hos de privilegierade unga som kan resa och komma tillbaka, i en verklighet där andra jämnåriga i det nya Sverige begränsas av hopplösa asylprocesser som omöjliggör sådana friheter.

Kring millennieskiftet, när språnget ut var aktuellt för min egen del, blev London destinationen, denna klassiker bland städer för flytta-hemifrån-berättelser. När sommarlovet efter gymnasiet var över och ett somliga försvann till universitetsstudier, andra till försvarsmakten, inledde jag där den alternativa utbildningsperiod och militärtjänstgöring som staden erbjuder – minst lika härdande som någonsin campus- eller lumparlivet i fråga om att förbereda en ung människa för ett hårt vuxenliv.
Inhysta i absurda kollektivboenden, med lika absurda anställningskontrakt i butiker och på barer, förberedde London-livet för en arbetsmarknad där allt är tillfälligt och villkorat, fostrade in en acceptans inför att vara ständigt utbytbar. Hårt, ja, men med storstadens hypnotiska lockelse och berusningen i att vara kosmopolit i andra vågskålen, en svårslagen bas för lärande och utveckling.

Samma London utgör spelplats i två av höstens intressantare böcker, där lärdomar står att finna – för läsaren mer än huvudpersonerna, genom att följa deras färder i storstadens malströmmar. I Kate Zambrenos samtida klassiker Green girl blir det lätt förklädda varuhuset Horrids scen för amerikanska Ruths viljelösa tillvaro, där kapitalismens, patriarkatets och konsumismens fulaste skepnader bryter igenom stadens tunna yta av lyx och flärd. Och i Marianne Lindberg de Geers På drift är det i London som hennes roman-jags flytande livshållning, utnyttjad av män varhelst hon hamnar, blir som plågsammast.

En möjligheternas metropol – visst, men för både Ruth, en ung Marianne Lindberg De Geer och för mitt 19-åriga jag (vid en mellanlandning i norr för att packa om väskor inför förestående tillbakaflytt och universitetsstudier, framstod på avstånd plötsligt storstadens brutalitet och jag återvände inte), ett London där de hårda livsvillkoren ställer upp sig som de främsta drivkrafterna bakom den personliga utvecklingsresan.

På senare år har ett än kallare London framträtt. En följd av bland annat brexit och en boendemarknad av skenande segregation, men också förstås det faktum att London utgör en av noder i det europeiska nät av städer där terrorn blivit en del av det nya normala – ett tillstånd som förväntas fortgå, åtminstone sett till den nya norska forskningsprognos om jihadistisk terror där en bestående aktivitet pekas ut under de kommande fem till femton åren.Hur navigerar en ny generation bildningsresenärer i detta nya Europa? Vilken sorts kosmopoliter växer upp i terrorns absurda normalitet?

Ja, ett hopp är om just normaliteten kan vändas till en skyddsfaktor – om vardagshotet kan bidra till att permanenta den beslutsamhet om motstånd som utropas efter varje vansinnesdåd, till att bevara en vrede, men hindra den från att tippa över i blint hat. I den normaliteten finns goda möjligheter för unga kosmopoliter att praktisera det öppna samhälle vi besjunger efter varje dåd, så länge samma normalitet skyndar på samhällets förmåga att lagföra och ställa skyldiga inför rätta.

London åter: en bra scen för lärdomar, van som staden är vid ständigt terrorhot efter decennier då IRA placerade bomber i stadens papperskorgar. Att den jihadistiska terrorn har som huvudsyfte att döda så många som möjligt är en skillnad som måste påtalas, gentemot den terror IRA utförde. Men, vilket Katrin Marcal påpekade i DN efter vårens dåd på Westminster Bridge: vad decennierna av IRA-terror bidragit till, är också ett Storbritannien där en nedärvd erfarenhet finns av att kämpa emot krafter som söker skuldbelägga hela religiösa eller nationella grupper för vad fanatiker gör i deras namn.

Under det gråaste av eftermiddagspass på caféjobbet i Covent Garden blev jag vittne till ett fasansfullt knivmord – en äldre hemlös man attackerade och dödade 12-årige Diego i ett dåd som för alltid etsade sig fast som ett emblem för det meningslösa våld som alltid finns där människor finns. Nyckfullt oberäkneliga, lärde jag mig, är storstadens hot – lika hastigt uppflammande som nöjesscenernas tomtebloss – och jag fick med tiden inblick i en pragmatisk livshållning inför detta.

På caféet där jag jobbade kom då och då larm om bombhot och det blev en bekant rutin att snabbt förflytta cafégäster från fönsterplatserna. De snabba fötterna när skådespelarna senare återvände till de närbelägna teatrarna för fortsatta repetitioner och affärsmännen hastade iväg för nya aktieklipp, den lättsamma beslutsamheten med vilken folk återupptog cafésamtalen när hotet avblåsts – det är minnesbilder som i dagarna gjort sig påminda som de viktigaste från bildningsåret i London.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Nazismens framfart kräver kylig klarsyn

Av , , Bli först att kommentera 0

Nog nu med historielöshet och undfallenhet i debatten, nog nu med slappt hänvisande till yttrandefrihet när fascister vinner mark utan motstånd.

Det var en overkligt varm lördag, då Svenska Motståndsrörelsen marscherade in i Umeå. Den 7 september 2013, minnet sticker ut efter en ovanligt kylig sommar – simturen i septembersjön timmarna innan den nynazistiska rörelsen brutalt bröt sig in i Umeåbornas vardag.

Ingen undgick allvaret i händelsen i centrala Umeå – ändå minns jag våndan på söndagen, när rätt tonfall och proportioner skulle sökas till måndagstidningens analyser. Och trots att håret hade rest sig i nacken när jag tagit del av vittnesmål från nazisternas framfart, skämdes jag över mitt tonfall i den krönika som skrevs, den svulstiga vreden och alarmismen, även sedan jag på inrådan av en kollega hade strukit det mest bombastiska. Ur stillheten som följde på tumultet växte ett tvivel kring mitt dramatiska anslag, parallellerna jag dragit till historiens stöveltramp – hade jag blivit en ofrivillig medaktör i den nynazistiska skrämselturné som pågick? Hade jag hjälpt till att göda monstret?

I dag skäms jag över att jag skämdes och våndades. Sedan 2013 har den nazistiska aktiviteten i Norr- och Västerbotten ökat dramatiskt och föreställningen om att den ena eller andra mediestrategin skulle kunnat påverka dess framfart syns i dag både naiv och förmäten.

Efter en sommar då den nazistiska linjen flyttat fram positionerna – Almedalen, attacker på Pride och mot demonstranterna på Mynttorget och nu senast Charlotteville för att nämna några av flera händelser – har det i stället slutligen kunnat slås fast att denna rörelse opererar totalt hänsynslöst mot varje variant av publicistisk strategi.

Samtidigt har mediedebatten och det offentliga samtalet fortsatt haft inslag av besvärande försiktighet, med Johan Hakelius som galjonsfigur för en hållning där nazismen fortsatt bagatelliserats och pajasförklarats, en hållning där mummel om yttrandefrihet givit legitimitet åt nazisternas framflyttade positioner i det offentliga rummet. 

I Umeå har gatorna i sommar skonats från nazisters närvaro, men på Renmarkstorget raserades, precis som i Almedalen, den skoinstallation som skapades som en tvilling till den som där restes i protest mot nazisternas närvaro och i Hörnefors angreps konstnären Rebecka Adelhult Feklistoffs konstverk ”Vid den långa resans slut”, som intar ett kritiskt perspektiv på de gränser vi reser mot människor på flykt. Rimlig försiktighet har präglat reaktionerna och bevakningen av dessa händelser – och förstås; såvida ingen uttalat nazianstruken aktör kan spåras bakom angreppen, vore det ett brott mot yrkesetiken att rapportera sådana politiska kopplingar.

Men frågan som samtidigt måste ställas är; kan vi verkligen vara säkra på att hotet blir mindre om vi INTE utgår från värsta tänkbara scenario? När övergår ”att ta det säkra före det osäkra” till att i utgångsläget utgå från det värsta, att beskriva monstret såsom det ser ut.

I sitt starkt berörande sommarprat beskrev krigskorrespondenten Magda Gad hur verklighetens extrema omständigheter ibland tvingar journalistiken in i en kylig pragmatism som renodlar yrkets essens. Stående i en massgrav, konstaterar Gad, blir till exempel läsaranklagelser från landet i norr om texter som piskar på främlingsfientlighet eller om att drivas av vänster- eller högeragenda närmast absurd. Och i mötet hon berättar om, med flickan Gloria som i Ebola-skräckens Liberia förvisats från sin familj, ritas med samma självklarhet principen om journalistiskt avstånd in som underordnad själva medmänskligheten.

Om reglerna för en journalists roll är viktigare än ett barns liv, då är det något fel på reglerna, konstaterar Gad som fortsatte rapportera men också byggde ett hus till Gloria och de andra eboladrabbade barnen.

 Om den tidiga hösten 2013 hade sina osedvanligt varma dagar och erbjöd en verklighet där vi ännu hade utrymme att inta en blåögt godtrogen hållning gentemot nazismens framryckningar, så påbjuder den kalla 2017-sommaren motsvarande kyliga klarsyn. Nog nu med historielöshet och undfallenhet i debatten, nog nu med slappt hänvisande till yttrandefrihet när fascister vinner mark utan motstånd.

Om reglerna för den yttrandefrihet som åberopas till försvar för nazisternas närvaro i det offentliga rummet inte samtidigt förpliktigar varje demokrat att gå ut och bekämpa dessas värderingar – ja, då är det något fel. Inte på yttrandefriheten, men på demokratiska krafters förmåga att rädda den medan tid ännu finns.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera