Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

London lärde mig om våldets nyckfullhet

Den obligatoriska bildningsresan efter gymnasiet gav inblick i en frigörande vardaglighet trots ständigt terrorhot.

Terminsupptakt, upprop, veckan är här av återvändanden till vardag, till klassrummen. Men terminsstart är också att lämna, att ge sig ut på andra bildningsresor än skolbänkens. Ut i Europa, ut i världen, är ett klassiskt påbud som med djupa historiska rötter ännu riktas mot utsprungna gymnasister – och som möjligen, åtminstone borde så vara fallet, också tas emot med förhöjd lyhördhet hos de privilegierade unga som kan resa och komma tillbaka, i en verklighet där andra jämnåriga i det nya Sverige begränsas av hopplösa asylprocesser som omöjliggör sådana friheter.

Kring millennieskiftet, när språnget ut var aktuellt för min egen del, blev London destinationen, denna klassiker bland städer för flytta-hemifrån-berättelser. När sommarlovet efter gymnasiet var över och ett somliga försvann till universitetsstudier, andra till försvarsmakten, inledde jag där den alternativa utbildningsperiod och militärtjänstgöring som staden erbjuder – minst lika härdande som någonsin campus- eller lumparlivet i fråga om att förbereda en ung människa för ett hårt vuxenliv.
Inhysta i absurda kollektivboenden, med lika absurda anställningskontrakt i butiker och på barer, förberedde London-livet för en arbetsmarknad där allt är tillfälligt och villkorat, fostrade in en acceptans inför att vara ständigt utbytbar. Hårt, ja, men med storstadens hypnotiska lockelse och berusningen i att vara kosmopolit i andra vågskålen, en svårslagen bas för lärande och utveckling.

Samma London utgör spelplats i två av höstens intressantare böcker, där lärdomar står att finna – för läsaren mer än huvudpersonerna, genom att följa deras färder i storstadens malströmmar. I Kate Zambrenos samtida klassiker Green girl blir det lätt förklädda varuhuset Horrids scen för amerikanska Ruths viljelösa tillvaro, där kapitalismens, patriarkatets och konsumismens fulaste skepnader bryter igenom stadens tunna yta av lyx och flärd. Och i Marianne Lindberg de Geers På drift är det i London som hennes roman-jags flytande livshållning, utnyttjad av män varhelst hon hamnar, blir som plågsammast.

En möjligheternas metropol – visst, men för både Ruth, en ung Marianne Lindberg De Geer och för mitt 19-åriga jag (vid en mellanlandning i norr för att packa om väskor inför förestående tillbakaflytt och universitetsstudier, framstod på avstånd plötsligt storstadens brutalitet och jag återvände inte), ett London där de hårda livsvillkoren ställer upp sig som de främsta drivkrafterna bakom den personliga utvecklingsresan.

På senare år har ett än kallare London framträtt. En följd av bland annat brexit och en boendemarknad av skenande segregation, men också förstås det faktum att London utgör en av noder i det europeiska nät av städer där terrorn blivit en del av det nya normala – ett tillstånd som förväntas fortgå, åtminstone sett till den nya norska forskningsprognos om jihadistisk terror där en bestående aktivitet pekas ut under de kommande fem till femton åren.Hur navigerar en ny generation bildningsresenärer i detta nya Europa? Vilken sorts kosmopoliter växer upp i terrorns absurda normalitet?

Ja, ett hopp är om just normaliteten kan vändas till en skyddsfaktor – om vardagshotet kan bidra till att permanenta den beslutsamhet om motstånd som utropas efter varje vansinnesdåd, till att bevara en vrede, men hindra den från att tippa över i blint hat. I den normaliteten finns goda möjligheter för unga kosmopoliter att praktisera det öppna samhälle vi besjunger efter varje dåd, så länge samma normalitet skyndar på samhällets förmåga att lagföra och ställa skyldiga inför rätta.

London åter: en bra scen för lärdomar, van som staden är vid ständigt terrorhot efter decennier då IRA placerade bomber i stadens papperskorgar. Att den jihadistiska terrorn har som huvudsyfte att döda så många som möjligt är en skillnad som måste påtalas, gentemot den terror IRA utförde. Men, vilket Katrin Marcal påpekade i DN efter vårens dåd på Westminster Bridge: vad decennierna av IRA-terror bidragit till, är också ett Storbritannien där en nedärvd erfarenhet finns av att kämpa emot krafter som söker skuldbelägga hela religiösa eller nationella grupper för vad fanatiker gör i deras namn.

Under det gråaste av eftermiddagspass på caféjobbet i Covent Garden blev jag vittne till ett fasansfullt knivmord – en äldre hemlös man attackerade och dödade 12-årige Diego i ett dåd som för alltid etsade sig fast som ett emblem för det meningslösa våld som alltid finns där människor finns. Nyckfullt oberäkneliga, lärde jag mig, är storstadens hot – lika hastigt uppflammande som nöjesscenernas tomtebloss – och jag fick med tiden inblick i en pragmatisk livshållning inför detta.

På caféet där jag jobbade kom då och då larm om bombhot och det blev en bekant rutin att snabbt förflytta cafégäster från fönsterplatserna. De snabba fötterna när skådespelarna senare återvände till de närbelägna teatrarna för fortsatta repetitioner och affärsmännen hastade iväg för nya aktieklipp, den lättsamma beslutsamheten med vilken folk återupptog cafésamtalen när hotet avblåsts – det är minnesbilder som i dagarna gjort sig påminda som de viktigaste från bildningsåret i London.

SARA MEIDELL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>