Stöd hjältarna – på mässan och i vardagen

Av , , Bli först att kommentera 1

Låt inte orosmoment ockupera utrymmet - stöd din bibliotekarie, gå till biblioteket, bidra till att göra det till en trygg och välkomnande plats. Så kan vi alla bli demokratins väktare.

Är man nedskriven kan man inte glömmas. Allt som någonsin skrivits bevaras för evigt. Så vidunderlig är bokstävernas kraft.

Så står skrivet i Mikael Niemis Koka Björn – en historisk och psykologisk deckare som berör i sin skildring av manlig ömhet, skriver Lena Kjersén Edman i sin recension av romanen, som i sin gestaltning av reformator och väckelsepredikant Laestadius levnadsgärning också är en dagsangelägen hyllning till språket, bildningen och litteraturen.

I en scen återberättad i Lundströms bokradio återfinns bland annat en biblioteksskildring av tyngd, relevant för dagsdebatten och också med klassikerpotential i genren. Vi möter den unge Jussi, samepojken tagen under prosten Laestadius beskydd, som stående inför dennes bokhylla plötslig når insikt om att laddat i bokryggarna finns fler tankar än en människa hinner tänka under ett liv, mer tid än ett människoliv omfamnar. Inför pojkens förundran berättar prosten om de stora hus som existerar – biblioteken, han har varit i dem, i Härnösand, i Uppsala. Fruktansvärt, säger Jussi, hus så fulla av böcker att bara Gud kan hinna läsa dem alla.

Ja, Gud förstås, säger prosten och fortsätter: kanske detta är meningen med biblioteken, att vi där ska uppleva Guds storhet.

Jussi svarar då: men om biblioteken finns, behöver vi då kyrkorna …? Varpå prosten tystnar, och när han vänder sig om, skriver Niemi, ”finns något irrande vagt i hans blick. Det påminde om rädsla”

Bättre skildring av det komplexa förhållandet mellan litteratur och kyrka är svårfunnen. Upplysningens brott mot kyrkans dogmer – och så samtidigt beröringspunkterna mellan det gudomliga och litteraturen, undret som är större än människan.

Inflätade i varandra genom historien är ju också biblioteken och kyrkans rum, som fredade platser i offentligheten för möten med detta större. I brittiska stjärnförfattaren Ali Smiths färska novellsamling Bibliotek skrivs en hyllningshymn med just den existentiella dimensionen och det fredade rummet som centrala. Med hög språklig originalitet är boken, som följer ett antal personers vandring genom biblioteksminnen, en fröjd för varje biblioteksnostalgiker och samtidigt en bok man önskar sätta i händerna på varje beslutsfattare i position att fortsätta hålla bibliotekets rum just fredat.

Umeås bibliotek framstår som undantag i tiden – i förra veckan presenterade kommunen siffror som visade på mycket nöjda besökare, vilket man får anta gäller som intyg på upplevd trygghet. Förhoppningsvis gäller även detta för bibliotekspersonalen – för desto dystrare är bilden i fackförbundet DIK:s undersökning som släpptes strax innan, som visar att otryggheten för svenska biblioteksanställda fortsätter att öka.

Samma främlingsfientliga retorik som piskades upp 2015 när förra rapporten släpptes, hördes snabbt även i denna omgång – invandringens fel, har det larmats i högerled, där hotfulla män med migrantbakgrund pekats ut som det dominerande problemet. Detta i kontrast till det som faktiskt framgår i enkäten, att hoten är övervägande högerextrema, i form av påtryckningar om inköp av viss media eller rasistiska störningar under författarbesök.

Att biblioteken blivit konfliktzoner är paradoxalt nog ett intyg på deras betydelse – som de öar de utgör i genomprivatiserade stadsmiljöer blir de lackmuspapper för samhällets tillkortakommanden. I DIK:s rapport framkommer att majoriteten av ordningsproblemen kan härledas till social utslagning till följd av missbruk, sjukdom och arbetslöshet. Lägg till det den ökade arbetsbelastning som tillkommer till följd av samma samhälleliga tillkortakommanden – bibliotekspersonal som får rycka in med hjälp i allt från försäkringsärenden till digitala vårdkontakter till besökare som vänt sig till den enda plats som upplevts tillgänglig – och vi har en alarmerande lägesbeskrivning som ånyo manar till åtgärder långt utanför bibliotekens väggar. Ytterst handlar det om demokrati – biblioteken behöver få vara trygga och välkomnande rum och bibliotekarier behöver få arbeta med just de uppgifter som ligger i yrket, i bildningens och demokratins tjänst.

Hur försvarar vi demokratin? Den frågan har på ett sätt som avviker från varje tidigare år blivit den stundande bokmässans dominerande. Med förhöjt allvar och i dialog med alternativa mässor kommer svaret att sökas i bokmässans program av tunga författarbesök och seminarier. Det kommer att talas högstämt om yttrandefrihet och litteraturens makt, men samtidigt kommer det åskådliggöras att antidemokratiska krafter inte bekämpas enbart i högtidstal eller manifestationer. För på mässgolven och i hörsalarna finns de breda marktrupperna, de tusen och åter tusen idoga som fyller flygen och tågvagnarna från norr, de som gästar mässan, inte för att posera med författargiganter eller dricka rödvin, utan för att fortbilda sig: bibliotekarierna. Genom sitt deltagande vid bokmässans hundratals branschunika programpunkter blir de i sin närvaro de bästa representanterna för institutionernas bredare försvar för demokratin.

Patrik Lundbergs hyllningstext till dessa mässbesökare i Aftonbladet häromveckan blev en bris av syre i debatten om bojkott eller ej. Stöd hjältarna, åk till mässan, var hans uppmaning i texten där han framhöll hur bokmässans unika seminarieutbud för lärare och bibliotekarier, samhällets grindvakter mot extremism, är ”en kärna som finansieras till stor del av kommersen”.

Tacksamt är ändå hur det i författar- och förlagsled vuxit fram ett motstånd mot hela bojkottdebatten. I strid mot den medielogik som drivs av konflikt (och, menar somliga, den fascism som också gynnas av splittring) har en bredare konsensus uppnåtts om att demokratin kan försvaras både inom och utanför bokmässan. Skulle man ändå vilja ha ett gott argument för valet att närvara vid mässan, kan det vara just detta; att stödja sin bibliotekarie.

Samtidigt bör det förstås påtalas; bokmässan brinner under en helg på året och för de flesta finns långt bättre sätt att stödja sin bibliotekarie i vardagen, i väntan på åtgärder från högre ort för ökad trygghet. Precis som på mässan, i fråga om att inte låta orosmoment ockupera utrymmet, gäller att gå dit och ta plats. Gå till biblioteket, bidra till att göra det till en trygg och välkomnande plats. Hjälp en medmänniska hitta rätt bland hyllorna eller i myndighetsdjungeln i lånedatorerna, markera när ungdomsgängen blir orimligt livliga – välj att själv vara en demokratins och bildningens väktare.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Ge oss pjäsen om den inställda premiären

Av , , Bli först att kommentera 1
Vad är politisk teater och hur instrumentell kan en beställning få vara? Omständigheterna kring nedläggningen av Röst väcker frågor som behöver klar sikt.

En inställd premiär är ett teaterdrama i egen rätt – Västerbottensteaterns avblåsta storsatsning Röst ett sådant med tragedins förtecken. Med två dagar kvar till premiär tillkännagavs i förra veckan att föreställningen skjuts på framtiden och på tisdagen kom beskedet om en totalnedläggning. Ett radikalt beslut med frågor väckta som liksom var gång stora kulturprojekt går i graven bör ges så klargörande svar som möjligt.
Konstnärliga eller personliga schismer? Yttre eller interna påtryckningar? En regissör som slutar tro på sin föreställning – en ensemble som slutat tro på sin regissör? Spektrat av möjliga orsaker bakom en nedlagd föreställning är omfattande och klar sikt behöver därför råda kring omständigheterna – kanske är det särskilt viktigt just nu, i tider då kulturen prövas hårt, att förstå var i en process det gått snett.

Konstnärliga brister var förklaringen som gavs av teaterchef och konstnärlig ledare Fransesca Quartey när beslutet om inställd premiär kom efter förra veckans publikgenomdrag på onsdagen. En föreställning som inte blivit vad man hoppades på, vars innehåll inte stämmer överens med det som utlovats, var skälen som angavs och en första instinkt kunde vara att hylla beslutet som ett uttryck för mod och välmående. Det ligger i konstens villkor att somligt inte blir färdigt – runt den konst av betydelse som blir till finns alltid restprodukter, det halvfärdiga, det halvtänkta – och en avblåst premiär skulle mot bakgrund av det kunna tecknas som ett dubbelt kvalitetsmärke, såväl konstnärligt som ekonomiskt. Ett kvitto på en institution som inte kompromissar med det konstnärliga och där det finns utrymme att bromsa det som inte når fram.

Men i kontakt med den konstnärliga ensemblen dagen efter är välmående och mod det sista som signaleras; kris, förvåning och chock är i stället den bild regissör och dramatiker ger efter beskedet som kom som en fullständig överraskning. Bilden som framträder av den process som lett fram till det krismöte som på måndagen hölls på teatern, ger känslan av en traumabearbetning som skulle behöva nå långt utanför teaterns väggar. Frågorna pekar vidare mot en nödvändig diskussion om vilka villkor som teatrarna arbetar under och hur tillräcklig tid för konstnärliga processer ska säkras i institutionernas tuffa produktionsscheman.

Vad gick snett och var? I försöken att kartlägga detta blir ett första spår att följa det om beslutet att lägga ned handlar om konstnärlig kvalitet eller om olika konstnärliga visioner.

I samtal med regissör och dramatiker framträder en inledande åtskillnad i uppfattning kring hur uppdraget – att skapa en föreställning om demokrati och vilken roll den spelar i våra personliga relationer – skulle gestaltas. En politisk kabaré var teaterns förslag till regissören, som dock snart fick gehör för en annan tolkning, en friare fantasi, en politisk saga mer än plakatpolitik. Under vinter och vår tar föreställningen form enligt denna vision, en dramatiker kopplas in efter önskemål från regissören och trots hög tidspress är bilden som ges den av en process som hela tiden sanktioneras och hejas på av Unghästen, som under Fransesca Quarteys mandat har det konstnärliga ansvaret för produktionen. I ett sent skede uttrycker teaterchefen en oro över om pjäsidén rymmer den politiska vision hon lagt i uppdraget, men någon diskussion om djupare omtag förs ej och föreställningen får fortsatt stöd att svida om till premiär.

Att beskedet blir en obegriplig kalldusch när ensemblen efter första publikgenomdrag står i startlinjen för premiär, är därför begripligt. Obegriplig är också den förklaring Fransesca Quartey då ger till det sena beslutet; en respekt för den konstnärliga processen och ett hopp in i det sista att det ändå skulle hålla. Vilka konstnärliga pusselbitar, undrar man, förväntades komma på plats som inte fanns två, tre veckor innan premiär? Och varför kliver inte en teaterchef in långt tidigare med ett beslut om uppskjuten premiär, i ett läge som uppenbarligen var så skört så nära inpå premiär?

Frågorna pekar vidare mot en nödvändig diskussion om vilka villkor som teatrarna arbetar under och hur tillräcklig tid för konstnärliga processer ska säkras i institutionernas tuffa produktionsscheman – vilket också tacksamt är vad Fransesca Quartey utlovar i det uttalande som följer beskedet om nedläggning.

Samtidigt finns skuggbilden kvar – att vi bakom det skrotade projektet finner en teaterchefs önskan om en helt annan pjäs. För om skälet till att lägga ner föreställningen är att tillräckligt med tid inte givits, varför då inte ge projektet mer tid och låta produktionen komma i mål?
En förklaring utifrån denna vy är förstås rent spekulativ, men kunde ändå sägas ligga i linje med Fransesca Quarteys chefskap som alltjämt befunnit sig långt inne i den konstnärliga produktionen. Utöver sin medverkan på scen i flitigt spelade musikföreställningen om Billie Holiday, var det teaterchefen själv som stod för regi och koreografi till sommarteatern Sound of Musicals och dessförinnan för manus till 2016 års En julsaga. Även förra omgångens sommarteater, publiksuccén Ringaren i Notre Dame, stod Quartey som manusförfattare av och därtill regi, efter att i ett sent skede efter en konstnärlig skiljaktighet ha bytt ut den regissör som ursprungligen rekryterats.

Allt detta tecknande en ledare med en stark konstnärlig vision, vilket inte behöver vara fel – och konstnärer är ju att föredra framför teknokrater på chefsposterna vid våra kulturinstitutioner. Men om nedlagda projekt har sitt upphov i konstnärliga visioner som krockar snarare än konstnärlig kvalitet, är klarspråk om detta nödvändigt – i detta fall en motstridig uppfattning om hur ett budskap om demokrati och politik kommuniceras till en ung publik. Varför inte, av respekt för den unga publiken, ge dem den friare fantasi som låg redo för premiär?

Detta berör det andra spår som projektet Röst och den inställda premiären öppnar upp, vilket är en vidare diskussion som sträcker sig långt utanför Västerbottensteaterns väggar; frågan om var gränsen går mellan ett konstnärligt verk och ett pedagogiskt material och hur vi ska tänka kring teater, eller för den delen hela kulturen, som bruksvara.

Röst var en pjäs som skulle handla om demokrati och rösträtt, men i undertexten i uppdraget låg också att den skulle uppmana unga att gå och rösta – en beställning inte bara av ett innehåll således, utan också av en förväntad effekt på en publik. Att sådana förväntningar hyses kring ett teaterprojekt, låt vara en skolföreställning, tecknar en besvärande instrumentell kultursyn där hoppet givits upp om både publikens förmåga att ta in det komplexa och om fiktionens och den friare konstens kraft. Varför inte, av respekt för den unga publiken, ge dem den friare fantasi som låg redo för premiär, det Alice i ett politiskt Underland som skissades fram – särskilt som en pedagogisk krockkudde ju också fanns i det publiksamtal som ingick i upplägget?

En nedlagd föreställning kan signalera mod – men mod kan också vara att som teaterchef ta en djup inandning och låta det konstnärliga team man givit förtroendet att tolka ett uppdrag få gå i mål med en friare vision än den man beställt.

Och vill man sedan komplettera med en rakare föreställning med tydlig pedagogik och politik, vore en god idé att göra den stora föreställningen om den inställda premiären.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hello Richard Florida – Umeå speaking!

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett samtal mellan en nästan färdig stad och en urbanist som ångrar det mesta han sagt.

Umeå: Hej Richard, Umeå här – hoppas vi har nått rätt person nu, den store urbanisten Florida? Fint. Jo, vet inte om du känner till oss, du har ju många fans – men du är en stor förebild och vi har ganska länge följt dig. Din bok, ”Den kreativa klassens framväxt”, vilken bibel det har varit för oss, hela konceptet med talang, teknologi och tolerans. Passade våra tankar om det framtida Umeå som hand i handske, detta med kulturdriven tillväxt och att locka till sig smarta kosmopoliter för att säkra välstånd och utveckling.

Så, nu har vi byggt några år – den kulturdrivna staden. Och i höst börjar vi äntligen se mållinjen – så nu vill vi bjuda in dig för att visa hur det blev. Kanske fira lite. Vad säger du?

Richard Florida: Oj – hedrande, verkligen. Oj. Först bara: ”Den kreativa klassens framväxt” har ju drygt tio år på nacken, det vet ni va? Och jag har ju haft lite nya texter och teorier på gång på senare år – det känner ni säkert till? Men ett besök, absolut – jag är fullbokad en tid framöver, men låt höra. Umeå alltså, jag har hört talas om er, det urbana undantaget i nordlig glesbygd, visst? Universitet, regionsjukhus, Volvo lastvagnar, operahus och radikala kulturgräsrötter. Europeisk kulturhuvudstad ganska nyligen också va?

Umeå: Just precis, det urbana undantaget ja – och precis, just det med kulturhuvudstad föll ju väldigt väl ut med dina teorier. Umeå2014, nålen på kartan för inversteringar och turism. Väldigt vältajmat för att få spaden i jorden till sist också – hade ju blivit en rejäl långbänk vid den tidpunkten, hela stadsomvandlingen. Och precis, gräsrötterna är vi också väldigt nöjda med. Gör-det-själv-känslan, den har haft ett högt värde för oss.

Richard Florida: Så fint, jo, jag hörde talas om Lokstallarna nu senast, det lät intressant – bra att ni kom ihåg att spara plats för de fria initiativen i den nya staden. Och den ikoniska musikscenen mitt i stan har ni ju också, Scharinska villan va? Helt rätt tänkt att värna också denna gren av de kreativa klasserna, viktigt för balansen. Låter lovande. Och gatukonsten, den håller ni också vital?

Umeå: Alltså. Just Lokstallarna är dessvärre avvecklade – visst, det var lite spännande ett tag och bra för dynamiken i debatten och så, men husockupation kändes ju lite, ja… Och graffitin fick vi också tyvärr nyligen släppa, svårt att hålla städat kring just den sortens konstyttring. Men vi har en lite mer varumärkessäker variant av gör-det-själv. Alltså: vi på kommunen gör det själva. Ibland i samarbete med näringslivet – kulturhuset Väven är ju ett fint kommunalt-privat exempel. Vi tänker att det blir mer hållbart så, den kreativa klassen har ju ibland väl marxistiska tendenser och det gäller att inte skrämma bort investerarna.

Fasader är också något vi jobbat mycket med. Ett jättefint exempel är ju Scharinska villan som du nämnde, som helt höll på att festas sönder. Den rustade vi upp och fick såld och har de bästa tänkbara hyresgäster, företagshotell med visioner. Samma med en annan kulturscen, Sagateatern – verksamheten avvecklad, men ändå exempel på hur man kan jobba med symboler i stadsbilden. Spelar bra mot det nya, hotellen och så.

Richard Florida: Låter som en rejäl utrensning…?

Umeå: Nja, mer att vi snyggat upp – sorterat upp stadsrummet lite, var sak på sin plats, med bra stråk för handeln och så vidare. Som sagt, nu har vi bara lite byggställningar att få undan och någon grop att fylla igen, men lagom till vintern har vi sagt att vi ska kunna vara där; The Cool City, ha ha. Så vad säger du – kan vi locka hit dig på ett besök? Det kan ju vara något för dig att visa upp, det lyckade exemplet.

Richard Florida: Okej. Detta är verkligen besvärande – men jag förstår att ni inte läst det senaste jag skrivit. En ny bok, den har inte kommit ut på svenska, men börjar vara rätt omskriven. ”The New Urban Crisis: How Our Cities Are Increasing Inequality, Deepening Segregation, and Failing the Middle Class—and What We Can Do About It.” Ja, en lång titel, men ni förstår vad det handlar om. Det har helt enkelt visat sig att jag haft fel om en del saker. Kanske varit överdrivet optimistisk i fråga om stadens potential.

Umeå: Inequality och segregation – mer segregation och ökade klyftor i den kreativa staden, är det vad du säger?
Det du säger är att det där med ”Den kreativa klassens framväxt”, inte är något du längre står för..?
Det var ju en – ja, oväntad vändning, minst sagt. Vi är ju många här i Sverige som trodde på dig. På konceptet.

Richard Florida: Jo. Jag också. Tro mig, det var en oväntad vändning även för mig, detta att stadens inbyggda ojämlikhet kunde få så dramatiska konsekvenser. Toronto brukar jag nämna, min hemstad, vilken ögonöppnare. Bastionen för progressiv urbanism, välmående och mångfald, tänkte man – och så visar det sig att klassmotsättningarna under ytan var starka nog att rösta fram anti-urbanisten och högerpopulisten Rob Ford till borgmästare. Och tro mig, kan det hända i Toronto, kan det hända överallt.

Umeå: Jaha, men ändå onekligen ett prekärt läge detta. Vi har ju lånat en del pengar för det här. Förväntade oss ju de långsiktiga effekterna du pratat om.

Richard Florida: Tyvärr – den där trickle-down-effekten kan man inte räkna med, pengarna flödar varken nedåt eller utåt från den nya staden. ”Winner-takes-all-urbanism” är dessvärre det nya.
Men detta kan inte vara en fullständig överraskning? Ni måste ha noterat tecknen? Hur är det med inkomstnivåerna och fastighetspriserna – hade ni inte några på ert eget universitet alldeles nyligen, som pekade på klara tendenser till bostadssegregation i ert Umeå?

Den kreativa klassens stad säger ni – men var har kulturarbetarna och konstnärerna råd att bo? Renhållningsarbetarna som städar efter reklamarna och it-entreprenörerna? Och konferensanläggningar och hotell, lika överbelagda som förskolor och äldreboenden?

Jag förstår er besvikelse, men dessa krafter ligger utom min kontroll – är en del av en större kris. Brexit, Trump, skenande högerpopulism, ni vet…
Men ni sa att staden inte riktigt var färdig? Ni kan ju fundera på om något går att justera?

Umeå: Fotbollshall…? Evenemangsarena…?

Richard Florida: Nja, tänk mera i termer av bostäder till rimliga priser och mer inkluderande infrastruktur. Ni kan ju börja med att läsa min bok. ”The New Urban Crisis” – jag ber förlaget skicka ett gäng till kommunkontoret. Så kan vi ju höras framöver om att boka nån föreläsning – jag är säker på att vi kan hitta ett bra pris. Lycka till hörni!

Bli först att kommentera

Besvärande bild av ryggdunkande kulturelit

Av , , Bli först att kommentera 1

Jäv och oheliga allianser skadar kulturen i många led. Kalibers granskning av Konstnärsnämnden understryker vikten av säkra stödsystem i utmanande kulturpolitiska tider.

Knappt har kulturhösten inletts förrän det kan konstateras att det gamla kulturföraktet sällan haft mer bördig jordmån.

På bio rullar Ruben Östlunds The Square som en plågsamt träffande skrattspegel för konstvärldens manér och ytlighet – tätt följd av en verklighet som överträffar sig själv i fråga om tomma poser. Flaggstången på Sergels torg det senaste exemplet, ett av alltför många tröttsamt förutsägbara konstverk på senare år med den tröttsamt förutsägbara dramaturgi där utfallet ofta blir ett aningens ökat konstförakt på bekostnad av intellektuell vinning.

Och så nu i veckan, granskningen i P1:s Kaliber om misstänkt vänskapsjäv i Konstnärsnämnden, den statliga myndighet som ger stipendier till enskilda konstnärer. 2,3 miljoner, visar granskningen, har betalats ut i stöd till personer som på olika sätt har personliga kopplingar till flera ledamöter inom Konstnärsnämnden.
Bilden som ingår bland favoriterna hos de krafter som av olika skäl vill begränsa den fria konsten – den av en korrumperad kulturelit som dunkar varandra i ryggen – är besvärande svår att vifta bort.

”Kulturkamraterna” löd också vinjetten under vilken norska Dagbladet i somras publicerade granskningen av norska Kulturrådet, där samma problem blottläggs som i granskningen av Konstnärsnämnden (Kaliberredaktionen, ska sägas, har endast utrett musikerna – men Konstnärsnämndens svaga undanmanövrar vid pressande frågor från SR antyder samtidigt att få skäl finns att tro att det skulle se påtagligt bättre ut i de andra konstnärliga fälten)

Genom att kartlägga vänskapsrelationer på Facebook kan tidningen peka på besvärande kopplingar mellan bidragsbeslutande personer i Kulturrådet och mottagare av kulturstöd. 18 564 ansökningar till Kulturrådet har granskats, där den sökande kopplats till de personer som behandlat deras ansökningar. Är du Facebook-vän med minst en person i den grupp som bedömt ansökan, visar kartläggningen, fördubblas chansen att få pengar. Ju fler Facebook-vänner i de behandlande grupperna, desto högre blir dessutom stödet – 58 000 kronor per Facebook-vän, har Dagbladet räknat ut.

Greppet i granskningen är djärvt och en smula okonventionellt, men tendensen som pekas ut får i artikeln stöd av framstående forskare med kunskap om maktnätverk och norsk kulturelit.
Därtill, inte minst, av en röst från insidan, den tidigare Umeåbaserade konstnären Lars Cuzner. Efter flera års uppdrag i bedömningsgrupper i Kulturrådet hoppade han i våras av i protest mot den feghet och vänskapskorruption han konstaterat: ”Det är I’ll scratch your back, you’ll scratch mine. Det är inte så att de bästa projekten får stöd. Absolut inte”, säger han till Dagbladet.
”De som får stöd är nöjda och håller käft. Alla som inte får stöd och står fria att kritisera Kulturrådet kan enkelt avfärdas som bittra. Ett perfekt system – för dem själva”, sammanfattar Cuzner vidare ett orubbligt och mycket problematiskt norskt stödsystem.

Hur giltig denna beskrivning är av ett svenskt sammanhang vore välgörande att få se luftas i offentligheten framöver. För väldigt bekymmersamma är de vittnesmål som hörs i spåren av granskningen, om att jävsproblematiken som nu uppdagats inte är någon enskild fadäs. Konstnärsnämndens försvarsresonemang, där man försöker släta över kritiken genom att hänvisa till en liten bransch och hävdar att den som har kompetens att bedöma ansökningar oundvikligen också har breda kontaktnät i konstnärsled, speglar därtill en besvärande instinkt av att vilja bevara en elitistisk exklusiv air kring kulturen.

Jäv, oheliga allianser eller bara misstankar om sådana hos myndigheter som fördelar kulturstöd skadeskjuter kulturen i många led. I första hand förstås genom hur ett systematiskt gynnande av en liten skara konstnärer hindrar mångfald inom konstnärsskrået och i förlängningen även konsten. Vidare genom att utgöra en ökad stress inom en yrkesgrupp som, redan utsatta som de är på en arbetsmarknad av ytterst osäkra villkor, verkligen inte behöver belastas ytterligare av oro över icke-fungerande stödsystem. Slutligen genom en förtroendeförlust hos allmänheten, där rapportering om en ryggdunkande kulturelit alldeles i onödan riskerar spä på ett konst- och konstnärsförakt.

Att debattera former av stöd till kulturskapare bör stadigt göras och utgör en viktig del i en vidare diskussion om konstnärlig kvalitet och vilka modeller som ska tillämpas för finansiering av kulturen.

Frågor om vänskapsjäv och oberoende inom kulturvärlden är ett annat tema att hålla levande framöver. För det är inte bara bidragsfördelande myndigheter som har att finna tillräckligt kunniga bedömare som samtidigt placerar sig på tillräckligt långt avstånd för att säkerställa neutralitet – kulturjournalistiken är ett annat fält i en kulturens större infrastruktur, där jävsproblem och kotterier i förlängningen kan sätta konstnärlig frihet under press.

Tangerar det senare fältet gör Kalibers granskning, genom att understryka vikten av en stark och fri press. Förhoppningsvis gör Konstnärsnämnden som man utlovar i radio, en översyn av sin policy – för lika viktigt som granskningarna av kulturens stödformer är i dagens kulturklimat, lika viktigt är att raskt åtgärda brister som avslöjas för att säkerställa legitimitet och arbetsro för kulturen och konstnärerna.

Krafter som vill skjuta den fria kulturen i sank är piggare än någonsin och tar i dag varje chans att underminera den konstnärliga friheten och de bråkiga samtidskonstnärerna. Med Sverigedemokraterna trampande i farstun, redo att kasta sig över kulturpolitiken, måste systemen för stöd till konstnärer vara oklanderligt skötta när vi går in i en valrörelse.

Konsten behöver inte vara begriplig – men kring dess finansiering måste största möjliga klarhet råda.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera