Vad är politisk teater och hur instrumentell kan en beställning få vara? Omständigheterna kring nedläggningen av Röst väcker frågor som behöver klar sikt.

En inställd premiär är ett teaterdrama i egen rätt – Västerbottensteaterns avblåsta storsatsning Röst ett sådant med tragedins förtecken. Med två dagar kvar till premiär tillkännagavs i förra veckan att föreställningen skjuts på framtiden och på tisdagen kom beskedet om en totalnedläggning. Ett radikalt beslut med frågor väckta som liksom var gång stora kulturprojekt går i graven bör ges så klargörande svar som möjligt.
Konstnärliga eller personliga schismer? Yttre eller interna påtryckningar? En regissör som slutar tro på sin föreställning – en ensemble som slutat tro på sin regissör? Spektrat av möjliga orsaker bakom en nedlagd föreställning är omfattande och klar sikt behöver därför råda kring omständigheterna – kanske är det särskilt viktigt just nu, i tider då kulturen prövas hårt, att förstå var i en process det gått snett.

Konstnärliga brister var förklaringen som gavs av teaterchef och konstnärlig ledare Fransesca Quartey när beslutet om inställd premiär kom efter förra veckans publikgenomdrag på onsdagen. En föreställning som inte blivit vad man hoppades på, vars innehåll inte stämmer överens med det som utlovats, var skälen som angavs och en första instinkt kunde vara att hylla beslutet som ett uttryck för mod och välmående. Det ligger i konstens villkor att somligt inte blir färdigt – runt den konst av betydelse som blir till finns alltid restprodukter, det halvfärdiga, det halvtänkta – och en avblåst premiär skulle mot bakgrund av det kunna tecknas som ett dubbelt kvalitetsmärke, såväl konstnärligt som ekonomiskt. Ett kvitto på en institution som inte kompromissar med det konstnärliga och där det finns utrymme att bromsa det som inte når fram.

Men i kontakt med den konstnärliga ensemblen dagen efter är välmående och mod det sista som signaleras; kris, förvåning och chock är i stället den bild regissör och dramatiker ger efter beskedet som kom som en fullständig överraskning. Bilden som framträder av den process som lett fram till det krismöte som på måndagen hölls på teatern, ger känslan av en traumabearbetning som skulle behöva nå långt utanför teaterns väggar. Frågorna pekar vidare mot en nödvändig diskussion om vilka villkor som teatrarna arbetar under och hur tillräcklig tid för konstnärliga processer ska säkras i institutionernas tuffa produktionsscheman.

Vad gick snett och var? I försöken att kartlägga detta blir ett första spår att följa det om beslutet att lägga ned handlar om konstnärlig kvalitet eller om olika konstnärliga visioner.

I samtal med regissör och dramatiker framträder en inledande åtskillnad i uppfattning kring hur uppdraget – att skapa en föreställning om demokrati och vilken roll den spelar i våra personliga relationer – skulle gestaltas. En politisk kabaré var teaterns förslag till regissören, som dock snart fick gehör för en annan tolkning, en friare fantasi, en politisk saga mer än plakatpolitik. Under vinter och vår tar föreställningen form enligt denna vision, en dramatiker kopplas in efter önskemål från regissören och trots hög tidspress är bilden som ges den av en process som hela tiden sanktioneras och hejas på av Unghästen, som under Fransesca Quarteys mandat har det konstnärliga ansvaret för produktionen. I ett sent skede uttrycker teaterchefen en oro över om pjäsidén rymmer den politiska vision hon lagt i uppdraget, men någon diskussion om djupare omtag förs ej och föreställningen får fortsatt stöd att svida om till premiär.

Att beskedet blir en obegriplig kalldusch när ensemblen efter första publikgenomdrag står i startlinjen för premiär, är därför begripligt. Obegriplig är också den förklaring Fransesca Quartey då ger till det sena beslutet; en respekt för den konstnärliga processen och ett hopp in i det sista att det ändå skulle hålla. Vilka konstnärliga pusselbitar, undrar man, förväntades komma på plats som inte fanns två, tre veckor innan premiär? Och varför kliver inte en teaterchef in långt tidigare med ett beslut om uppskjuten premiär, i ett läge som uppenbarligen var så skört så nära inpå premiär?

Frågorna pekar vidare mot en nödvändig diskussion om vilka villkor som teatrarna arbetar under och hur tillräcklig tid för konstnärliga processer ska säkras i institutionernas tuffa produktionsscheman – vilket också tacksamt är vad Fransesca Quartey utlovar i det uttalande som följer beskedet om nedläggning.

Samtidigt finns skuggbilden kvar – att vi bakom det skrotade projektet finner en teaterchefs önskan om en helt annan pjäs. För om skälet till att lägga ner föreställningen är att tillräckligt med tid inte givits, varför då inte ge projektet mer tid och låta produktionen komma i mål?
En förklaring utifrån denna vy är förstås rent spekulativ, men kunde ändå sägas ligga i linje med Fransesca Quarteys chefskap som alltjämt befunnit sig långt inne i den konstnärliga produktionen. Utöver sin medverkan på scen i flitigt spelade musikföreställningen om Billie Holiday, var det teaterchefen själv som stod för regi och koreografi till sommarteatern Sound of Musicals och dessförinnan för manus till 2016 års En julsaga. Även förra omgångens sommarteater, publiksuccén Ringaren i Notre Dame, stod Quartey som manusförfattare av och därtill regi, efter att i ett sent skede efter en konstnärlig skiljaktighet ha bytt ut den regissör som ursprungligen rekryterats.

Allt detta tecknande en ledare med en stark konstnärlig vision, vilket inte behöver vara fel – och konstnärer är ju att föredra framför teknokrater på chefsposterna vid våra kulturinstitutioner. Men om nedlagda projekt har sitt upphov i konstnärliga visioner som krockar snarare än konstnärlig kvalitet, är klarspråk om detta nödvändigt – i detta fall en motstridig uppfattning om hur ett budskap om demokrati och politik kommuniceras till en ung publik. Varför inte, av respekt för den unga publiken, ge dem den friare fantasi som låg redo för premiär?

Detta berör det andra spår som projektet Röst och den inställda premiären öppnar upp, vilket är en vidare diskussion som sträcker sig långt utanför Västerbottensteaterns väggar; frågan om var gränsen går mellan ett konstnärligt verk och ett pedagogiskt material och hur vi ska tänka kring teater, eller för den delen hela kulturen, som bruksvara.

Röst var en pjäs som skulle handla om demokrati och rösträtt, men i undertexten i uppdraget låg också att den skulle uppmana unga att gå och rösta – en beställning inte bara av ett innehåll således, utan också av en förväntad effekt på en publik. Att sådana förväntningar hyses kring ett teaterprojekt, låt vara en skolföreställning, tecknar en besvärande instrumentell kultursyn där hoppet givits upp om både publikens förmåga att ta in det komplexa och om fiktionens och den friare konstens kraft. Varför inte, av respekt för den unga publiken, ge dem den friare fantasi som låg redo för premiär, det Alice i ett politiskt Underland som skissades fram – särskilt som en pedagogisk krockkudde ju också fanns i det publiksamtal som ingick i upplägget?

En nedlagd föreställning kan signalera mod – men mod kan också vara att som teaterchef ta en djup inandning och låta det konstnärliga team man givit förtroendet att tolka ett uppdrag få gå i mål med en friare vision än den man beställt.

Och vill man sedan komplettera med en rakare föreställning med tydlig pedagogik och politik, vore en god idé att göra den stora föreställningen om den inställda premiären.

Sara Meidell