Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Festival i kamp mot sexismen

Av , , Bli först att kommentera 0

Med progressiva rötter och i konstnärlig framkant, ställer Umeå jazzfestival upp sig som ett vackert exempel på en befogad tilltro till jazzens förmåga att göra världen en smula bättre.

 

”The Saga of the musical clitoris” – så löd rubriken på den debattbomb som detonerade i jazzvärlden i USA i våras. Det var en vecka innan kvinnodagen som skandalintervjun publicerades på jazzpianisten Ethan Iversons blogg Do The Math, ett inom jazzvärlden ansett forum för initierade intervjuer. Gäst för veckan Robert Glasper, pianist och bland annat gäst vid Umeå jazzfestival 2014, och halvvägs genom intervjun trampar duon ner sig i temat kvinnlig beundran och kvinnlig publik. Efter häpnadsväckande fördomsfulla kommentarer om kvinnors förmåga att förstå jazz myntas här begreppet ”Musical clitoris” – den punkt i ”groovet” som Glasper söker för att nå en öppning till den kvinnliga publik som han menar kan ha svårt att följa långa solon. Knappast chockerande för den som någonsin rört sig i jazzvärlden, skrev jazzkritikern Michelle Mercher om uttalandena – men dess flagranta sunkighet väckte en enorm protestvåg i både etablerade och sociala medier och blev start på en kulturdebatt om sexism inom jazzen som pågår än.

Händelsen har många likheter med #metoo-rörelsen – dels i fråga om de försvarmekanismer som följde, med förlöjliganden, försök att rikta om ljuset från kärnfrågan, tal om drev och hatmobbar, (Glasper själv gäspade mest, medan Iversson aggressivt åberopade sin identitet som feminist och liberal och förvirrat hävdade att kritiska angrepp från andra feminister och liberaler bevisar hur Trump kunde komma till makten), men framför allt genom hur sexismen ställd i ljuset öppnar för förändring.
Vi ska vara tacksamma, skriver Mercher, att Iverson inte ens såg det problematiska i intervjun och redigerade bort det, så att rötan stod tydlig för alla att se. En lägesrapport, menar hon, som kan leda till ett mer djupgående arbete för att förändra strukturer. En intelligent diskussion om könskoder i själva musiken är vad hon efterlyser, att komplettera arbetet med kvinnlig representation och förebilder med.

Hur ser då läget ut på vår sida Atlanten? Ja, möjligen har en kulturpolitik och en samhällsdebatt präglad av den internationellt kända svenska genusmedvetenheten utgjort någon form av skydd – för många goda exempel finns på det arbete som Mercher efterfrågar. Men samtidigt, vilket #metoo påminner om, finns alltid mer skit än vi trodde under ytan – och att jazzen är en global konstart bevisar sig i en gubbighet som alltför ofta sätter avtryck även på den svenska jazzscenen.
Att kulturvärlden är en särskilt gynnsam grogrund för sexism och övergrepp har konstaterats i efterspelen av #metoo. Samtidigt får kulturens och konstens kraft att förändra inte glömmas bort. #Metoo, skriver till exempel den amerikanska barytonsaxofonisten Lauren Sevian i en debattext för jazzradiokanalen WBGO och vittnar om övergrepp och tystnadskultur inom såväl utbildning som yrkesliv – men hon berättar också om musiken som källa till glädje och styrka i kampen. Eller som trummisen Terri Lyne Carrington inskärper i Huffington Post: att arbetet måste ske genom att alla i alla lägen markerar i fall av övergrepp och sexism, men också genom att musiker nyttjar sin konstnärliga plattform.

För denna mångfacetterade kamp – i konsten likväl som vid institutionerna, är festivalformen en lysande konstruktion, både symboliskt och faktiskt. Ett tillfälle för konstnärliga och kunskapsproducerande möten, där vardagens strukturer för en stund upphävs och lämnar utrymme för det radikala. Samtidigt en testyta där viktiga sanningar kan skådas i vitögat och i bästa fall konfronteras, om kulturekonomi, kulturpolitik, konstnärliga hierarkier och preferenser.
När Umeå Jazzfestival nu inleder sitt 50-årsfirande finns därför skäl att särskilt framhålla dessa kvaliteter – med progressiva rötter och i konstnärlig framkant, ställer festivalen upp sig som ett vackert exempel på en befogad tilltro till jazzens förmåga att göra världen en smula bättre.
SARA MEIDELL

Jag längtar efter kampanjen mot utbrändhet

Av , , Bli först att kommentera 0

”Beat it” utropar de rosa banden i kassan och jag fantiserar om banderoller mot utbrändhet, men inser att sådana kampanjer aldrig kan bli verklighet så länge samhället tjänar mer på överpresterande kvinnor än vi förlorar på dem som går sönder.

Mellan yogamattorna och löpbanden på gymmet träffar jag henne, en av dem jag vinkar till då och då i vardagen och pratar om det senaste med. Det senaste, som det i regel varit stressigt och pressat med. Hösten hysterisk, som alltid, och vi pratar om att vi måste bli bättre – bättre på att sänka kraven, hitta genvägarna. Sluta överprestera, kommer vi överens om, sen blinkar våra mobilskärmar och blickarna börjar flacka och vi säger, Ta Hand Om Dig och knyter näven symboliskt, som hon på 1940-talsaffishen: We can do it. Men tänker, som i tv-serien om unga kvinnors utbrändhet: nej, We can´t do it.
Jag vet inte hur många möten som dessa jag haft i mitt liv och de blir bara fler. Vi kvinnor som stöter ihop i matbutikerna, på förskolegårdarna och vid fotbollsträningarna och bara två meningar bort från inledande kallprat finner oss utbyta hårdkokta överlevnadsstrategier för att undvika krasch in i Väggen.
De följer en särskild ordning, dessa samtal: vi pratar om att bli bättre på att vara bättre, om att bli bättre på att bjuda motstånd mot strukturer, bättre på att inte internalisera alla himla krav. Och sedan skäms vi, över att vi inte är bättre på att vara bra, över att vi som pryder oss med att stå över strukturerna blottat oss som fjättrade av dem. Över att vi som lever i den bästa av världar ändå inte klarar livet.

Att vi ska skämmas var också det budskap vi läste in i Lotta Lundbergs krönika – den i SvD som orsakade debattstorm genom att peka ut den enskilda kvinnans ansvar för sin utbrändhet. Eller mer bestämt, den privilegierade medelklasskvinnans ansvar för att sätta gränser mot ytlighet och statushets innan utbrändheten blir ett faktum. Som fjärrstyrda robotar och självsvältande karriärister blev vi beskrivna och vi blev arga och ledsna, men vi fann stöd i de många motdebattörer som riktade ljus på textens blinda fläckar såsom klass och en samhällelig obeveklig duktighetsdogm.
Sen fick vi skämmas över ilskan, när Lotta Lundberg svarade och förklarade att hon inte alls velat sparka på den som ligger, bara velat säga till oss; gråt inte, kämpa! Och till sist satt vi så ändå där, i eftersvallen av ännu en utbrändhetsdebatt som under flagg av att vilja höja takhöjden i stället ännu en gång markerat ut livsutrymmet. Som låtit oss förstå att för kvinnor finns alltid fel att begå, samt att de kvinnor som klättrat högst i den statusordning som samhället erbjuder och där slår huvudet i glastaken kan räkna med att möta minst sympati när de påtalar smärtan.

Du kan inte hylla systemet i medgång och skylla på det när det går åt helvete, är den träffande sammanfattningen av detta, i SvD:s kulturchef Lisa Irenius uppföljande krönika. Samma grundton av skuldbeläggande återfinns här, som i den text av Lotta Lundberg hon publicerat – med latte-kvinnorna som jobbmejlar på nätterna framställda som glupska småbarn, som både vill äta framgångskakan i ett individfixerat prestationssamhälle och ha den kvar i form av rätten att skylla på samma individfixerade samhälle när kraschen kommer.
Samtidigt formulerar Irenius dock den behållning vi bör destillera ut från debatten: att kvinnors utbrändhet är ett kostsamt samhällsproblem och att individ och strukturer behöver samverka för att få till stånd förändring. Vilket pekar tillbaka mot debattens upprinnelse, där man kan fråga sig om ett raljant och förnedrande tonläge är det bästa eldunderstödet för individens kamp, medan den trögare strukturomvandlingen pågår. Visst, offerkoftan är ingen bra rustning i strid, men för att orka slåss mot strukturer måste vi kvinnor få stärka oss genom att vara just kakmonster – få åtnjuta de dubbla privilegierna av ett samhälle där det går att både klättra högt och falla mjukt.

Det tänker jag, när jag på stormarknaden strax innan stängning möter ännu en av de kvinnor jag vinkar till då och då. Just kakor visar sig där vara vårt gemensamma ärende, fika till en sent påkommen skolutflykt och vid kexhyllorna utför vi återigen duktighetsritualen. Kompromissar duktigt mellan socker och nyttighet och knyter duktigt näven mot hembakad duktighet.
I butikens gångar och hyllor går rosa oktober mot sitt slut och jag tänker att det finns en del att invända mot i retoriken kring kampen mot cancer, men att långvarigt hårt arbete och kampanjer ändå brutit stigman och cashat in till en bättre vård. Jag lastar upp ballerinapaketet i kassan och passar på att slänga iväg ett jobbmejl för att låta Yrkeskvinnans Duktighet kompensera för Dålig Mamma i det färdigköpta.
”Beat it” utropar de rosa banden i kassan och jag fantiserar om banderoller mot utbrändhet, men inser att sådana kampanjer aldrig kan bli verklighet så länge samhället tjänar mer på överpresterande kvinnor än vi förlorar på dem som går sönder.

SARA MEIDELL

Joakim Lundells bok gör mig rädd

Av , , Bli först att kommentera 1

Youtube-fenomenets bok ger insikter om samtiden som blir som att  stirra sin egen död i vitögat en stund.

 

Till privilegiet i att vara barn till en kulturredaktör hör att alltid ha tillgång till den rykande färska litteraturen. Till våndan i att vara kulturredaktör och mamma med ambitioner att låta barnen ta del av den rykande färska litteraturen, men av kvalitetsstämplad sort, hör att vara utsatt för en pågående dubbelattack – från förlagsvärldens mest cyniska kommersialism och från en generation som dödsföraktande stirrar just cynisk kommersialism rakt i ögonen. För visst, lydigt tar barnen emot kvalitetslitteraturen jag stjärnögt packar upp, men bokfrågorna är aldrig så lystna som när Youtube-stjärnorna släpper böcker.

Pewdiepie, Clara Henry, Therese Lindgren har jag lydigt också lånat hem från recensionsbokhyllan. Men ingen bok har känts så tung att bära hem i den finkulturella mammans tygväska som den nu senast; Monster, Joakim Lundells självbiografi – det förkylda hemmavarande barnets underhållning och tröst i veckan. Boken om Youtube-stjärnan Joakim Lundell, tidigare Jockiboi – ena halvan i Jocke & Jonna, paret som med relationsdramer och pranks trollbundit en hel generation 8–12-åringar med samma kraft som de med ett grovt språk och ett sexistiskt innehåll förskräckt desammes föräldrar. Boken som storsäljer från lastpallar på Ica Maxi och samtidigt genererar reportage och långläsning i seriöst tonfall i magasinen och de stora morgontidningarna.

Behövs det en bok för att ett fenomen ska bli intressant i den tyngre kulturdebatten? Ja, så tycks det. För att parafrasera replikväxlingen på The Guardian efter Kurt Cobains död 1994, citerad av journalisten Andreas Ekström i ett faceookinlägg där han reflekterade över medieuppmärksamheten kring Jocke & Jonna. ”Varför ska vi skriva om det här?” ska den ena ärrade redaktören ha frågat, varpå den andra svarat: ”För att våra döttrar gråter”. I dag kan vi lägga till: ”Och för att hen skrivit en bok.”
Intressant nog tycks boken som objekt ändå vara ovidkommande för de unga läsarna. Papper inbundet i pärmar, telefon eller padda – i konsumtionen av fenomenet Joakim Lundell är plattformen underordnad innehållet, här nu i bokform en barndomsberättelse som även för unga läsare ger inblickar i hur en dysfunktionell barndom kan prägla ett vuxenskap som fortsätter likna barnets.

Och med samma naturlighet som de unga svingar sig mellan digitala och fysiska fält, äger de också en till synes medfödd instinkt för att genomskåda medielogiken och de kommersiella drivkrafterna bakom den nya tidens Youtube-stjärnor och influencers. Uttråkade suckar har mött mig när jag tidigare försökt undervisa döttrarna i konsten att sålla ut livsvisdomarna från den sponsrade inläggen – helt i onödan, i deras värld är detta självklarheter. För att Therese Lindgren ska ha tid att skriva om livet behöver ju pengar trilla in.
Och när dottern under läsning av Monster konstaterar att språket ändå är rätt bra, till skillnad från hur Joakim Lundell uttrycker sig i Youtube-världen – varpå jag i ett plötslig anfall av finkulturell ångest ändå häver ur mig; visst vet du att han inte skrivit boken själv? – så tittar hon bara på mig med något som liknar medlidande och svarar lugnt: Ja, jag vet.

Vad är du rädd för? Vad läste du själv när du var liten? Undrade en klok person när jag vid något tillfälle luftade bekymmer över en ung generations dragning åt skräplitteratur. Tja, Dagerman och Hesse, men också Grottbjörnens folk, en och annan Harlekin. Man omfamnade hela spannet och hade ännu inte utvecklat en stelopererad beröringsskräck gentemot det breda eller låga. Att just Grottbjörnens folk nu sätts upp på de fina scenerna utgör en plågsam påminnelse om att de unga alltid avgår med segern i kulturstriderna mot den vuxengeneration som förfasas.
Och Kazuo Ishiguro och kommande August-prisade prestigeförfattare åt sidan – frågan är om det finns någon bok hösten 2017 som bättre än Monster tecknar en samtid? Genrernas sönderfall, hierarkiernas uppbrott och samtidigt ravinerna: Joakim Lundell blir i egen person ett förkroppsligande av ett mentalt samtidstillstånd där vi aldrig varit så infantila och samtidigt aldrig haft så svårt att förstå våra barns världar.

Vad är du rädd för? Ja, kanske detta – kanske handlar tyngden i väskan när jag bär hem Joakim Lundells Monster inte om att bära hem en samtidsyttring som ter sig banal och vars världsbild man svårligen delar. Kanske handlar det i stället om en skräck inför att inte känna igen vare sig de fält på vilka samtidens stora frågor avgörs eller vilka de banerförare är som starkast lyckas formulera något – vad? – av relevans för framtiden. En insikt som är att stirra sin egen död i vitögat en stund.

SARA MEIDELL

Ett försvar för litteraturens trollbindande verkan

Av , , Bli först att kommentera 0

Nobelpriset i litteratur 2017 till Kazuo Ishiguro – ett sympatiskt och inkluderande val.

Efter ett både folkligt och skrällartat val förra året väljer Svenska Akademien att fortsätta i det breda spåret, men byter ut chock mot spets och djup. Sympatiskt och inkluderande är valet av ett författarskap med potential att bli ett bildningsprojekt, för både nya och gamla läsare att borra sig ner i och söka nya dimensioner i.

Anthony Hopkins gripande gestalt i Återstoden av dagen var för många ögonblicksbilden som kom upp när Kazuo Ishiguro utropades, en nog så vältäckande bild av ett författarskap – butlerns diskreta ordlöshet, som ett eko av författarens brittiskt-japanska lågmäldhet, och så under detta, den innerlighet och hetta han hyser i sitt hjärta, glöden som genomsyrar Ishuguros utsökta stilistik.
Och så under det, basslingan som återkommer i hans produktion: hur förhålla sig som människa i tvingande strukturer, hierarkier och politiskt utmanande tillstånd? Ett tema som fortsätter bli allt mer trängande för litteraturen att förhålla sig till.

Samtiden förändras inför våra ögon – likaså ramarna för vad som gör litteraturen relevant. Med valet av Kazuo Ishiguro skriver Akademien åter fast ett traditionellt litteraturbegrepp, efter att ha vidgat fältet med yvigare rörelser. Som politiskt ställningstagande – vilket varje Nobeltillkännagivande ytterst är – är valet uppfriskande. Genom att välja en synbart mer opolitisk författare (där valet av den kenyanske Ngugi wa Thiongó, bokmässebojkottande liksom fyra akademiledamöter, i många avseende hade varit mer logiskt och förutsägbart) markerar Akademien den berättande och fantasifulla romanen som den just nu mest angelägna.
Priset blir därför ett vällovligt försvar för litteraturens långa linjer och trollbindande verkan – men också till en språkglädje som utan att falla i krystade formexperiment håller en originalitet som är ren och skär njutning.
”Flabbergastlingly flattered.” Uttrycket som pristagaren valde för att beskriva sin tacksamhet – i dramatisk kontrast till Dylansk tyst trulighet – är bara det redan en bevingad klassiker.

Magdalena Ribbing vidgade måltidens rum

Av , , Bli först att kommentera 2

Till minne av en journalistisk landsmoder som fattas oss bör restaurangrecensionens potential uppmärksammas.

 

Doft av flickrum, krutig eftersmak, en överton av blyertspenna. Så ystert fantasirika kan omdömena lyda i Allt om Mats stora vinprovning, vars årliga upplaga nyligen släppts – en årlig höjdpunkt inte bara för vindrickare utan i lika hög grad för språkälskare. Redan som barn förtjusades jag av knasiga formuleringar kring något så formellt vuxetallvarligt som vin. Jordiga gummistövlar, med fläkt av päronsplit – åt det fnissade jag gott och lärde mig samtidigt att i omvärlden se nyanserna, precis så som den allra bästa recension ska göra. Kunde även det jag själv hade i glaset rymma dimensioner som hästgödsel eller övermoget plommon?
Samma språkliga glöd och originalitet, samma förmåga att ledsaga läsaren mot nya insikter om vardagen finner man ofta i ett annat gastronomiskt fält, restaurangrecensionen – och i sorgen efter Magdalena Ribbings död förtjänar hennes insatser som pionjär i genren att framhållas.

Två hållplatser i mitt nöjessurfande, när pliktläsningen klarats av, bär spår av Ribbing. Etikettfrågan i DN förstås, som var en daglig glädje och påfyllnad av vardaglig visdom vars betydelse jag först nu, när inga nya frågor och svar trillar in, inser den fulla tyngden av. Och så, på veckobasis, i samma tidning, Krogkommissionen – restaurangrecensionerna som i sina bästa upplagor utklassar vilken kulturtext som helst och som också är ett Ribbingskt arv i rakt nedstigande led.
På bloggen Taffel.se lyfter måltidsforskaren Richard Tellström förtjänstfullt fram denna mindre kända del i Ribbings värv. I en återgiven intervju från 2010 berättas bakgrunden till Matpatrullen, som dagens Krogkommission hette fram till 1999. Inrättad 1975 under Magdalena Ribbings styre såg här den första moderna restarurangrecensionen dagens ljus, som bröt drastiskt mot den tidigare livsmedelsjournalistiken med sina kostcirklar och näringsvärden. Med skarpsinnig journalistik och hög vana av uteätande blev Ribbing en stilbildare vars prägel på dagens restaurangrecensioner ännu är stark.

Trots senare års restaurangboom är restaurangrecensionen en journalistisk genre som fortfarande ligger lite i en död vinkel och sällan uppmärksammas som den kvalificerade kritiska text den ofta är. Detta är begripligt, textgenren är ofta misshandlad och i dess villkor ligger att avarterna gärna slinker igenom – i sina sämsta former blir det platt skvallerjournalistik där kändisgäster och stjärnkrögare beskrivs med mer engagemang än maten, ibland blir det ren marknadsföring, där skribenter utan tillräcklig kunskap om sitt område bara lätt förklätt krogarnas pr-utskick och där den språkliga utarmningen är total.
Men återvänder man till de värden Ribbing tog fasta på i sitt arbete att förnya restaurangrecensionen, framträder en textgenre med ett unikt arv och en potential att noga vårda.

Språkglädjen är redan nämnd, där man även bland dagens testpatruller kan ana redaktionernas vassaste skribenter, som med anonymiserad penna ofta tillåter sig yvigare stilistiska språng. Just anonymiteten är nästa unika faktor – för till skillnad från inom konsten, där profilerade kritiker kan lyftas fram som ett kvalitetsmärke i sig, är ju restaurangkritikerns anonymitet själva kvalitetsmärket, garanten för att recensenten inte särbehandlats av personalen. Som politisk reporter där intervjuer ofta skedde i restaurangmiljö kunde Ribbing maskera sin identitet som krogtestare och praktisera ett kritikerideal som möjligen kunde tjäna på att tillämpas i högre grad även i den traditionella kulturkritiken; med texten och värderingen i centrum snarare än skribenten. Inspireras kan även kulturrecensenten med fördel göras av den omsorg och noggrannhet Ribbing i sin regim anlade gentemot föremålet för bedömning – vilken teaterföreställning skulle till exempel likt de testade krogarna föräras TVÅ besök för att eliminera risk för en missvisande recension baserad på dagliga variationer?

Lika hög är lojaliteten gentemot läsaren i det arv Ribbing för vidare, där ett inkluderande tonfall är centralt. Visst, i somliga restaurangrecensioner återfinns otvivelaktigt samma exkluderande hållning som i de mest högtravande kulturtexter, i hur råvaror och matpresentationer beskrivs – men med en placering i ett gränsland mellan tidningsavdelningar och med en recensionsverksamhet där budgetalternativen och lyxkrogarna bedöms med samma noggrannhet utifrån sina givna villkor, är ändå den inbjudande ambitionen tydlig.

Detta gränsöverskridande och denna bredd gäller i än högre grad själva recensionen, där Ribbings arv har lagt grunden till en ambition att göra en vidare reflektion av måltiden i det offentliga rummet, där såväl design, arkitektur och politiska dimensioner såsom hållbarhet och ekonomi med självklarhet får flöda in i texterna. Precis som i Ribbings vett & etikett handlar det om texter som ytterst blir betraktelser över hur vi lever tillsammans.

Det tål att påtalas igen – Magdalena Ribbings hastiga bortgång blev symboltung i en tid av politisk turbulens och en värld präglad av oacceptabla våldshandlingar. Hennes humanism och empati har framhållits av många som något världen just nu akut behöver. På motsvarande vis bör de journalistiska genrer som hon rörde sig i få sitt erkännande. Världsläget kräver onekligen sina initierade politiska analyser och gedigna nyhetsgranskningar – men också den välskrivna restaurangrecensionen bör ha sin plats på en balanserad publicistisk meny. En genre att vårda, till minne och heder av en journalistisk landsmoder som fattas oss.

Bokmässan 2017 – en övning i motstånd

Av , , Bli först att kommentera 1

Den kraftsamling som ägde rum i nazisters skugga under mässdagarna är ett intellektuellt kapital att noga förvalta.

Skriv inte om nazisterna, jag orkar inte höra mer om dem, säger min flygplansgranne på väg ner mot Göteborg när hon hör vart jag är på väg. Ge dem inte mer uppmärksamhet, säger hon, skriv om vad som händer på själva bokmässan, det vill jag läsa om, säger hon och när vi går ner för mellanlandning i Stockholm lovar jag henne just det; jag ska hålla mig kvar vid böckerna, lyssna till författarna. Bra, säger hon och knuffar ut mig i mittgången för att jag inte ska missa anslutningsflyget, ropar ett ”Lycka till!” Kanske till att hinna med flyget, kanske till det uppdrag jag nyss åtagit mig – och jag ropar tillbaka: Tack! Detsamma!

Vad menar jag med det? Lycka till med det musikalbesök i Stockholmskvällen som hon nyss berättat om? Den semesterresa ner i Europa hon därefter helt lyxigt skulle följa upp med?
Ja, kanske. Ett ”Lycka till!”, på det att världen må fortsätta vara musikaler och solresor – glädje, trots nazister som vandrar på gatorna i skydd av poliser.
Förslaget var lockande: att leta upp normaliteten, att praktisera publicistiskt motstånd medelst ignorans. Att skriva bokmässerapporten hem, utan att nämna vare sig nazisterna eller den skitpublikation som utgjort vädrad livsluft för dem, belägen i den yttersta periferin av dignande mässhallar. Att i respekt för litteraturen, författarna och gästerna i stället söka vardagen – de fördjupande och komplexa samtalen, men också det tramsiga, det nördiga, poesin och glädjen. Men naturligtvis blev det omöjligt – för aldrig blev det tydligare än under bokmässan 2017 att nazismens närvaro i offentligheten blivit det nya normala och att en hel litterär sfär därmed berörs i fråga om intellektuell mobilisering.

Som ”en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker” – så beskrev Niklas Orrenius i DN på lördagskvällen den NMR-demonstration som stoppades. Och precis så raljant förminskande behövde vi just då prata om den stukade Nordiska motståndsrörelse som sett framför sig en massiv styrkeuppvisning. Ruset över deras nederlag, över institutionernas och de goda krafternas makt över ondskan var en återhämtning och ett jubel som många behövde efter dagar av ökande rädslor och stress.

Men något utsträckt segerjubel kan vi inte tillåta oss – vidrigheter utspelade sig inom den ring som polisen slöt om nazisterna och den makt de ändå grep över det offentliga rummet, alla de materiella och mentala resurser det krävde att pressa tillbaka dem, kan inte förminskas. På så vis lyckades de ändå i sin styrkedemonstration – för ingen stod opåverkad av den planerade demonstrationen, nazisthotet genomsyrade både gaturummet och bokmässornas scen- och besökarsamtal.
Bokmässebesökarna var betydligt färre och de som trotsade orosstämningen fick uppleva en annorlunda mässa med förhöjda kontroller och patrullerande poliser i mässalarna. Många var också de författare som från scenerna omvittnade en oro och en misströstan inför själva litteraturens kraft. Jag har svårt att koncentrera mig – det känns absurt att prata om skrivande när det brinner därute, sa Hanna Nordenhök, i samtal på Världskulturmuseets alternativa mässa Scener & Samtal. Medan ridande poliser fortfarande galopperade utanför och läget ännu var spänt, vädjade hon till publiken att sprida information om de nyhetsflashar de fick i mobilerna. Absurt, var också Tone Schunnesons beskrivning senare på kvällen, om att praktisera sitt författaryrke i en av nazister belägrad stad: ”att gå från demonstrationerna rakt in i dikten”.

Berusande var ändå, sedan detta svåra påtalats, den uppsjö av djuplodande konstruktiva samtal som kom till stånd – författare som trots att det brann därute satt kvar på sina stolar och nyttjade sina vitt skilda ingångar, folkhemmet, feminismen, bildningsbegreppet, identitet, till öppningar för att tala om litteratur och motstånd. Och så, lika benådat att få erfara – den gamla sortens normalitet som ändå fanns där. De litterära sällskapen, de brötiga seriemontrarna, en rufsigt mild Lars Lerin, en glittrig Björn Ranelid, en skarp Agnes Wold och en Marianne Lindberg De Geer i ett samtal om kamp och skrivande på en av de alternativa mässorna som spårar ur till en galen skrattfest. Besökare som visserligen tryckte sig mot fönstren då och då för att spana in det polisiära läget nere på gatorna, men snart återvände för att bevaka sin plats i signeringsköerna.

Att behöva skriva in nazisters närvaro i en rapport från en bokmässa är en förfärlig sorg – men samtidigt infogar sig inskrivandet av dem i bokmässehistoriken i ett vidare försvar av den värld av frihet och musikaler som jag önskade mitt flygplanssällskap ett lycka till med. För lika allvarlig attack mot det öppna samhället som NMR riggade, i en dramaturgi där betydelsen av Nya Tiders närvaro på mässan inte kan förminskas, lika tydligt blev att det öppna samhället stod pall, denna gång. Och tack vare att polis, domstolar och fredlig mobilisering på gatorna lyckades avvärja ett scenario som kunnat bli förödande, kan vi därmed vara nöjda med att ha varit med om en övning i motstånd. Den kraftsamling, de samtal om demokrati och frihet som ägde rum i nazisters skugga under mässdagarna, är ett intellektuellt kapital att noga förvalta i framtida strategier för att bekämpa antidemokratiska krafter.

Klart är att det finns ett före och ett efter bokmässan 2017. Sinande besökare blev ett hårt slag för mässan och i någon symbolisk mening ett intyg på institutioner som rämnar. Samtidigt ställde de alternativa mässorna upp sig som betryggande bevis på att goda krafter sluter upp där de gamla bastionerna brister.
Förhoppningsvis fattar Bok & Bibliotek ett annat beslut om Nya Tiders närvaro nästa år och förhoppningsvis lever de alternativa mässorna kvar trots det. I en stad lamslagen av polisavspärrningar blev vandringen mellan dessa en frihetshandling och en behållning i egen rätt – som Arundhati Roy konstaterade i DN på lördagen; ”Vi behöver en mångfald av motstånd.”
Roy, som jag stöter ihop med på en refug precis mellan Världskulturmuseet och Svenska Mässan, mitt i polisavspärrningarna just innan NMR väntas anlända. I samtalet jag överhör mellan den indiska stjärnförfattaren och hennes sällskap uppfattar jag något om att gå upp mot Heden och jag styr stegen ditåt.
När jag rundar hörnet upp mot platsen där tusentals samlats till protest, kommer motdemonstranterna mot mig i en stor lugn våg, sjungande och beslutsamma. Motståndet.

Sara Meidell