Till minne av en journalistisk landsmoder som fattas oss bör restaurangrecensionens potential uppmärksammas.

Doft av flickrum, krutig eftersmak, en överton av blyertspenna. Så ystert fantasirika kan omdömena lyda i Allt om Mats stora vinprovning, vars årliga upplaga nyligen släppts – en årlig höjdpunkt inte bara för vindrickare utan i lika hög grad för språkälskare. Redan som barn förtjusades jag av knasiga formuleringar kring något så formellt vuxetallvarligt som vin. Jordiga gummistövlar, med fläkt av päronsplit – åt det fnissade jag gott och lärde mig samtidigt att i omvärlden se nyanserna, precis så som den allra bästa recension ska göra. Kunde även det jag själv hade i glaset rymma dimensioner som hästgödsel eller övermoget plommon?
Samma språkliga glöd och originalitet, samma förmåga att ledsaga läsaren mot nya insikter om vardagen finner man ofta i ett annat gastronomiskt fält, restaurangrecensionen – och i sorgen efter Magdalena Ribbings död förtjänar hennes insatser som pionjär i genren att framhållas.

Två hållplatser i mitt nöjessurfande, när pliktläsningen klarats av, bär spår av Ribbing. Etikettfrågan i DN förstås, som var en daglig glädje och påfyllnad av vardaglig visdom vars betydelse jag först nu, när inga nya frågor och svar trillar in, inser den fulla tyngden av. Och så, på veckobasis, i samma tidning, Krogkommissionen – restaurangrecensionerna som i sina bästa upplagor utklassar vilken kulturtext som helst och som också är ett Ribbingskt arv i rakt nedstigande led.
På bloggen Taffel.se lyfter måltidsforskaren Richard Tellström förtjänstfullt fram denna mindre kända del i Ribbings värv. I en återgiven intervju från 2010 berättas bakgrunden till Matpatrullen, som dagens Krogkommission hette fram till 1999. Inrättad 1975 under Magdalena Ribbings styre såg här den första moderna restarurangrecensionen dagens ljus, som bröt drastiskt mot den tidigare livsmedelsjournalistiken med sina kostcirklar och näringsvärden. Med skarpsinnig journalistik och hög vana av uteätande blev Ribbing en stilbildare vars prägel på dagens restaurangrecensioner ännu är stark.

Trots senare års restaurangboom är restaurangrecensionen en journalistisk genre som fortfarande ligger lite i en död vinkel och sällan uppmärksammas som den kvalificerade kritiska text den ofta är. Detta är begripligt, textgenren är ofta misshandlad och i dess villkor ligger att avarterna gärna slinker igenom – i sina sämsta former blir det platt skvallerjournalistik där kändisgäster och stjärnkrögare beskrivs med mer engagemang än maten, ibland blir det ren marknadsföring, där skribenter utan tillräcklig kunskap om sitt område bara lätt förklätt krogarnas pr-utskick och där den språkliga utarmningen är total.
Men återvänder man till de värden Ribbing tog fasta på i sitt arbete att förnya restaurangrecensionen, framträder en textgenre med ett unikt arv och en potential att noga vårda.

Språkglädjen är redan nämnd, där man även bland dagens testpatruller kan ana redaktionernas vassaste skribenter, som med anonymiserad penna ofta tillåter sig yvigare stilistiska språng. Just anonymiteten är nästa unika faktor – för till skillnad från inom konsten, där profilerade kritiker kan lyftas fram som ett kvalitetsmärke i sig, är ju restaurangkritikerns anonymitet själva kvalitetsmärket, garanten för att recensenten inte särbehandlats av personalen. Som politisk reporter där intervjuer ofta skedde i restaurangmiljö kunde Ribbing maskera sin identitet som krogtestare och praktisera ett kritikerideal som möjligen kunde tjäna på att tillämpas i högre grad även i den traditionella kulturkritiken; med texten och värderingen i centrum snarare än skribenten. Inspireras kan även kulturrecensenten med fördel göras av den omsorg och noggrannhet Ribbing i sin regim anlade gentemot föremålet för bedömning – vilken teaterföreställning skulle till exempel likt de testade krogarna föräras TVÅ besök för att eliminera risk för en missvisande recension baserad på dagliga variationer?

Lika hög är lojaliteten gentemot läsaren i det arv Ribbing för vidare, där ett inkluderande tonfall är centralt. Visst, i somliga restaurangrecensioner återfinns otvivelaktigt samma exkluderande hållning som i de mest högtravande kulturtexter, i hur råvaror och matpresentationer beskrivs – men med en placering i ett gränsland mellan tidningsavdelningar och med en recensionsverksamhet där budgetalternativen och lyxkrogarna bedöms med samma noggrannhet utifrån sina givna villkor, är ändå den inbjudande ambitionen tydlig.

Detta gränsöverskridande och denna bredd gäller i än högre grad själva recensionen, där Ribbings arv har lagt grunden till en ambition att göra en vidare reflektion av måltiden i det offentliga rummet, där såväl design, arkitektur och politiska dimensioner såsom hållbarhet och ekonomi med självklarhet får flöda in i texterna. Precis som i Ribbings vett & etikett handlar det om texter som ytterst blir betraktelser över hur vi lever tillsammans.

Det tål att påtalas igen – Magdalena Ribbings hastiga bortgång blev symboltung i en tid av politisk turbulens och en värld präglad av oacceptabla våldshandlingar. Hennes humanism och empati har framhållits av många som något världen just nu akut behöver. På motsvarande vis bör de journalistiska genrer som hon rörde sig i få sitt erkännande. Världsläget kräver onekligen sina initierade politiska analyser och gedigna nyhetsgranskningar – men också den välskrivna restaurangrecensionen bör ha sin plats på en balanserad publicistisk meny. En genre att vårda, till minne och heder av en journalistisk landsmoder som fattas oss.