Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

En pristagare för en hållbar arkitekturkritik

Av , , Bli först att kommentera 2

Med ett konstnärligt anslag presenterar kritikerprisade filmaren Jesper Wachtmeister en arkitekturkritik som svarar på vår tids behov av nyanser och djup.

November 2017, ännu en gråblöt vinter och det mesta känns rätt uppgivet – bostadsbubblor hovrar över oss, stegrande köphets råder. Politisk stress och överbelastade ekologiska system får oss åter att undra; hur ska vi orka? Vi människor? Hela världen? Hur lever vi ett hållbart liv?
Ja, fyra år efter sin premiär är det fortfarande med fördel man kan vända sig till Microtopia med frågor av denna sort, Jesper Wachtmeisters pärla till dokumentärfilm från 2013. Inte för att få svar – för när det kommer till frågorna om de stora systemen gäller ju att svaren finns vid en horisont vi i dag inte får in i vårt synfält – men för att få idéer om hur vi tar ut en hållbarare riktning.

Filmen, som följer ett antal moderna nomader världen över som valt ett på riktigt nedskalat liv och boende, är en 55 minuter lång ögonöppnare i fråga om arkitektur, ekologi och hållbar livsekonomi och har också sedan den utkom nått klassikerstatus i arkitektled och flitigt använts vid arkitektutbildningar – allt medan frågorna den adresserar blivit alltmer akuta.
En mer lämplig mottagare än Jesper Wachtmeister av Sveriges Arkitekters kritikerpris som på tisdagen delades ut, är därför svår att finna. Och i egenskap av jurymedlem är en mer tillfredsställande jurygärning för mig svårfunnen; att få bidra till en spridning i nya fält av hans filmverk, men samtidigt, genom att framhålla filmens och det konstnärliga anslagets potential i arkitekturkritiken, få presentera ett försök till svar på samtidens rop efter fler nyanser och nya sätt att berätta om liv och samhälle.
Utan stridsrop, utan larm, utan tvärsäkra svar, sammanför Wachtmeister arkitektur, samhällsutveckling och konst på ett sätt som förhoppningsvis kan inspirera branschen och i bästa fall också andra fält av kulturkritik.

Att arkitektur och stadsbyggnad är teman som engagerar människor i allt bredare skaror är tydligt och något som speglas i både journalistiken, med ambitiösa specialsatsningar och programserier, såväl som i konsten (nu närmast här i Umeå till exempel, där arkitektur är tema för kommande helgens heldag med Made på Norrlandsoperan)
Trenden är begriplig och intresset bör bejakas av alla som har hållbara livsmiljöer på sina agendor.
I en tid då storpolitiken och samhällsinstitutionerna syns vackla är det naturligt att ett behov ökar av att förstå och kontrollera sin omvärld – och få fält skär väl så djupt genom både vår tids stora frågor och in mot våra privata zoner som arkitektur och stadsplanering. I det vi ser byggas omkring oss, i platser där vi möts i offentligheten, i våra bostäder, kanaliseras samtidens spänningar och konflikter i frågor om ekonomi, ekologi, kulturarv – det globala inflätat i det lokala.

Lika begripligt, och ytterst väldigt sunt, är det därför också att arkitektur och stadsbyggnad väcker ilska – den vrede som politiker och fastighetsägare ofta frustrerat och på olika vis söker avfärda och avleda i blind byggiver. Samma politiker och fastighetsägare som gärna lånar varandras retorik och drivkrafter i byggprocesser där transparens går förlorad och där klyftor öppnar sig mellan stadsbyggares ekonomiska syn på stadsutveckling och medborgares idéer om staden som en plats för identitet, historia, ideologi.

Att arkitektur- och stadsplaneringsdebatten lätt blir konfliktcentrerad i dessa stora känslor och tunga ekonomiska och politiska processer är alltså inte särskilt konstigt, men en tendens som blir desto viktigare att bjuda motstånd mot. Ilska och konflikt kan vara effektiva berättargrepp för att beskriva ett tillstånd, men knappast konstruktiva för att ta frågor vidare som i stället behöver fördjupning, nyanser och analys i lugn andning.

En god trend är på gång inom journalistiken, där arkitektur och stadsbyggnadsfrågor i dag får allt mer utrymme och bevakas med allt högre grad av komplexitet. Men mer kan göras och fler former av kritik och journalistik bör sökas för att engagera och informera den kritiska allmänhet som behöver göras delaktig i bygget av stabila samhällen. Medborgare som har relevant information och kunskap för att kunna följa byggprocesser och utöva sin påverkansmakt i frågor som rör såväl estetiska som sociala dimensioner i nybyggande och bevarandefrågor, i såväl den lilla närmiljön som i de större skalorna.

Att åberopa konstnärerna och poesin i tider av svåra politiska utmaningar är något som historien har lärt oss måste göras med försiktighet. Och i tider som nu, då vi ser antidemokratiska krafter gripa efter konsten som redskap för att legitimera en intolerant eller nationalistisk agenda, är det kanske viktigare än någonsin att hålla fast vid politikens ansvar att göra politik och konstnärernas att göra konst.
Samtidigt är mer poesi och mer konst ju ofta lösningen och svaret när svåra frågor går i baklås, när polarisering får förhandlingar att kollapsa eller tonfallet blir för hätskt för att konstruktiv dialog längre ska vara möjlig.

För den som behöver övertygas kan Jesper Wachtmeisters filmer stå som de bästa argumenten. En blygrå novembermorgon kan de visionärer och de visioner som porträtteras i hans filmer kanske ha svårt att skruva ner sig i vardagen som relevanta – kanske kan till och med de drömska ökenlandskapen från filmen Test Site, eller Microtopias knasiga genier upplevas en smula provocerande. Ett hem av PET-flaskor och lastpallar, liksom – en trädkoja att landa i, mellan dagishämtningar och tandläkartider? Kul – men realistiskt?
Men precis den effekten är ju Wachtmeister berättarstyrka. En uppblåsbar poncho som ett hem ändå? Ett skuldfritt liv både gentemot banker och framtidens ekologiska system? Så kan med konstens hjälp visionernas orimlighet kilas in i det vardagsgrå, så att vi till sist förstår den poetiska och helt konkreta rimlighet som de bär.

Vi står redo att rapportera om revolten

Av , , Bli först att kommentera 0

4 084 journalister protesterar mot sexuella trakasserier i uppropet #deadline.

Sexuella trakasserier som vardagsmat, spritdoftande grabbkultur och förgiftad tystnadsregim. När det legendariska Dokumentet släpptes 1978 slog berättelserna från kvinnliga journalister om sexuella trakasserier på Aftonbladets redaktion ned som en bomb, inte bara på de manliga kollegerna skrivbord, utan också i en bred offentlighet. Omskakande effekt fick vittnesmålen och i samlad styrka blev de kvinnliga journalisternas röster starka nog för att få till stånd förändring: en kvinnoredaktion bildades och alkoholkulturen städades upp.

Omskakande är det också att inför 40-årsjubileet av Dokumentet tvingas konstatera att gigantiskt arbete återstår. För när uppropet #deadline år 2017 publiceras återfinns samma vittnesmål om sexuella hot och övergrepp, samma tystnadskultur som branschen då skulle göra upp med. Vreden och sorgen över detta skär i dag djupt, både privat och professionellt.

Befriande var det att skriva #metoo när revolutionen smög i gång för några veckor sedan och lika befriande är det att i dag skriva in mitt namn i underkategorin #deadline, ett upprop där de fruktansvärda berättelser jag genom ett yrkesliv hört från branschsystrar äntligen kommer ut i ljuset.
Själv har jag skonats från grövre övergrepp, men ändå drabbats, bara genom att vara en del i en patriarkal värld i en bransch lika belastad som andra branscher. Och precis som tusentals andra vittnar om i raderna av upprop, är det med lika delar sorg och glädje jag nu ser det som tystats ned och betraktats som vardag sorteras in under sin rätta rubrik; förtryck och trakasserier.
Likheterna i vittnesmålen i de upprop som de senaste veckorna publicerats är slående och deprimerande – samtidigt har små variationer mellan branscher bevisat övergreppskulturens aggressiva förmåga att infiltrera varje fält av samhället.
#Deadline visar att mediebranschen har sina skörheter i liknande fält som den kulturvärld där metoo-bomben briserat med störst chockverkan. Samma osäkra arbetsvillkor som utgör grund för tystnadskultur, samma manliga genikult och machoideal, om än i mer lågmäld skala inom journalistiken än i teater- eller musikvärlden. Lägg därtill den dubbla utsatthet i journalistyrket som uppropet tar upp – dels i osunda redaktionskulturer, dels ute på fältet där en ofta ensamt arbetande reporter konfronteras med sina bevakningsområdens förtryckarstrukturer – och en ohyggligt pressad yrkesverklighet framträder.

Men specifikt för journalistkåren är också de unikt mångbottnade fält som branschen täcker, vilket lägger särskild tyngd i uppropet. Genom journalistuppropet avväpnas kritik om att medier skulle ha svårt att granska sig själva och #deadline berör därmed en djupare demokratisk dimension genom hela frågan om trovärdighet och transparens som blivit så kritiskt i fake-news-eran. Förhoppningsvis kan #deadline bidra till legitimitet åt både #metoo och åt hela mediebranschen. Genom att göra upp med sin egen problematik kan medier framöver med rakare rygg och extra tryck utöva den fortsatta bevakningen om sexuella hot och övergrepp i andra branscher.
Att gå in bakom kulisser och formulera sig om vad man ser är kulturskribentens och journalistens yrkesvardag – men att under #deadline-processen vända blicken till den egna branschens dolda vinklar har stundtals gjort mig mållös.
Att själv plötsligt befinna sig i en sluten Facebookgrupp där ett uppror formeras, efter att ha rapporterat om och följt andra branschers publiceringar, har varit en omvälvande bildningsresa. Att den interna debatten i gruppen har varit intensiv och stundtals hetsig är ett hälsotecken jag glatt mig åt; vi bryter ny mark och det är och måste få vara en process där friktion erkänns. Med den enade kampen som basklang i det journalistkollektiv som nu formerar sig, tecknas en stabil grund att bygga vidare från.

Vittnesmål jag tagit del av i uppropets Facebookgrupp och genom de som i dag offentliggörs har fått mig att förbanna och förtvivla. Samtidigt har facebook-notiserna om aktivitet i gruppen under den senaste veckan blivit till en röd puls som stegrats i vardagen – nu händer det.
Berusande är också insikten om att liknande bildningsprojekt i hur ett uppror organiseras just nu pågår på bred front, i snart varje yrkesbransch. I slutna Facebookgrupper organiserar sig nu hundratusentals kvinnor och bygger kunskap och nya strukturer av motstånd som ingen kan ta ifrån oss – och vi journalister står redo att rapportera om revolten.
#Deadline är utsträckt – pressarna stoppade. Vi kommer inte att vara tysta.

SARA MEIDELL

https://www.vk.se/plus/2148338/journalister-har-fatt-nog

https://www.vk.se/2148336/vi-tanker-inte-vara-tysta-langre

Tanken hisnar inför kvinnokraften som frigörs

Av , , Bli först att kommentera 0

En ny konsthistoria skrivs i spåren av #metoo – sannerligen, det är ett historiskt uppror vi befinner oss i.

Det är ett slagfält man betraktar med ett inre pågående jubel; hur kulturvärldens alla ynkliga män och alfahannar nu släpas ut i ljuset i ett historiskt uppror mot historiska övergrepp. Teatervärlden, bildkonsten, film- och tv-branschen och nu senast operavärlden; bransch efter bransch täcks av, det är som en makaber bläddring genom kulturdelarnas sektioner – och just från kulturjournalistiken kan också talande vittnesmål ges om hur alfahannarna far fram i sin gränslöshet.

Den 10 december kommer en av de stora till stan. Dödsdansen med Mikael Persbrandt spelas i Umeå och inför gästspelet hör pressfolket tidigt av sig med intervjuerbjudande. Att vi har att göra med ett Manligt Geni framgår i den korrespondens som följer, där parerande av ovanligt framfusiga önskemål föregår den bokning som till sist kan spikas. Och att särskild högspänning råder kring denne scenens enfant terrible står snart lika klart. Dödsdansen är visserligen en långkörare på Persbrandts repertoar, men förestående släpp av hans självbiografi ger förhöjd puls hos PR-folket och snart kommer ett samtal från högre ort i marknadsföringsmaskineriet. Vem ska utföra intervjun vill man veta, och på motfrågan om varför det har betydelse för vår intervjubokning kommer ett medskick till den reporter vi nu väljer att anlita, att inga andra frågor än de som rör föreställningen kommer att accepteras. Blir det frågor om självbiografin eller annat personligt, kommer intervjun att brytas. Inför sådana journalistiska specialvillkor reser en redaktör ragg, men jag meddelar att det nog inte ska bli några problem, eftersom det ju är teaterföreställningen och inte personen Persbrandt som texten ska handla om.
Någon intervju blir dock aldrig av, för strax därefter briserar #metoo och kring boksläppet blir det turbulens då förlaget i ett sent skede stryker partier som ställts i problematiskt nytt ljus till följd av den pågående debatten, vilket får Mikael Persbrandt att ställa in alla intervjuer.

En framskjuten plats i det absoluta strålkastarljuset säkras ändå av boksläppet – för med en självbiografi där ”kvinnor konsumeras som en drog bland andra” och som uppvisar ett ”sorglöst perspektiv på det som normalt betraktas som sexism” enligt ett par av recensionerna, är en tydligare galjonsfigur än Persbrandt svår att finna för den nu avslöjade sexismen inom teatervärlden.
Lika dramatisk symbolik präglar kommande Umeå-besök med Dödsdansen där scen delas med Lena Endre, en av de tyngre namnen i #tystnadtagning. Två stjärnor, på scen i rollerna som man och hustru i maktkamp i ett bottenfruset äktenskap – och vid sidan av scenen två stjärnklara representanter för ömse sidor av den övergreppskultur som nu avtäckts.

Men Persbrandt är också det tydligaste exemplet på en annan problematisk dimension inom kulturvärlden som i spåren av #metoo, #tystnadtagning och #visjungerut blivit särskilt belyst – nämligen hur mansgriseriet skadar själva konsten. Dels i form av den personkult som följer kring manliga genier där konstnären överskuggar konsten, men framför allt genom hur män med hot och våld tagit makten över rummen för konstnärligt skapande. Frågor angelägna att följa upp i kommande debatt blir vilka de konstnärliga konsekvenserna blivit av detta, genom de kvinnor som pressats tillbaka.
Vad händer med kreativiteten och möjligheterna till att utöva och utveckla ett konstnärskap hos en människa som tvingas inordna sig i en arbetsmiljö präglad av hot och faktiska våldshandlingar?
De mest förkastliga vittnesmål har genom #metoo, #tystnadtagning och ”visjungerut burits fram under de senaste veckorna, om män i kulturvärlden som förklarat vidriga beteenden som nödvändiga för sina möjligheter att skapa konst och om de krympta rum för skapande det fått till följd för kvinnliga kolleger. Nedpissade personaltoaletter, grova porrbilder inklistrade i teatermanus; utstuderade och råa sätt att tilltvinga sig makt och i samma slag förgifta idéer om vad kreativitet och konst finner näring i.

Att kvinnor överhuvudtaget kunnat arbeta konstnärligt i den verklighet som just nu avtäcks vid våra stora kulturinstitutioner är närmast mirakulöst. Den vördnad och respekt man i dag känner inför historiens och samtidens kvinnor som levererat och presterat, som funnit strategier för att driva framgångsrika konstnärskap i dessa miljöer av lågintensiv terror, är oändlig.
Tanken hisnar inför de fält som kan komma att vidgas inom konsten när branscher städas upp och all den kvinnliga kraft frigörs, som i dag hålls bunden av destruktiva strukturer. En ny konsthistoria skrivs vid horisonten – sannerligen, det är ett historiskt uppror vi befinner oss i.

SARA MEIDELL

Den samiska kampen tillåts aldrig vila

Av , , Bli först att kommentera 0

En förlust av kulturhuset Tráhppie kan bara tecknas som ett stort statligt misslyckande

”We are still here”, så löd utropet i den konstinstallation som mötte parterna när hovrättsförhandlingarna i det infekterade Girjasmålet på måndagen inleddes i Umeå tingsrätt. 17 förhandlingsdagar inledda, där kampen och motståndet i Anders Sunnas och Sofia Jannoks manifest står inför ännu en omgång av prövning mot en historiskt belastad statlig relativisering av urfolksrättigheter.
”We are still here” – det kunde också lånas till olycksbådande rubrik för en annan aktuell kamp med samiska förtecken ett par kilometer från tingsrätten. Still here, men i värsta fall inte efter årsskiftet, är vad som gäller för det samiska kulturhuset Tráhppie, vars hotande nedläggning i förra veckan blev känd. En dramatiskt slimmad organisation, berättade Umeå/Såhkie Sameförenings ordförande Michael Lindblad i VK, har lett fram till en situation där framtiden för kulturhuset på Gammlia hotas. Förlusten i den tappade bastion det skulle innebära för den samiska kulturen och den pågående breda folkbildningen kring densamma, kan inte nog understrykas. Som ett av det svenska Sápmis fem ben på den kulturpolitiska arenan, såsom sameföreningen beskriver det, har Tráhppie blivit en självklar samisk bas i Umeå – en folklig mötesplats för konst, forskning, kulturhistoria och därtill en värdefull zon för möten mellan de samiska och ickesamiska sammanhangen, som i dag känns närmast omöjlig att undvara.

Etableringen stod tätt kopplad till Umeå 2014 – med invigning 2013 gjöts kulturhuset in i kulturhuvudstadssatsningens tunga samiska spår, som en markering av att samiska frågor nu fanns permanent inskrivna på agendan för Umeå, och med sin symboliska placering vid länsmuseet, också för hela regionen. Att lockas till att betrakta en stängning som ett kulturhuvudstadens misslyckande kunde därmed ligga i farans riktning – som ett klassiskt fall i kulturhuvudstadssammanhang; injektionen av projektmedel som maskerar en pågående erosion, där ruiner lämnas kvar efter att kulturhuvudstadskarnevalen dragit vidare.
Men frågan och förlusten är förstås långt större. För till skillnad från andra 2014-etableringar – Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi och Kvinnohistoriskt museum, som båda gradvis växer sig fast i stans kulturella infrastruktur, placerar sig Trápphie under ett statligt ansvar, som en nationell samisk angelägenhet. Att statligt verksamhetsstöd inte tillförts i nödvändig omfattning till det kommunstöd som sedan invigningen av huset alltjämt varit robust, gör därmed att en förlust av kulturhuset bara kan tecknas som ett stort statligt misslyckande.

Om Girjasmålet står inför snåriga och prövande veckor, råder åtminstone på pappret klarare sikt kring Tráhppies framtid. För när regeringen i september presenterade sin guldkantade kulturbudget för 2018 fanns en välkommen förstärkning just till det samiska folkets kultur – 10 extra miljoner, där bland annat Statens kulturråds och Sametingets bidragsgivning förstärks. Med denna tydliga politiska och ekonomiska viljeriktning borde därmed den nödvändiga statliga förstärkning som sameföreningen sökt och som efter årsskiftet förkunnar Tráhppies framtid, bara vara en formalitet bort. Förhoppningsvis manar det i sin tur på det lika nödvändiga regionstöd som borde vara lika självklart. Allt annat än denna uppslutning för att säkra Trápphies framtid vore ett scenario som framstår som närmast otänkbart om något uns av legitimitet och heder i den statliga och regionala samiska kulturpolitiken ska kunna bevaras.
Kommande lördags 40-årsfirande av Umeå/Såhkie Sameförening i kulturhuset på Gammlia blir ändå symboliskt. ”We are still here” – åter visar sig orden behöva skrivas i eld, åter visar det sig hur de samiska platserna alltid måste bevakas och återerövras, att kampen för utrymme och erkännande aldrig kan tillåtas vila.

SARA MEIDELL

”Jag är Standing man, jag står när andra faller”

Av , , Bli först att kommentera 2

Gästkrönikör veckan efter
Rådhustorgets invigning;
Standing man.

”Jag är Standing man, jag är den som står när andra faller. Jag ser, men talar inte. Jag är torgets tysta väktare, jag följer dess vindpinade dygn och vindpinade gestalter, jag infinner mig vid ceremonierna och högtidstalen, men ingen frågar mig i tidningsenkäter vad jag tycker om ett ombyggt Rådhustorg.

Jag är Standing man, jag ser men talar inte, men om någon hade frågat mig om ett ombyggt Rådhustorg hade jag sagt att det mesta i världen alltid är sig likt. Att november faller blygrå över oss som alla andra år och att det kan vara en bedrift som är god nog för en människa att förbli stående när saker faller.

Om någon hade frågat, skulle jag ha berättat om ett år av isolering undanställd i kommunens förvar och att återerövrandet av fast mark under fötterna kan vara gott nog för en människa att önska sig.
Med en snara om halsen lyftes jag bort från min plats förra sommaren när grävskoporna rullade in. Det blev ståhej, någon tyckte synd om mig, tyckte det såg magstarkt ut, men jag klagade inte och jag klagar inte. Jag är Standing man, jag är den flexibla medborgaren, jag står där man ställer mig och en snara om halsen är hur man lyfter mig.

Jag är den följsamme medborgaren, jag godtar det perspektiv man ger mig och jag håller mig på min position.
Ingen frågar mig vad jag ser från min plats på ett ombyggt torg, men hade de frågat skulle jag sagt att sikten är friare sedan de tog bort Apberget, men att jag fortfarande inte ser hela vägen till kommunfullmäktigesalen dit stadens människor i dagarna vandrat med plakat och protester.

Om någon hade frågat vad jag ser, skulle jag ha frågat i retur vad de upprörda rösterna handlade om. Om de rop jag hörde om utförsäljningar och ett demokratiskt underskott är det som jag känner som ett skalv under fötterna, fast jag står på ett fundament av stadiga 65 miljoner kronor.

Jag skulle ha frågat, men nöjt mig med tystnaden, för jag är Standing man, jag står där jag står och jag kräver inga svar, utan tänker att det kan vara gott nog för en människa med ett fruset perspektiv att välja tystnad och tacksamhet.
Så jag tänker på äppellundarna som finns, fast jag inte ser dem bakom min rygg, hur de ska stå i blom när staden våras. Och jag tänker på nyheten om att Sverige lider brist på skyddsrum och jag tänker att ett ombyggt torg som fyllt igen sitt skyddsrum ligger i tiden och att ligga i tiden kan vara allt en människa bör begära.

Jag är Standing man, ingen frågar mig något och jag klagar inte, men om någon hade frågat mig om nya torget hade jag sagt att ytorna är vida och stora.
Jag hade sagt att det blåser kallt men att människorna är varma. Jag hade berättat om mössorna och halsdukarna de klär mig i, att någon ibland sticker en varmkorv i min hand och att det gör mig hoppfull om den levande torghandel man lovat mig, med människor att vaka över.

Jag hade sagt att människorna är det som ger mig hopp och att vakandet är allt jag kan ge dem i retur. Jag är medborgaren utanför medborgardialogerna, jag ger tröst till oss utan röst men jag klagar inte.
Jag är Standing man och den som står när annat faller.
När blygrått regn faller och när snö faller står jag, och jag stod när de vackra orden föll under invigningsceremonin för ett ombyggt torg. Orden om torget som en attraktiv plats för alla och om stadens offentliga ytor som en övning i ­tolerans, talen om allt nytt bra som ännu inte syns. Jag stod och såg orden falla som vackra pärlor över stenbeläggningen och såg ni något blänka till i mitt öga när de sa att ’alla har rätt till en åsikt’ så var det bara en frusen droppe regn.”

SARA MEIDELL