Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Tanken hisnar inför kvinnokraften som frigörs

En ny konsthistoria skrivs i spåren av #metoo – sannerligen, det är ett historiskt uppror vi befinner oss i.

Det är ett slagfält man betraktar med ett inre pågående jubel; hur kulturvärldens alla ynkliga män och alfahannar nu släpas ut i ljuset i ett historiskt uppror mot historiska övergrepp. Teatervärlden, bildkonsten, film- och tv-branschen och nu senast operavärlden; bransch efter bransch täcks av, det är som en makaber bläddring genom kulturdelarnas sektioner – och just från kulturjournalistiken kan också talande vittnesmål ges om hur alfahannarna far fram i sin gränslöshet.

Den 10 december kommer en av de stora till stan. Dödsdansen med Mikael Persbrandt spelas i Umeå och inför gästspelet hör pressfolket tidigt av sig med intervjuerbjudande. Att vi har att göra med ett Manligt Geni framgår i den korrespondens som följer, där parerande av ovanligt framfusiga önskemål föregår den bokning som till sist kan spikas. Och att särskild högspänning råder kring denne scenens enfant terrible står snart lika klart. Dödsdansen är visserligen en långkörare på Persbrandts repertoar, men förestående släpp av hans självbiografi ger förhöjd puls hos PR-folket och snart kommer ett samtal från högre ort i marknadsföringsmaskineriet. Vem ska utföra intervjun vill man veta, och på motfrågan om varför det har betydelse för vår intervjubokning kommer ett medskick till den reporter vi nu väljer att anlita, att inga andra frågor än de som rör föreställningen kommer att accepteras. Blir det frågor om självbiografin eller annat personligt, kommer intervjun att brytas. Inför sådana journalistiska specialvillkor reser en redaktör ragg, men jag meddelar att det nog inte ska bli några problem, eftersom det ju är teaterföreställningen och inte personen Persbrandt som texten ska handla om.
Någon intervju blir dock aldrig av, för strax därefter briserar #metoo och kring boksläppet blir det turbulens då förlaget i ett sent skede stryker partier som ställts i problematiskt nytt ljus till följd av den pågående debatten, vilket får Mikael Persbrandt att ställa in alla intervjuer.

En framskjuten plats i det absoluta strålkastarljuset säkras ändå av boksläppet – för med en självbiografi där ”kvinnor konsumeras som en drog bland andra” och som uppvisar ett ”sorglöst perspektiv på det som normalt betraktas som sexism” enligt ett par av recensionerna, är en tydligare galjonsfigur än Persbrandt svår att finna för den nu avslöjade sexismen inom teatervärlden.
Lika dramatisk symbolik präglar kommande Umeå-besök med Dödsdansen där scen delas med Lena Endre, en av de tyngre namnen i #tystnadtagning. Två stjärnor, på scen i rollerna som man och hustru i maktkamp i ett bottenfruset äktenskap – och vid sidan av scenen två stjärnklara representanter för ömse sidor av den övergreppskultur som nu avtäckts.

Men Persbrandt är också det tydligaste exemplet på en annan problematisk dimension inom kulturvärlden som i spåren av #metoo, #tystnadtagning och #visjungerut blivit särskilt belyst – nämligen hur mansgriseriet skadar själva konsten. Dels i form av den personkult som följer kring manliga genier där konstnären överskuggar konsten, men framför allt genom hur män med hot och våld tagit makten över rummen för konstnärligt skapande. Frågor angelägna att följa upp i kommande debatt blir vilka de konstnärliga konsekvenserna blivit av detta, genom de kvinnor som pressats tillbaka.
Vad händer med kreativiteten och möjligheterna till att utöva och utveckla ett konstnärskap hos en människa som tvingas inordna sig i en arbetsmiljö präglad av hot och faktiska våldshandlingar?
De mest förkastliga vittnesmål har genom #metoo, #tystnadtagning och ”visjungerut burits fram under de senaste veckorna, om män i kulturvärlden som förklarat vidriga beteenden som nödvändiga för sina möjligheter att skapa konst och om de krympta rum för skapande det fått till följd för kvinnliga kolleger. Nedpissade personaltoaletter, grova porrbilder inklistrade i teatermanus; utstuderade och råa sätt att tilltvinga sig makt och i samma slag förgifta idéer om vad kreativitet och konst finner näring i.

Att kvinnor överhuvudtaget kunnat arbeta konstnärligt i den verklighet som just nu avtäcks vid våra stora kulturinstitutioner är närmast mirakulöst. Den vördnad och respekt man i dag känner inför historiens och samtidens kvinnor som levererat och presterat, som funnit strategier för att driva framgångsrika konstnärskap i dessa miljöer av lågintensiv terror, är oändlig.
Tanken hisnar inför de fält som kan komma att vidgas inom konsten när branscher städas upp och all den kvinnliga kraft frigörs, som i dag hålls bunden av destruktiva strukturer. En ny konsthistoria skrivs vid horisonten – sannerligen, det är ett historiskt uppror vi befinner oss i.

SARA MEIDELL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>