Med ett konstnärligt anslag presenterar kritikerprisade filmaren Jesper Wachtmeister en arkitekturkritik som svarar på vår tids behov av nyanser och djup.

November 2017, ännu en gråblöt vinter och det mesta känns rätt uppgivet – bostadsbubblor hovrar över oss, stegrande köphets råder. Politisk stress och överbelastade ekologiska system får oss åter att undra; hur ska vi orka? Vi människor? Hela världen? Hur lever vi ett hållbart liv?
Ja, fyra år efter sin premiär är det fortfarande med fördel man kan vända sig till Microtopia med frågor av denna sort, Jesper Wachtmeisters pärla till dokumentärfilm från 2013. Inte för att få svar – för när det kommer till frågorna om de stora systemen gäller ju att svaren finns vid en horisont vi i dag inte får in i vårt synfält – men för att få idéer om hur vi tar ut en hållbarare riktning.

Filmen, som följer ett antal moderna nomader världen över som valt ett på riktigt nedskalat liv och boende, är en 55 minuter lång ögonöppnare i fråga om arkitektur, ekologi och hållbar livsekonomi och har också sedan den utkom nått klassikerstatus i arkitektled och flitigt använts vid arkitektutbildningar – allt medan frågorna den adresserar blivit alltmer akuta.
En mer lämplig mottagare än Jesper Wachtmeister av Sveriges Arkitekters kritikerpris som på tisdagen delades ut, är därför svår att finna. Och i egenskap av jurymedlem är en mer tillfredsställande jurygärning för mig svårfunnen; att få bidra till en spridning i nya fält av hans filmverk, men samtidigt, genom att framhålla filmens och det konstnärliga anslagets potential i arkitekturkritiken, få presentera ett försök till svar på samtidens rop efter fler nyanser och nya sätt att berätta om liv och samhälle.
Utan stridsrop, utan larm, utan tvärsäkra svar, sammanför Wachtmeister arkitektur, samhällsutveckling och konst på ett sätt som förhoppningsvis kan inspirera branschen och i bästa fall också andra fält av kulturkritik.

Att arkitektur och stadsbyggnad är teman som engagerar människor i allt bredare skaror är tydligt och något som speglas i både journalistiken, med ambitiösa specialsatsningar och programserier, såväl som i konsten (nu närmast här i Umeå till exempel, där arkitektur är tema för kommande helgens heldag med Made på Norrlandsoperan)
Trenden är begriplig och intresset bör bejakas av alla som har hållbara livsmiljöer på sina agendor.
I en tid då storpolitiken och samhällsinstitutionerna syns vackla är det naturligt att ett behov ökar av att förstå och kontrollera sin omvärld – och få fält skär väl så djupt genom både vår tids stora frågor och in mot våra privata zoner som arkitektur och stadsplanering. I det vi ser byggas omkring oss, i platser där vi möts i offentligheten, i våra bostäder, kanaliseras samtidens spänningar och konflikter i frågor om ekonomi, ekologi, kulturarv – det globala inflätat i det lokala.

Lika begripligt, och ytterst väldigt sunt, är det därför också att arkitektur och stadsbyggnad väcker ilska – den vrede som politiker och fastighetsägare ofta frustrerat och på olika vis söker avfärda och avleda i blind byggiver. Samma politiker och fastighetsägare som gärna lånar varandras retorik och drivkrafter i byggprocesser där transparens går förlorad och där klyftor öppnar sig mellan stadsbyggares ekonomiska syn på stadsutveckling och medborgares idéer om staden som en plats för identitet, historia, ideologi.

Att arkitektur- och stadsplaneringsdebatten lätt blir konfliktcentrerad i dessa stora känslor och tunga ekonomiska och politiska processer är alltså inte särskilt konstigt, men en tendens som blir desto viktigare att bjuda motstånd mot. Ilska och konflikt kan vara effektiva berättargrepp för att beskriva ett tillstånd, men knappast konstruktiva för att ta frågor vidare som i stället behöver fördjupning, nyanser och analys i lugn andning.

En god trend är på gång inom journalistiken, där arkitektur och stadsbyggnadsfrågor i dag får allt mer utrymme och bevakas med allt högre grad av komplexitet. Men mer kan göras och fler former av kritik och journalistik bör sökas för att engagera och informera den kritiska allmänhet som behöver göras delaktig i bygget av stabila samhällen. Medborgare som har relevant information och kunskap för att kunna följa byggprocesser och utöva sin påverkansmakt i frågor som rör såväl estetiska som sociala dimensioner i nybyggande och bevarandefrågor, i såväl den lilla närmiljön som i de större skalorna.

Att åberopa konstnärerna och poesin i tider av svåra politiska utmaningar är något som historien har lärt oss måste göras med försiktighet. Och i tider som nu, då vi ser antidemokratiska krafter gripa efter konsten som redskap för att legitimera en intolerant eller nationalistisk agenda, är det kanske viktigare än någonsin att hålla fast vid politikens ansvar att göra politik och konstnärernas att göra konst.
Samtidigt är mer poesi och mer konst ju ofta lösningen och svaret när svåra frågor går i baklås, när polarisering får förhandlingar att kollapsa eller tonfallet blir för hätskt för att konstruktiv dialog längre ska vara möjlig.

För den som behöver övertygas kan Jesper Wachtmeisters filmer stå som de bästa argumenten. En blygrå novembermorgon kan de visionärer och de visioner som porträtteras i hans filmer kanske ha svårt att skruva ner sig i vardagen som relevanta – kanske kan till och med de drömska ökenlandskapen från filmen Test Site, eller Microtopias knasiga genier upplevas en smula provocerande. Ett hem av PET-flaskor och lastpallar, liksom – en trädkoja att landa i, mellan dagishämtningar och tandläkartider? Kul – men realistiskt?
Men precis den effekten är ju Wachtmeister berättarstyrka. En uppblåsbar poncho som ett hem ändå? Ett skuldfritt liv både gentemot banker och framtidens ekologiska system? Så kan med konstens hjälp visionernas orimlighet kilas in i det vardagsgrå, så att vi till sist förstår den poetiska och helt konkreta rimlighet som de bär.